"Hahaha, kolla! Det ser ut som du är med barn!" Några av de andra flickorna i omklädningsrummet pekar och fnissar till varandra, åt mig. Jag minns så väl den där kommentaren... Jag gick i lågstadiet, tror det var första eller andra klass. Jag vill inte säga att jag var mobbad för det var jag inte, men småtjejer kan ibland va riktigt elaka mot varandra. Jag var inte mobbad men jag var ofta för mig själv. Jag kom överrens med dom flesta men var inte direkt vän med någon. Lite senare kom jag att få en "bästis" men det var också min ända riktiga vän, en som delade mitt hästintresset. Dom första åren i skolan höll jag mig ofta för mig själv, jag var blyg och kände mig redan då annorlunda eftersom jag inte tyckte om att göra samma saker som de andra barnen. På rasterna brukade jag ofta låsa in mig på toaletten för jag tyckte det var jobbigt med allt skrik och liv på skolgården. Där inne satt jag och dagdrömde, hittade på historier och funderade över livet. 

Sen hittade jag hästarna och började hänga i stallet på riktigt. Jag älskade att vara där, i början var jag nog ganska mycket i bakgrunden där med men efterhand ökade mitt självförtroende och jag vågade ta lite mer plats. Det var lättare att umgås med andra som hade samma intresse och jag kände att jag var bra på något. Och med hästarna kunde jag vara mig själv. Dom fanns alltid där, lyssnade och dömde aldrig.

I skolan var jag duktig men fick ofta höra av lärarna att jag måste våga prata mer. Jag fortsatte att vara vän med alla och samtidigt ingen. Min sociala fobi fanns nog där redan då, men när man är liten så kallas det för att vara blyg. Jag var väldigt hård och dömande mot mig själv. Kände att jag aldrig var bra nog. Och så kom den där kommentaren... Jag tyckte redan illa om min kropp men då fick jag bekräftat att andra tyckte likadant. Jag kände mig tjock och ful jämfört med de andra tjejerna. Så jag ville bli smal men lyckades inte med det. Kommer ihåg att jag ett tag längtade efter att få bröst för då skulle inte min mage se lika stor ut i förhållande till resten av kroppen. Men när brösten väl kom så såg jag ju bara ännu tjockare ut. Jag hatade min kropp mer och mer. Och efterhand kom det hatet att gälla hela mig. Jag hatade att jag inte kunde va som alla andra, vara smal, snygg och ha lätt för att prata. 

Utåt sett var jag nog en helt vanlig tjej. Inom mig började kaoset titdigt men jag lärde mig snabbt att trycka undan alla känslor. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig och jag ville inte ses som svag eller konstig, men det var just konstig jag kände mig. 

För ett tag sen läste jag i gamla dagböcker från när jag var i 10-11 års åldern. Då upptäckte jag att jag skrivit otroligt mycket om vad jag ätit och inte ätit och var väldigt nöjd när jag knappt ätit alls. Det är inget jag egentligen kommer ihåg att jag var så fokuserad på då, men tydligen så var jag det. Däremot kommer jag ihåg en insident på ett ridläger när jag kanske var runt 12år. Vi var några tjejer som pratade om mjölkallergi eftersom jag och en annan tjej var känsliga mot mjölk. Och jag säger något om att fördelen med det är att vill man gå ner i vikt så är det ju bara dricka lite mjölk så kräks man upp allt man ätit. De andra tjejerna tittade konstigt på mig och sa att om man gjorde nåt sånt är man ju sjuk... jag sa att jag skämta ju bara men tanken hade nog funnits där ett tag. Vet inte om jag faktiskt till o med gjorde det nån gång. 

Min fixering vid maten och mitt hat mot min kropp var aldrig något som märktes utåt. Jag lyckades aldrig bli sådär smal som jag ville, men nu i efterhand kan jag ju se på kort att jag heller inte var så tjock som jag tyckte då. Jag var helt normalviktig. 

Det var först efter gymnasiet som mina ätstörningsproblem bröt ut ordentligt och jag efterhand blev riktigt sjuk, men det skulle dröja lång tid innan någon visste hur det egentligen stod till med mig. 

Fortsättning följer..... 

Det här är början på ett försök att berätta om mitt liv. Jag kommer nog försöka dela upp det lite. Nu först tänker jag att jag ska försöka skriva om hur det är att leva med en ätstörning. Sedan kanske mer inrikta mig på hur det är att leva med borderline och depressioner Men självklart kan jag inte skriva om det ena och helt utesluta det andra eftersom allt hänger ihop. Vi får helt enkelt se hur det tar form efterhand. Jag ska försöka att inte dröja allt för länge innan jag skriver igen ;)

I övrigt mår hundarna bra och jag själv har haft en liten svacka men är påväg upp igen. Jag är urless på vädret, mörkret och leran. Jag vill ha snööööööööööö!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ha en fortsatt trevlig kväll! KRAM /S 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...