Direktlänk till inlägg 3 januari 2015
Det jag skriver kan nog vara svårt att höra för många i min omgivning. Men jag vill säga att jag är tacksam för allt ni har gjort och framförallt gör för mig varje dag. Och med det vill jag dela en liten text jag skrev i ett kort till mina föräldrar som del av en julklapp.
Det finns dom som tror på änglar i himlen.
Jag tror på änglar på jorden.
Om dessa änglar ska jag berätta med de följande orden.
För jag har en mor och en far som på jorden vandra.
Ni är mina änglar, bättre än några andra.
Ni finns alltid där hur svårt det än är.
Det är lätt att ta er förgivet,
men det är faktiskt ni som håller mig i livet.
Det är ni som gör det möjligt för mig att ta små kliv.
Ställer upp och ger mig trygghet i min kamp om ett lyckligare liv.
Jag älskar er!
För evigt tacksam. /Susanne
Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...
För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...
Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | 4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|