Ok, så, var ska jag börja... Jag var som sagt redan tidigt missnöjd med min kropp och tänkte mycket på mat och liknande. Men det var först efter gymnasiet som det tog fart ordentligt. Jag trivdes väldigt bra på gymnasiet, jag mådde nog bättre då än jag någonsin gjort. Jag hade underbara vänner och superhärliga lärare. Det var en avspänd stämning och vi hade mycket roligt tillsammans. Till trots av detta hade jag redan då självmordstankar även om dom inte var alls så frekventa som senare. Jag tänkte mycket på döden men hade väl kanske inte direkt några planer på att ta mitt liv. Jag trivdes ju som sagt väldigt bra. Men jag mådde också väldigt dåligt i perioder. Utåt sett var jag en glad, omtänksam, social tjej med mycket humor och ett ganska bra självförtroende. Jag var utåt så positiv att en av lärarna kallade mig "den odödliga" för att jag alltid var glad och kunde hitta något bra i alla situationer. Men detta var många gånger bara en fasad för hur jag egentligen kände. Ju sämre jag mådde ju positivare var jag. Men i ensamhet grät jag och skakade av ångest, för att i nästa stund dra fram ett leende och glada skratt. Ingen fick veta hur det egentligen stod till. Ingen skulle tycka om mig om dom visste om mitt sanna jag, om dom såg mig svag. Det var tankar som fanns i mitt huvud. Ingen skulle förstå, ingen skulle ens tro mig om jag talade om hur dåligt jag mådde. Jag var den där glada tjejen. Duktig i skolan, såväl i de vanliga ämnena som i ridningen. Jag sa till mig själv att jag inte hade någon rätt att må dåligt. Jag hade ju ett bra liv.

Sista året på gymnasiet började jag få en enorm separationsångest som bara blev värre och värre. Det gjorde det svårt att njuta fullt ut av hur kul det faktiskt var. Eftersom vi gick på internat så skulle ju alla spridas över hela landet igen, jag skulle behöva lämna hästarna som jag älskade och separeras från lärare och andra elever. Det var otroligt jobbigt, ännu mer eftersom jag verkligen känt mig som en del av något och det varit det jag räknade som den bästa tiden i mitt liv. 

Efter gymnasiet kom jag in på Hippologutbildningen, inriktning ridlärare. Jag hoppades att det skulle bli ungefär som gymnasiet. Men det blev det inte.

Jag vill här påminna om att det jag skriver är min verklighet, hur jag upplevde allt. Det finns säkert andra omkring mig som hade en helt annan upplevelse.

Min hippologklass bestod av många utåt sett väldigt starka personligheter. Jag upplevde de andra som väldigt självsäkra, högpresterande personer som visste vad dom ville. Jag kände att det blev en väldigt tävlingsinriktad miljö. Och jag hade ingen möjlighet att hävda mig och jag var bara en i mängden. Alla andra var så himla mycket bättre allting. Jag upplevde att jag bara fick negativ kritik av lärarna. Tempot var högre än på gymnasiet och pressen högre. Detta gjorde att mitt självförtroende och min självkänsla sjönk drastiskt och mitt mående rasade i en snabbt nedåtgående spiral. Jag försökte ändå göra mitt bästa men det kändes inte som det räckte. Jag började mixtra med maten för att dämpa min ångest och försöka gå ner i vikt. Jag böjade även få mig själv att kräkas men det hände inte så ofta i början. Alla andra var ju inte bara bättre än mig, de var dessutom så mycket smalare och snyggare än vad jag var. 

Jag började dra mig undan och mådde bara sämre och sämre. Men fortfarande döljde jag allt med ett leende och falsk positivitet. I slutet av året på Flyinge var första gången jag på allvar var påväg att ta mitt liv, det tänker jag dock kanske berätta mer om vid ett annat tillfälle.

När jag började på Strömsholm hoppades jag på att allt skulle bli bättre, alla som gått utbildningen tidigare som jag pratat med sa att året på Strömsholm var det bästa och jag hoppades på en nystart. Jag hade dessutom under sommarn skaffat Akita som var mitt allt. Jag hade väldigt länge velat ha hund och nu kände jag att jag behövde något att leva för och hon har varit min räddning många gånger. Men året på Strömsholm blev inte bättre. Jag mådde bara sämre och blev allt sjukare. Jag var deprimerad och konstant full av ångest. Ätstörningarna hade succesivt smygit sig på mig och nu eskalerade de helt utav kontroll och tog totalt över mitt liv. I början kräktes jag ofta för att den starka ångesten helt enkelt gjorde mig illamående. Jag började svälta mig själv i perioder men det ledde bara till att jag tappade kontrollen och hetsåt så jag började kräkas allt oftare. Och plötsligt märkte jag att jag faktiskt gick ner i vikt, vilket även andra noterade. Tillslut började jag kräkas upp allt jag åt, inte bara efter jag hetsätit, utan allt om det så bara var en banan. Jag blev tvungen att hela tiden ha en plan för hur jag skulle kunna kräkas om det var så att jag åt ihop med andra. Jag hade också efterhand längre perioder av svält imellan.

Här vill jag stoppa upp lite och prata om ätstörningar lite allmänt. Jag har största delen av mitt liv varit bulimisk med anorektiska perioder. Att ha anorexi är i dagens samhälle väldigt vanligt och på ett sätt ganska accepterat. Att ha anorexia innebär kortfattat att man svälter sig själv och är som en följd av detta väldigt underviktig. Ens självkänsla och självbild är direkt kopplad till den egna vikten. Många anorektiker tränar mycket och har ett enormt kontrollbehov. Många gånger saknar man helt sjukdomsinsikt. Man "mår bra" så länge man lyckas gå ner eller hålla sin vikt. Man blir glad av kommentarer som "vad smal du har blivit", "vad vältränad du ser ut", "vad duktig du är som lyckats gå ner så mycket" och andra positiva kommentarer kring vikt och utseende. Man blir nöjd av att gå ner ett halvt kilo men går man upp tre hekto så är det som att hela världen går under, och dom hektona kan skapa en enorm ångest. Att fokusera på sin vikt ger en känsla av kontroll i en värld som annars egentligen är ganska kaotisk. Att få en ätstörning är ofta ett symptom på att man mår dåligt på något sätt, man blir nog sällan anorektiker bara pga att man vill vara smal. Att svälta gör också att alla känslor dämpas så man slipper hantera ångest och liknande. 

Att vara bulimisk är dock en skammens sjukdom. Det syns sällan utåt då man ofta är helt normalviktig. Man är mycket medveten om att det man gör är fel och man skäms över sitt beteende. Som bulimiker känner man sig oftast totalt misslyckad. Jag och många jag träffat utrycker känslan av att man är en misslyckad anorektiker. Man försöker svälta och gå ner i vikt men man klarar det inte, man faller alltid offer för hungern och suget. Man hetsäter och försöker sedan kompensera de stora mängderna mat eller oftast godis och liknande genom att kräkas eller åter svälta sig eller träna överdrivet mycket. Man hamnar i en ond cirkel. Hetsäter gör man för att det ger ett lugn och tar för en liten stund bort alla problem och all ångest. Nästan omedelbart efter får man dåligt samvete över allt man ätit och måste göra sig av med det. Att kräkas ger sen också en lättnad, tröttheten som följer och känslan av att magen är tom känns skön. Men senare kommer skammen igen. Man känner sig totalt misslyckad som människa. 

Detta är skrivet baserat på egna erfarenheter och sådant andra berättat för mig eller som jag läst någonstans. Alltså inget baserat på något vetenskapligt. Alla ätstörningar ser olika ut för olika individer. 

Tillbaka till mig själv. Året på Strömsholm blev jag alltså riktigt sjuk. Jag tänker försöka berätta lite hur mina dagar kunde se ut. Vi hade varannan vecka stalltjänst vilket innebar till största delen mockning och in och utsläpp av hästar. Hästarna gick bara ute två timmar i taget eftersom det inte fanns tillräckligt med hagar så vi var tvugna att ta in ock släppa ut hästar i varje rast. De veckor jag hade stalltjänst svalt jag mig själv största delen av tiden. Eftersom jag var upptagen med att springa med hästar och liknande var det lättare att ignorerera hunger och det fanns inte så mycket tid att kräkas så jag var tvungen att låta bli att äta. När jag var klar i stallet blev det ofta långpromenad med hundarna. Jag bodde ihop med en kompis från gymnasiet som också hade hund. När jag kom in hände det att jag hetsåt på kvällen, var jag ensam hemma kräktes jag efter på toaletten. Var jag inte ensam satte jag antingen på duschen eller tappa upp ett bad under tiden jag kräktes eller så tog jag med mig Akita på en till promenad så jag kunde kräkas ute. 

De veckor jag inte hade stalltjänst åt jag ofta choklad och bullar i rasterna som jag sedan kräktes upp. Jag hade hittat ett sällan använt omklädningsrum där jag kunde göra detta utan att någon märkte. Och så hetsåt jag hemma på em/kvällen och kräktes igen. Jag gick långa promenader och började ge mig ut och springa. Detta gjorde att jag inte hade varken tid eller ork att umgås med andra och jag kände mig mer och mer ensam. Mina dagar bestod helt i att delta i mina lektioner för att ingen skulle märka något, ta hand om hundarna, träna och att äta/hetsäta och kräkas. Jag kunde kräkas upp till åtta gånger under en dag, oftast var det väl dock 3-5 gånger om jag inte var helt inne i en svältperiod. 

Dessutom skar jag mig imellanåt och hade extrema självmordstankar och planer om hur jag skulle ta livet av mig. Men utåt var det forfarande ingen som märkte något.

Jag ville inte leva som jag gjorde men saknade helt förmåga att bryta det. Helst ville jag som sagt inte leva alls och jag försökte även tillslut ta mitt liv och det var först då som min omgivning fick veta att jag inte mådde bra, men ingen förstod nog ändå vidden av hur illa det var. Och jag fortsatte att hålla uppe en fasad och låtsas att allt var bättre igen ganska snart efter mitt självmordsförsök. Och alla ville nog så gärna tro att det var sant att ingen ifrågasatte det. Jag var/är otroligt duktig på att dölja mitt mående. Och många gånger kunde jag nog lura mig själv också. 

Nu börjar jag bli lite lätt trött och seg i huvudet så jag tänker avsluta här för den här gången.

Tänkte avsluta med något uppmuntrande till de som läser detta och själva lever med ätstörningar, men mitt huvud hittar inget bra. Men kom ihåg att ni inte är ensamma och det finns hjälp att få.

Fortsättningen på mitt liv med ätstörningar kommer senare för tyvärr tar det inte slut här...

Kramar till er alla! /S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...