Efter mitt självmordsförsök i april 2007 gick jag efter knappt två veckor tillbaka till skolan och avslutade mitt år på Strömsholm. Jag hade fått kontakt med en kurator och jag låtsades att det kändes mycket bättre nu när alla visste att jag mådde dåligt och jag fick hjälp men det var såklart inte sant, inget var ett dugg bättre. Kuratorn var något av ett skämt som jag lätt kunde manipulera. Efter att ha träffat en psykiatiker i början av sommaren började jag dock äta antideprissiva mediciner. Jag tänker berätta lite mer om min kontakt med psykvården vid ett senare tillfälle. 

Men efter att jag var klar på Strömsholm var det dags att börja jobba. Jag sökte en massa jobb och kände mig som en bluff när jag berättade hur "bra" jag var. Jag blev ebjuden flera av jobben men vågade inte tacka ja till något för att jag inte trodde jag skulle av klara dem. Men så sökte jag även jobb i Norge och fick komma på intervju till ett ridlärarjobb långt upp i norra Norge. Jag blev erbjuden jobbet och tackade ja. Jag kände att det kunde vara skönt att komma så långt hemifrån som möjligt och påbörja något nytt. Men där fanns oxå tankar om att jag skulle kunna gå ner mer i vikt när jag inte hade någon som såg efter mig. Ingen som visste något om mig. När jag fått jobbet bestämde jag mig för att köpa häst. Jag hade alltid sagt att när jag börjar jobba så ska jag köpa en häst och det gjorde jag. 

Och alla hoppades vi att nu skulle allt bli bättre. Jag fick uppfylla min dröm om en egen häst och att jobba med hästar och utbilda ryttare. Så jag tog med mig ett flyttlass inklusive häst och hund och flyttade 200 mil norrut.

Norge var en fantastisk upplevels på många sätt om det inte varit för att jag var så sjuk. Det går inte att berätta om Norge utan att gå lite närmre in på min depression och inte bara fokusera på ätstörningarna. För det hela nådde nu en helt annan nivå än tidigare. 

I början var det inte så illa. Jag tänkte att allt skulle bli bättre och jag skulle gå ner i vikt. Jag såg fram emot att börja jobba och till att börja med var det riktigt kul. Det var sommar, jag hade en ny häst att engagera mig i och jag och Akita trivdes med att gå fjällturer.

Men jag började svälta mig själv och jag hade extrem ångest innan varje lektion jag skulle ha trots att jag tyckte det var kul när jag väl kom igång och man såg framsteg hos både ryttare och hästar. Efterhand insåg jag dock att jag var tvungen att börja äta och behålla maten om jag skulle kunna sköta mitt jobb. Och jobbet blev plötsligt viktigare än att vara smal. Så jag började äta. Och för en tid var allt lite bättre. Men så började allt falla samman igen. Eftersom jag börjat äta och sällan kräktes hade jag inget sätt att hantera min ångest så jag började istället skära mig allt oftare. Eftersom det inte var speciellt varmt behövde jag aldrig oroa mig för att nån skulle reagera på att jag alltid hade långärmat på mig. 

Det gick så otroligt mycket energi åt att hålla masken uppe hela dagarna när jag träffade folk att jag totalt rasade när jag kom hem på kvällen. Jag hade så mycket prestationsångest både kring det jag gjorde i jobbet och kring det sociala. Jag var som alltid glad och positiv bland folk men i ensamhet grät jag och kände att jag inte skulle klara mer. Jag var utmattad och orkade inte med alla känslor och tankar, minnen och oro för framtiden så jag skar mig. 

Jag började få svårt att sova på nätterna, svårare än det redan var alltså. Och jag började märka på kläderna att jag gick upp i vikt. Och det var nu allt bara blev värre... och värre...

Att berätta om den här tiden känns svårt. Jag vill berätta men det finns så mycket skam och det är jobbigt att minnas hur illa det var. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, hur jag ska fortsätta. Det är svårt att säga vad som egentligen orsakade allt detta och jag har vissa svårigheter att urskilja olika minnen från varandra. Det känns oxå lite dumt att bara skriva om allt detta dåliga, det fanns små ljusglimtar med men mitt liv var till största del faktiskt ett rent helvete.

Jag började åter igen kräkas. Jag började svälta mig själv. Jag började hetsäta och jag fortsatte skära mig. Och jag blev mer och mer deprimerad. Jag hade ständig ångest och starka självmordstankar. Och jag gick till jobbet med ett leende varje dag. Hur jag lyckades med det kan jag nog inte förstå såhär i efterhand.

Jag tänker att jag ska försöka berätta hur mina dagar kunde se ut för att ni kanske lättare ska förstå, även om det nog är nästintill omöjligt om man inte varit där själv. Men jag vill göra mitt bästa för att försöka öka förståelsen för psykisk ohälsa så mycket jag kan.

När det var som värst, så som jag kommer ihåg det så hade allt det destruktiva i princip tagit över mitt liv. 

Säg att jag lyckades ta mig upp ur sängen i vettig tid vilket var väldigt svårt för mig, jag ville oftast helst ligga kvar i sängen hela dagen. Men om vi börjar med en såkallad "bra" dag så klev jag upp mellan 9-10. Jag gick ut med hunden (hundarna när jag skaffat Pixie). När jag kom in åt jag frukost som jag sen genast kräktes upp igen. Därefter åkte jag till stallet, mockade och red min egen häst. Åt eventuellt lunch som jag ibland behöll för att jag inte hade tid att kräkas eller för att jag övertygade mig själv att jag behövde den för att ta mig igenom dagen. Sen blev det promenad med hundarna för att sen jobba mellan ca 14-21, varierade från dag till dag.

Tog ut hundarna och åt nån chokladbit när jag hade paus. Gick en till promenad efter jobbet och sen på vägen hem stannade jag och handlade. Jag handlade choklad, bullar, chips, mat att värma i micron, bröd osv. Så började jag min hetsätning redan i bilen. På de ca tio minuterna det tog att köra hem kunde jag ha hunnit med 300gr choklad och en halv påse gifflar och när jag kom in fortsatte jag bara äta. Mat, choklad, bullar, godis tills jag inte kunde få i mig mer. Då kräktes jag. Jag slutade inte förrän jag var säker på att jag fått upp allt och magen kändes härligt tom och jag låg utmattad på badrumsgolvet. Jag lade mig sedan i soffan framför tv:n där jag oftast somnade långt in på natten. 

Så kunde alltså en av de bättre dagarna se ut...

Vi säger att dagen efter var lite sämre. 

När jag vaknade på morgonen/fm tog jag som vanligt ut hundarna men promenaden blev troligen inte så lång. Jag vaknade ofta alldeles för sent så jag hade kanske 2-3 timmar tills jag skulle börja jobba. Alltså borde jag ha skyndat mig för att hinna rida och ta ut hundarna ordentligt innan. Istället blev jag kvar i soffan och hetsåt bröd och resterna från kvällen innan. Och så kräktes jag igen. Så istället för att rida och göra det jag tyckte var roligt låg jag hemma dubbelvikt över toaletten, ätstörningarna hade helt och hållet tagit över mitt liv. 

Sen fick jag stressa för att hinna mocka och ta ut hundarna. Någon lunch var det såklart inte tal om en sådan dag. Jag gjorde mitt jobb så gott jag kunde men kände mig misslyckad och trodde inte eleverna var nöjda även om de aldrig sagt något. Jag dömde mig själv otroligt mycket. Men jag kämpade mig ändå igenom dagen och försökte att fortsätta le och satte på "autopiloten" på vissa av lektionerna. Om det märktes eller inte vet jag inte. 

Efter jobbet hade jag dåligt samvete över att hästen inte fått nån motion, men orkade inte rida. Vissa gånger gjorde jag det ändå eller longerade men inte alltid, speciellt inte om jag jobbat sent. 

Så jag åkte hem. Med dåligt samvete över att varken häst eller hundar fått tillräklig aktivering, tankar om hur dålig jag var som både ridlärare och människa, skam över mitt beteende och totalt utmattad av att ha kräkts, inte ha nån näring i kroppen och ändå ha jobbat hela kvällen. Så upprepade jag rutinen från kvällen innan och alla andra kvällar. Handla, hetsäta, kräkas. Sen lade jag mig i soffan framför tv:n igen och mådde jag riktigt dåligt försökte jag hålla mig vaken så länge som möjligt för att jag inte ville att nästa dag skulle komma, vilket efterhand blev allt vanligare. Natten blev min fristad, jag kände mig avslappnad efter att ha kräkts och det fanns inga krav på mig. Det var ingen som förväntade sig något av mig. Så jag började vända mer och mer på dygnet. Mörkertid och midnattsol gjorde det inte direkt lättare. Ibland somnade jag inte förän framåt fem på morgonen. Det hände att jag nästan försov mig fastän jag började först kl. 14.00 Att säga att jag var deprimerad är en underdrift. Jag hade dessutom slutat med mina antidepressiva mediciner redan några månader efter att jag kom till Norge, dels för att jag inte tyckte de hjälpte men mest för att jag inte vågade gå till nån läkare för att be om recept. 

Jag var två år i Norge. Jag önskar att jag kunnat få njuta mer av de två åren. Människorna där var fantastiska men jag vågade inte släppa någon inpå livet. Hade jag mått bättre eller vågat så kunde jag säkert ha fått mig flera fina vänner. Men jag håller alla på ett visst avstånd så som jag alltid gjort. 

Jag ägnade alltså en stor del av mina dagar och nätter åt att hetsäta och kräkas, det tog upp en massa tid och sög ut all energi och livslust. Och dessutom gick det åt en massa pengar. Jag kunde göra av med 3000-4000 i månaden på mat, choklad osv. Ibland hade jag svårt att betala mina räkningar pga detta. Jag kräktes praktiskt taget upp flera tusen i månaden och spolade ner dem i toaletten. Tänk så mycket kul jag hade kunnat ha för de pengarna istället. Det är här man verkligen inser hur sjuk man är när man har en ätstörning som bullimi. Vissa tror att det bara är att bestämma sig för att sluta hetsäta, sluta kräkas. Men tror någon verkligen att jag och många andra gör detta för att vi vill? Jag hade väldigt gärna varit frisk och använt de pengarna till annat. Sluppit skammen, skulden och ångesten över att göra något så "dumt". Ofta ledde dessa känslor till att jag också skar mig, straffade mig själv.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan fortsatte bara på samma sätt vecka ut och vecka in, månad efter månad. Ibland kunde jag försöka slippa kräkandet genom att inte äta alls på flera dagar men det ledde såklart alltid ändå till en hetsätningsattack. Jag prövade i perioder extrema dieter för att gå ner i vikt men lyckades aldrig och jag blev åter en "misslyckad anorektiker".

Att jag var deprimerad och inte hade någon ork till nånting visade sig oxå i att jag inte klarade av att städa. Mitt hem var kaos, och det skäms jag kanske ännu mer över. Det kunde ligga berg av godispapper och liknande från hetsätningarna, det kunde ligga disk som var över en vecka gammal och det låg smutsiga kläder överallt. Det var skitigt, stökigt och i perioder äckligt. Och jag orkade inte bry mig. Tillslut såg jag knappt skiten. Det var hemskt. Det gjorde såklart oxå att jag inte kunde bjuda hem någon till mig även om jag velat. Jag var ett vrak. Ibland hände det att jag inte duschade på mer än en vecka. Jag satte på mig en mössa och stod i ett kallt ridhus så ingen märkte nog något. När man är djupt deprimerad slutar man helt enkelt att bry sig

Jag planerade många gånger att ta mitt liv, men så tänkte jag på hundarna och hästen och familjen som var så långt borta. Jag tänkte att jag behövde ta mig tillbaka till Sverige innan jag kunde ta livet av mig...

Det känns som om jag skulle kunna skriva i evighet när jag väl kommer igång. Jag vill så gärna kunna förklara hur det var att leva på detta sätt men hur mycket jag än skriver så känns det inte som orden räcker till. Att ha bullimi eller andra ätstörningar och att skära sig är ungefär samma sak som att vara beroende av droger. Och ju längre det går ju svårare blir det att ta sig ur det. Man kan dessutom dö av det även om man inte menat att ta sitt liv. Men det finns så mycket skam och rädsla kring detta att många inte vågar söka hjälp. Jag vädjar alla att försöka fånga upp teckan på psykisk ohälsa hos sig själva eller hos dem i sin omgivning så tidigt som möjligt och våga be om hjälp. Det skulle ta mig över två år till innan jag vågade be om hjälp och jag önskar så att det skett tidigare.

Det finns ingen skam i att be om hjälp när det är svårt.

Min historia fortsätter men jag tänker avsluta här för denna gång. Har väl snart skrivit tillräckligt för en hel bok ;) 

Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas för egen del att det blir betydligt bättre än det gågna året. Ta hand om varandra!

Kram /S  

(om ni anser min blogg läsvärd får ni gärna dela den vidare)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...