Det jag skriver kan nog vara svårt att höra för många i min omgivning. Men jag vill säga att jag är tacksam för allt ni har gjort och framförallt gör för mig varje dag. Och med det vill jag dela en liten text jag skrev i ett kort till mina föräldrar som del av en julklapp. 

Det finns dom som tror på änglar i himlen.

Jag tror på änglar på jorden.

Om dessa änglar ska jag berätta med de följande orden.

För jag har en mor och en far som på jorden vandra.

Ni är mina änglar, bättre än några andra.

Ni finns alltid där hur svårt det än är.

Det är lätt att ta er förgivet,

men det är faktiskt ni som håller mig i livet.

Det är ni som gör det möjligt för mig att ta små kliv.

Ställer upp och ger mig trygghet i min kamp om ett lyckligare liv.

 Jag älskar er!

För evigt tacksam. /Susanne

FÖRLÅT till alla jag gör så illa hela tiden 😔 jag önskar så att allt var annorlunda. 💖

************************************************

munnen ler 

men själen 

är 
svart 

ett tomrum 

fyllt 
av 

ledsna skratt 

är 
ekot 

av tårar 

som fallit 

i

natt 

Jag är ute på djupt vatten 
Långt ifrån land 
Månen lyser blek i natten 
Någon sträcker ut en hand 
Försöker hålla fast 
Men tappar greppet 
Sjunker i en hast 
Bort seglar skeppet 
Lämnar mig ensam kvar 
Ropar i förtvivlan 
Men får inget svar 
Döden tar mig i sin kalla famn 
Sveper in mig i sin svarta kappa 
Och lovar ta mig in till hamn

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har en dålig dag idag, så slänger in en gammal dikt som känns passande...

Har försökt ägna dagen åt hundarna och hålla fast vid dem. Men önskar jag kunde göra ännu mer för dem, inte ge dom det här instabila, osäkra. 

Vissa stunder har jag verkligen lust att ge upp    Men försöker sätta upp delmål. Nu närmast har jag kursen med Aslan och på lördag ska vi spåra, det ska bli kul. Sen senare blir det SPA-helg med familjen och efter det ska vi (jag, mamma, mina systrar) på Pelle Sandstrak/Mr Tourette, världens enligt mig mest otroliga människa. Sist jag var och lyssna på honom fick jag en massa ny kämparkraft med mig därifrån. Så jag hoppas det ska hända igen... så först får jag ju bara se till att ta mig så långt....

God natt alla där ute!!  Kram

Här har jag lagt in några bilder jag tagit nere vid vattnet vid Danderyds sjukhus. Jag tycker de blev fantastiskt vackra. Kanske speciellt nummer tre och fem, men de andra också, -så spegelblanka. Jag har alltid älskat vatten på olika sätt... Det kan vara vackert och fridfullt eller mäktigt och kraftfullt. Skrämmande och lockande på samma gång. 

Jag avslutar med att lägga in en dikt jag skrev för många år sedan. Den är kanske också lite skrämmande men......

blääuu..... har blivit förkyld    Blir tvungen att skjuta på nästa ECT som skulle vart imorn.

Har egentligen inte mycket att skriva... Sitter och väntar på posten i hopp om att min kickbike ska komma :)

Men i brist på annat slänger jag in en till gammal dikt som fortsatt är väldigt aktuell...:

my battle

Running from the darkness, toward the light 
But I can’t escape, I have to fight 
Have to swallow my fear and be brave 
Fight for my life and get out of this cave 
Get free from this place of self-made walls 
Where the devil and his demons are guarding the halls 
I have to be strong and I have to be clever 
Otherwise I’ll be trapped here forever 
I will continue this battle until it’s over 
Then I can slowly begin to heal and recover 

I can do this….

                                                               (Susanne 2011)

Imorgon är det dags för första ECT behandlingen efter utskrivning. Jobbigt att gå upp och varken få äta eller dricka på morgonen, att inte dricka är väl värst. 

Just nu är mitt humör ganska svängande. Vissa stunder mår jag mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Antagligen är det depressionen som har lättat något. Jag känner att jag har mer energi. De nya sömnmedicinerna gör dessutom att jag sover bättre. Det är skönt. Men så kommer ångesten och griper tag om mig, drar ner mig i mörkret och sliter sönder mig inifrån. Allt känns meningslöst igen... Men så plötsligt släpper den lika fort som den kom. Jag hoppas även det kommer bli bättre såsmåningom....

Nu blir det en sista kvällspromenad med de som ger mig en liten gnista hopp även i de mörkaste av stunder.

Slänger in "två" ytterligare gamla dikter som passar ganska bra in på hur det känns just nu, hur det växlar.... och hur några få ord kan ändra hela betydelsen... 

jag känner mig så trasig 
försöker förgäves att hålla ihop 
men faller isär, bit för bit 
tills inget finns kvar 
bara delar av mig själv 
spridda för vinden 
utan möjlighet att bli hel igen 
min själ svävar hjälplöst omkring 
utan någon fast punkt att hålla sig till 
den försvinner in i mörkret 
och kan inte hitta ut 
den längtar efter ljuset 
men vet att det endast går att finna 
vid livets slut 
jag känner mig så trasig

                                     (Susanne 2011)