Jag är ute på djupt vatten 
Långt ifrån land 
Månen lyser blek i natten 
Någon sträcker ut en hand 
Försöker hålla fast 
Men tappar greppet 
Sjunker i en hast 
Bort seglar skeppet 
Lämnar mig ensam kvar 
Ropar i förtvivlan 
Men får inget svar 
Döden tar mig i sin kalla famn 
Sveper in mig i sin svarta kappa 
Och lovar ta mig in till hamn

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har en dålig dag idag, så slänger in en gammal dikt som känns passande...

Har försökt ägna dagen åt hundarna och hålla fast vid dem. Men önskar jag kunde göra ännu mer för dem, inte ge dom det här instabila, osäkra. 

Vissa stunder har jag verkligen lust att ge upp    Men försöker sätta upp delmål. Nu närmast har jag kursen med Aslan och på lördag ska vi spåra, det ska bli kul. Sen senare blir det SPA-helg med familjen och efter det ska vi (jag, mamma, mina systrar) på Pelle Sandstrak/Mr Tourette, världens enligt mig mest otroliga människa. Sist jag var och lyssna på honom fick jag en massa ny kämparkraft med mig därifrån. Så jag hoppas det ska hända igen... så först får jag ju bara se till att ta mig så långt....

God natt alla där ute!!  Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...