Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svårt för det känns som en ganska komplex diagnos. Därför tänker jag försöka utgå från de kriterier som man ska uppfylla för att få diagnosen Borderline.

Jag har upplevt att det finns många fördomar kring borderline precis som andra psykiska sjukdomar. Jag har ofta när jag berättat om min borderline fått höra att "vadå, du kan ju inte ha borderline, du är ju inte sån". Sån? Vad är "sån"? Jo det är en tjej med svart eller rosa hår, percingar, svarta kläder och som skär sig i armarna. Någon som vill ha uppmärksamhet, manipulerar människor och är arg, deprimerad och får utbrott, skriker och kanske slåss. Det är vad jag ofta får höra om jag frågar vad "sån" är. Jag har träffat många med Borderline genom gruppterapi och dom flesta är utåt sett precis som du och jag, har väl träffat två med svart hår men det är inte ett kriterie för att få borderline ;) Det är oxå många som tror att det är en diagnos som psykiatrin gett en person de inte vet vad de ska göra med. Det krävs flera specifika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få diagnosen och det är inget som bara ges utan anledning.

Har väl hört att det kanske var lite mer så förr men iaf är det inte så längre. 

Här kommer kriterierna som ska uppfyllas för att få Borderline för att ge en tydligare bild av vad det faktiskt innebär. Därefter följer hur dessa symptom har påverkat just mig. Vissa punkter kanske är svåra att förstå vad de betyder men det framkommer nog iaf till viss del när jag skriver om mig själv. Eftersom man bara behöver uppfylla 5 av 9 kriterier kan diagnosen och problematiken se väldigt olika ut för olika personer.

Vad som krävs för att man ska få en psykiatrisk diagnos beskrivs i DSM och ICD, vilka är manualer för psykiatrin, handböcker som klassificerar olika psykiska störningar och ställer upp de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos.

Om man går efter DSM-IV (upplaga 4 av DSM) så måste fem av följande nio kriterier uppfyllas för att diagnosen borderline ska ställas.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

7.Kronisk tomhetskänsla.

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Här kommer samma symptom igen men nu med en förklaring vad det innebär för mig.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. 

-För mig handlar detta om att jag har svår separationsångest. Till skillnad från vissa med borderline gör jag inga extrema saker för att få en person att stanna utan håller istället människor på avstånd för att skydda mig själv från separationer. När jag väl släpper någon inpå livet och kommer personen nära och det blir någon typ av separation från personen blir det till en stor katastrof, det är som om världen går under och jag slits sönder inifrån. Rädslan för att bli ensam igen överväldigar mig och lämnar ett stort svart hål. Jag har flyttat en hel del i mitt liv, man kan kanske undra hur jag kan göra det med sån separationsångest, men det är väl just det att jag lämnar innan nån lämnar mig. När jag gick gymnasiet och sista året kom så hade jag redan under hösten separationsångest inför studenten vilket fick mig att må väldigt dåligt.

En vän till mig som lyckats komma mig riktigt nära ska snart flytta till Karlstad och det gör mig så himla ledsen. Jag vet att vi kan ha kontakt ändå men det kommer aldrig bli samma sak som att träffas i princip varje dag och gå ut med hundarna som vi gör just nu. Jag är så rädd för hur det kommer bli när hon är "borta". 

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

-För mig är detta inget stort problem, jag undviker som sagt snarare relationer. Däremot har jag under terapin upptäckt att jag kan vara ganska dömande vilket jag inte trott innan. Men jag kan se både bra och dåliga sidor hos folk.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

-Detta innebär att jag inte vet vem jag är. Så känner nog de flesta personer nån gång i livet, men för en person med borderline är det mer extremt. Jag tappar helt mig själv, känner mig vilsen och rädd. Jag har en negativ självbild och en känsla av värdelöshet. 

Jag blir som olika personer i olika situationer. Alla är vi såklart olika på jobbet, med vänner, med familjen och så vidare, men de flesta har någon sorts grundbild av vem man är. Jag har ingen aning. Det har blivit ännu värre efter att jag slutat med hästarna eftersom mycket av min identitet hängt samman med dem. Men även när hästarna var min identitet så kände jag att jag inte visste vem jag var och ändrade mig ofta i vad jag ville göra. Men det är mest den där känslan av att inte ha någon identitet, inte ha något "jag" som är så svår. Jag kan spegla andra när jag är i sociala situationer till den punkt att jag tappar mig själv. "Hur kan jag sitta här och prata obehindrat med någon och sen säga att jag har social fobi?" är tex en sån sak jag kan tänka. Känner att det är lite svårt att beskriva den här punkten på ett sätt så det verkligen går att förstå hur det känns. Men om du tänker på de gånger du undrat vem du är och så tänk dig att du kännt dig så genom hela livet är väl kanske den förklaring som kommer närmast. Och att dessutom känna dig udda och utanför pga av detta, att inte vara någon.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

-Här har jag problem med hetsätning (och småätande) och impulsshopping. Även lite med vårdslöshet i trafik när jag mår dåligt men inte till den grad att det lett till någon olycka eller liknande. Men hetsätningen påverkar mitt liv på många sätt, dels går jag upp i vikt och trivs inte med min kropp. Jag skäms över att inte ha nån kontroll över mitt ätande, varför kan jag inte bara sluta...? Och det påverkar min ekonomi eftersom det inte är billigt med ex massa choklad som det ofta blir för mig. Det känns som så onödiga pengar att lägga ut men ändå kan jag inte sluta. Det ger bland annat ett lugn för stunden som gör det svårt att sluta, dessutom blir det till ett beroende. Impulsshopping påverkar såklart oxå min ekonomi, det känns lite bättre när jag handlat något nytt men den känslan går oxå ganska snart över till skam och skuld.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar.

-Den här punkten känns inte som den kräver så mycket förklaring. Jag har gjort flera självmordsförsök och självskadar genom att skära mig. Oxå något som leder till mycket skam men som ändå blir en sista utväg när allt blir för svårt. 

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

-Det här är nog något som alla med Borderline sliter med skulle jag tro. Det är väl därför man ändrat benämningen till emotionellt instabil personlighetsstörning. Det innebär att man är känslomässigt instabil, man har starka känslor som svänger snabbt och blir svåra att hantera. Det kan oxå vara svårt att identifiera vilka känslor man har. Det känns som man blir översköljd av känslor och allt blir kaos. Allt blir till ett stort ångesthav. Ena stunden kan man vara relativt lugn och tillfreds för att nästa stund bli ledsen eller arg, få stark ångest och känna förtvivlan utan att kanske veta varför. För en person med borderline blir känslan ofta starkare och mer långvarig än för en person utan. Man har oxå en större sårbarhet vilket gör det lättare för negativa känslor att få grepp om en. 

Jag kan gå från att vara nöjd och glad efter ett tex ett bra träningspass med hundarna till att känna plötslig ångest och bli otroligt nedstämd i löpet av nån minut. Jag kan lugnt stå och bre en smörgås när jag plötsligt börjar gråta. Jag känner mig ofta rädd, ledsen, förtvivlad och ensam.

Jag hatar att få dessa starka känslor, det är delvis därför jag hamnar i destruktiva beteenden för att lindra eller undvika att få så intensiva känslopåslag. Jag skär mig, hetsäter, svälter, kräks osv. Jag försöker även i mest möjliga mån skjuta undan alla känslor så länge jag kan men det slutar oftast med att det tillslut rinner över. 

Jag har dessutom svårt att visa känslor för dem i min närhet utan håller allt inom mig vilket säkert inte gör saken bättre. Det kan pågå så mycket negativt inom mig utan att det syns på utsidan. Jag är i en evig kamp med mig själv.

7.Kronisk tomhetskänsla.

-Det där stora svarta hålet inom en som är så svårt att beskriva. Meningslösheten, ensamheten, hopplösheten. Mörkret och smärtan som aldrig försvinner. Den finns där även när man känner sig glad. Det är svårt att förklara, det är lite som känslan när någon har dött... en tomhet, något som saknas... man kan ha så många känslor och samtidigt känna sig helt tom inuti. Tomhet är svårt att sätta ord på för det är ju egentligen ingenting... 

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

-Det här är inget jag har problem med. Jag är väldigt kontrollerad och visar sällan ilska. Jag kan bli irriterad och det kan ibland gå ut över hundarna som inte alls förtjänar det. Blir jag arg tar jag oftast ut det på mig själv genom att tex skära mig. Jag skulle troligtvis behöva bli arg oftare och lätta på trycket. Men som sagt har jag svårt att visa känslor över huvudtaget.

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

-Jag har inga problem med paranoida tankegångar däremot jag jag ha svåra dissociativa symptom och jag ska försöka förklara vad det innebär men det är inte så lätt. När man dissocierar så tappar man i princip greppet om tid och rum. Tänk dig tex att du sitter och kör på motorvägen och plötsligt upptäcker du att du glömt att svänga av där du skulle tio minuter senare. Eller du tar dig någonstans utan att komma ihåg hur du hamnade där. Det är lite enkelt förklarat. När jag blir stressad dissocierar jag ofta, jag hamnar som i en bubbla och kopplar ut. Jag kan prata med någon utan att höra vad personen egentligen säger eller efteråt helt glömma bort vad som sagts. Detta har varit ett problem för mig i terapin då det kan bli så jobbigt att jag dissocierar och därför inte kan ta till mig eller minnas det vi gör och har därför svårt att komma vidare. 

Ibland när jag självskadat dissocier jag innan och under tiden. Jag vet inte vad jag gjort innan och märker först efter en stund vad jag håller på med. När min psykolog vill veta varför jag tex skurit mig och vad som ledde fram till det har jag inget svar för jag vet inte.

Det händer även att jag försvinner och tappar tiden. Jag kan komma på mig själv med att ha suttit i sängen 30-40 minuter och trott att jag bara suttit där kanske fem minuter. Det kan vara ganska obehagligt.

-------------------------------------------

Detta är ett litet (men ganska långt) försök att förklara vad det egentligen innebär att leva med borderline. Det är som sagt ganska kompext och när man dessutom blandar det med andra diagnoser och psykiska besvär blir det ännu mer komplext. De flesta med Borderline har även andra problem så som tex depression och ätstörningar.

Nu börjar jg bli trött och batteriet i plattan börjar ta slut så får stoppa här. 

Massa kärlek //Susanne

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hundarna. Idag var våran räddning att dom höll på att vattna fotbollsplanen så vi stod vid vattenspridarna och kasta boll så hundarna blev lite blöta samtidigt som de fick springa av sig. Sen blev det bad i poolen när vi kom hem, så skönt. Nu sover vovvarna gott :) 

Imorgon åker jagh till Sundsvall för att i helgen titta på min systerdotter som ska tävla SM i truppgymnastik :D så stolt över den tjejen, hon är dessutom så himla klok!

Ska bli kul att komma iväg lite. Blir 2 nätter på hotell och hundarna är såklart med.

Jag hade tänkt att skriva om min vardag när jag började med bloggen och att dela med mig av min resa mot ett friskare liv. Så har det inte blivit. Jag vet inte om jag kommer komma igång med det eller inte. Det känns som det har varit lättare att skriva om det som har varit än om hur det är nu. Känns som jag blir mer sårbar om jag öppnar upp mig om hur det är här och nu. Jag önskar dock att jag kunde våga...

Det har hänt mycket och samtidigt inget sen jag startade bloggen. En del saker är bättre andra saker samma och kanske sämre. Just nu är det mycket ovisshet pga förändringar som ska ske i min behandling så det är nog det jobbigaste, och nu när det är sommar blir ju allt lite stillastående pga semestrar etc, så det kommer ju dröja innan jag får mer klarhet i hur det kommer bli. Men jag försöker att ta lite semester från allt jag med. 

"Hahaha, kolla! Det ser ut som du är med barn!" Några av de andra flickorna i omklädningsrummet pekar och fnissar till varandra, åt mig. Jag minns så väl den där kommentaren... Jag gick i lågstadiet, tror det var första eller andra klass. Jag vill inte säga att jag var mobbad för det var jag inte, men småtjejer kan ibland va riktigt elaka mot varandra. Jag var inte mobbad men jag var ofta för mig själv. Jag kom överrens med dom flesta men var inte direkt vän med någon. Lite senare kom jag att få en "bästis" men det var också min ända riktiga vän, en som delade mitt hästintresset. Dom första åren i skolan höll jag mig ofta för mig själv, jag var blyg och kände mig redan då annorlunda eftersom jag inte tyckte om att göra samma saker som de andra barnen. På rasterna brukade jag ofta låsa in mig på toaletten för jag tyckte det var jobbigt med allt skrik och liv på skolgården. Där inne satt jag och dagdrömde, hittade på historier och funderade över livet. 

Sen hittade jag hästarna och började hänga i stallet på riktigt. Jag älskade att vara där, i början var jag nog ganska mycket i bakgrunden där med men efterhand ökade mitt självförtroende och jag vågade ta lite mer plats. Det var lättare att umgås med andra som hade samma intresse och jag kände att jag var bra på något. Och med hästarna kunde jag vara mig själv. Dom fanns alltid där, lyssnade och dömde aldrig.

I skolan var jag duktig men fick ofta höra av lärarna att jag måste våga prata mer. Jag fortsatte att vara vän med alla och samtidigt ingen. Min sociala fobi fanns nog där redan då, men när man är liten så kallas det för att vara blyg. Jag var väldigt hård och dömande mot mig själv. Kände att jag aldrig var bra nog. Och så kom den där kommentaren... Jag tyckte redan illa om min kropp men då fick jag bekräftat att andra tyckte likadant. Jag kände mig tjock och ful jämfört med de andra tjejerna. Så jag ville bli smal men lyckades inte med det. Kommer ihåg att jag ett tag längtade efter att få bröst för då skulle inte min mage se lika stor ut i förhållande till resten av kroppen. Men när brösten väl kom så såg jag ju bara ännu tjockare ut. Jag hatade min kropp mer och mer. Och efterhand kom det hatet att gälla hela mig. Jag hatade att jag inte kunde va som alla andra, vara smal, snygg och ha lätt för att prata. 

Utåt sett var jag nog en helt vanlig tjej. Inom mig började kaoset titdigt men jag lärde mig snabbt att trycka undan alla känslor. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig och jag ville inte ses som svag eller konstig, men det var just konstig jag kände mig. 

För ett tag sen läste jag i gamla dagböcker från när jag var i 10-11 års åldern. Då upptäckte jag att jag skrivit otroligt mycket om vad jag ätit och inte ätit och var väldigt nöjd när jag knappt ätit alls. Det är inget jag egentligen kommer ihåg att jag var så fokuserad på då, men tydligen så var jag det. Däremot kommer jag ihåg en insident på ett ridläger när jag kanske var runt 12år. Vi var några tjejer som pratade om mjölkallergi eftersom jag och en annan tjej var känsliga mot mjölk. Och jag säger något om att fördelen med det är att vill man gå ner i vikt så är det ju bara dricka lite mjölk så kräks man upp allt man ätit. De andra tjejerna tittade konstigt på mig och sa att om man gjorde nåt sånt är man ju sjuk... jag sa att jag skämta ju bara men tanken hade nog funnits där ett tag. Vet inte om jag faktiskt till o med gjorde det nån gång. 

Min fixering vid maten och mitt hat mot min kropp var aldrig något som märktes utåt. Jag lyckades aldrig bli sådär smal som jag ville, men nu i efterhand kan jag ju se på kort att jag heller inte var så tjock som jag tyckte då. Jag var helt normalviktig. 

Det var först efter gymnasiet som mina ätstörningsproblem bröt ut ordentligt och jag efterhand blev riktigt sjuk, men det skulle dröja lång tid innan någon visste hur det egentligen stod till med mig. 

Fortsättning följer..... 

Det här är början på ett försök att berätta om mitt liv. Jag kommer nog försöka dela upp det lite. Nu först tänker jag att jag ska försöka skriva om hur det är att leva med en ätstörning. Sedan kanske mer inrikta mig på hur det är att leva med borderline och depressioner Men självklart kan jag inte skriva om det ena och helt utesluta det andra eftersom allt hänger ihop. Vi får helt enkelt se hur det tar form efterhand. Jag ska försöka att inte dröja allt för länge innan jag skriver igen ;)

I övrigt mår hundarna bra och jag själv har haft en liten svacka men är påväg upp igen. Jag är urless på vädret, mörkret och leran. Jag vill ha snööööööööööö!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ha en fortsatt trevlig kväll! KRAM /S 

Blir lite långt mellan inläggen... men som sagt skriver jag när jag har lust om det jag känner för.

Nu tänker jag bara lägga upp lite fler bilder på mina fantastiska hundar    Var ute och gick här om dagen och hade med mig kameran för att försöka fota lite... Men blev väl inte så bra som jag tänkt mig. Hundarna var inte helt sammarbetsvilliga och jag hade glömt en hel del av hur jag ändrar inställningarna. Så först blev det mesta suddigt eller för mörkt, sen blev det grumliga bilder och jag hade svårt att hinna ändra inställningarna när jag flyttade mig från sol till skugga eller tvärt om. Så bilderna blev grumliga och antingen för ljusa eller för mörka. Måste nog sätta mig någon dag och pilla lite med kameran så jag kommer ihåg hur jag ska göra ;P 

Men här kommer iaf några hyffsade bilder.....

Kung Aslan!   

Prinsessan Pixie!   

Var bara tvungen att lägga till denna bilden med, den första jag tog... Tyckte "farteffekten" blev ganska häftig. Hade bara Aslans huvud varit i fokus kunde den ha blivit riktigt cool :)

Sitter här och tänker lite, tänker tillbaka på åren som gått, på vad som hänt de senaste månaderna och var jag är nu. (och försöker ignorera doften från en hund som fiser ;P) Nej men seriöst, det har hänt så otroligt mycket över lång tid och på kort tid. Jag har aldrig vetat vem jag är, men nu när jag plötsligt börjar må bättre är jag ännu mer förvirrad. Jag har gått från att vara totalt i botten till att nu må så väldigt mycket bättre på mindre än en vecka. Jag vet att jag har en lång resa framför mig för att bli frisk, men jag börjar samtidigt tro att det faktiskt kan va möjligt. Men jag är också så himla rädd. Jag vet inte vem jag är och jag tvivlar på mig själv i så många sammanhang. Kommer jag verkligen klara av att ta mig igenom allt som krävs av mig för att få ett "normalt" liv? 

Men samtidigt tänker jag tillbaka på de senaste åren och inser hur mycket jag faktiskt redan tagit mig igenom. Jag har verkligen varit så himla sjuk i så många år. Det har varit olika perioder som dominerats av olika sjuka och destruktiva beteenden, men det är på ett sätt också de som fått mig att överleva. För de överröstade och lindrade den inre smärtan. Det var till exempel lättare att må dåligt för att jag ätit för mycket än att må dåligt och trasas sönder inifrån utan att egentligen veta varför. Att svälta dämpade alla känslor för kroppen orkar tillslut inte framkalla dem. Jag ville inte leva, men jag överlevde. Idag vill jag leva, inte bara överleva...

Men det är en känsla som kommit nu senaste veckan. Eftersom jag försökt ta mig ur de destruktiva beteendena har jag inte haft något som dämpat känslorna vilket har gjort att det känts som jag mått sämre. Ångesten har varit outhärdlig och hopplösheten total. Smärta, rädsla, sorg, ilska, skam, skuld, självhat -allt har blandats i ett enda kaos av känslor som för mig blivit ohanterbara. Jag har kännt att det inte finns något som gör livet värt att leva. Jag har gjort mer drastiska saker den senaste tiden men jag har ändå under många år varit sjukare i många avseenden. Hade någon vetat hur jag mådde hade jag nog kunnat bli tvångsinlagd... 

Jag måste ha något i mig som ändå driver mig att fortsätta. Jag vet inte själv vad det är men det har i alla fall blivit starkare nu än innan. Samtidigt är jag rädd att jag nu trycker undan massa av det som är jobbigt, men jag vet inte om det är så. Kanske är jag bara rädd för att faktiskt tillåta mig att må bättre. Att det på nåt sätt är lättare att tänka att det inte är "på riktigt". Jag har ingen aning om det jag skriver nu ens går att begripa för någon utifrån men känner ett behov av att få skriva av mig. 

Just nu får jag väl bara försöka stanna i känslan av att må bättre och att det finns hopp, inte fastna i oro över att det kan bli värre igen, vilket det kanske inte ens blir. En dag i taget. Sätta den ena foten framför den andra. Ta emot hjälp. Njuta av sånt som får mig mig att må bra och ta vara på det som är viktigt för mig. Påminna mig själv om de sakerna när jag känner att mörkret börjar ta tag i mig igen.

Möta problemen först när/om de kommer och inte ta ut dem i förskott. Allt detta är svårt men jag ska i alla fall försöka... 

Jag funderar på att i omgångar börja skriva ner och berätta lite om hur de olika perioderna i mitt liv sett ut. Men vi får se. Vet inte riktigt var jag ska börja och hur öppen jag vill vara än. Så än så länge är det bara en tanke, vi får se om den blir mer än så efterhand :)

Ta hand om varandra och ta vara på det som är viktigt för just er!

Massa kärlek /S   

...och gör som Aslan - ta en paus då och då...

Herrejösses det börjar bli riktigt frustrerande att ha minnesluckor pga av elbehandlingen. Jag har nog påverkats mer än många andra. Dom säger att det ska bli bättre med tiden, och lite bättre har väl närminnet blivit men har har fortfarande problem med det men framförallt har jag minnesluckor från tiden innan, under och veckorna närmst efter behandlingen. Ibland kan man skratta åt det, men ibland blir det problem och väldigt frustrerande. Just nu sitter jag och försöker komma på vad jag betalat 200 kr för via sms, kan inte riktigt släppa det. Igår var jag med Pixie till veterinären för att kolla om hennes juvertumörer behöver tas bort. Då frågade de om hur hennes epilepsi varit på sistone, hur ofta och när senaste anfallet var. Jag svara att hon hade ett för några veckor sen men att det var länge sen innan dess. När jag kommer hem får jag veta av familjen att hon haft tre stycken på ganska kort tid, jag kom bara ihåg det ena, nu har jag kanske ett svagt minne av de andra efter att ha blivit påmind om dem. 

Försäkringskassan ringde här om dagen och pratade om nån rapport de fått av en läkare som jag inte hade en aning om vem det var, men tydligen hade jag träffat honom efter jag kom hem från Danderyd. Och jag hade glömt att jag skulle träffa honom imorn igen - såklart, eftersom jag inte ens vet att jag träffat honom. Tack och lov för sms-påminnelser....

Jag glömmer bort att jag pratat med folk. Någon som jag pratat med i telefon bara nån vecka tidigare kan ringa och jag har ingen aning om vem människan är och måste fråga "ursäkta, men vem är du?". Jag skulle kunna rabbla liknande saker i en evighet... känns som jag får ett smakprov på hur det är att vara senildement... jag hoppas verkligen det ger sig snart, hade inte räknat med att det skulle orsaka så här mycket problem i efterhand. Jag kommer aldrig gå med på att göra en ECT-behandling igen.... men, men, nu är det gjort och jag får väl bara leva med det...

Som sagt var jag med lilla Pixie loppan till veterinären igår. Hon har två juvertumörer som behöver tas bort, förhoppningsvis godartade, men det vet man ju först efteråt. Men pga av hennes epilepsi vill dom inte göra operationen här hos den lokala veterinären för det innebär en ökad risk under narkosen. Så vi blev skickade till Ultuna istället. Vi ska dit för undersökning och röntgen nästa vecka så får vi se sen när operationen blir. Ska ju inte va nåt stort ingrepp men en liten oro finns ju där för min prinsessa   

Känns som att det är mycket just nu. Massa nytt som ska komma igång. Kontakter och möten med kommunen. Kontakt med försäkringskassan som vill göra upp en planering. Läkarbesök, hämta mediciner och träffa sjuksköterska en gång i veckan. Ovisshet i hur det blir med behandlingen när min psykolog går på mammaledighet. Ska börja träffa en till terapeut på sidan om för att hinna jobba med fler saker och kanske göra övergången lättare, men vet inte vem som kommer bli min nya behandlare än och det gör mig lite stressad. Händer massa annat med som jag känner att jag inte orkar ta här, iaf i nuläget.

Har mått rätt ok den senaste veckan men det har som sagt varit mycket med så idag har jag kännt mig lite lätt utmattad. Men jag känner mig fortfarande ändå starkare och stabilare än jag gjort på väldigt länge. Det kommer gå upp och ner, men jag hoppas ändå att det fortsätter vara hanterbart och att jag kan känna att det går åt rätt håll. Idag fick jag en "high five" av min psykolog ;)

Nu får jag bara försöka se till att ta en sak i taget...

Vill lägga in ett extra TACK till mina föräldrar som ställer upp och stöttar så otroligt mycket - ÄLSKAR ER!!      

**************************************************
**************************************************
*******

  MINA FINA   BÄST I VÄRLDEN  

Tjohoj!   

Haft ett par helt ok dagar faktiskt. Igår var jag och mamma ute på en långpromenad i skogen med alla hundarna. Hur mysigt som helst trots lite regn mot slutet. Hundarna var onekligen lyckliga, fick vara lösa och sprang som galningar :D

Idag träffade jag min nuvarande psykolog och vi hade ett ganska bra samtal. Så trots att allt känns osäkert och jobbigt just nu så känns det ändå bättre efter dagens möte. Det är så himla tråkigt att hon är gravid och bara jobbar fram till jul, det gör mig både ledsen och orolig. Hon är en av de härligaste människor jag träffat.

När jag kom hem hade jag en fin promenad med hundarna, men Aslans energi verkar aldrig ta slut ;P

Sen klippte vi klor vilket Aslan inte riktigt gillar men idag och förra gången har det gått riktigt bra.

Därefter städade jag till mina andra små finingar, gerbilerna. Jag älskar verkligen mina djur så himla mycket   Försöker hålla fast vid dem och känslan de kan ge mig, underbara varelser! 

Sitter här och funderar. Funderar över livet. Vad det innebär och hur jag ska klara av det. Tänker att ska jag leva så vill jag ju göra just det, inte bara existera. Men varje dag är en kamp bara att ta sig upp ur sängen. Som tur är har jag hundarna som hjälper mig med den biten i alla fall. Men sen är det ju så mycket mer jag skulle vilja göra, som jag tror jag skulle må bättre av men som jag ändå inte orkar.

Det känns inte som jag någonsin kommer klara av allt livet innebär; att jobba, att ha en fritid, ha vänner, sköta hushållssysslor osv. Jag vet inte hur det ska gå till, hur jag ska förmå mig själv och vad jag ska göra för att samtidigt må bra.

Jag vet att jag måste ta en dag i taget och inte fastna i för mycket oro inför framtiden men det är svårt. Och att jag dessutom måste acceptera saker för vad dom är, det är också svårt.

Jag önskar jag kunde gå och lägga mig om kvällen och vara nöjd med dagen som varit och kunna se fram emot nästa dag. Jag begär inte att det ska ske varje kväll men iaf oftare än att det inte sker. Som det är nu händer det ytterst sällan. 

I veckan måste jag försöka uttrycka för min nuvarande psykolog vad jag känner att jag behöver för hjälp. Om jag tror att den terapi jag går i är rätt för mig eller inte med tanke på hur svårt det varit den senaste tiden. Vi ska tillsammans försöka lista ut vad som är bäst för mig och hur vi ska gå vidare, men jag måste ge uttryck för min vilja. Det känns skitsvårt och jobbigt. Jag vet ju inte vad jag vill eller behöver, bara att nåt måste bli annorlunda. Men jag tycker heller inte om ovissheten. Jag försöker att inte tänka för mycket på det men samtidigt måste jag ju om jag ska kunna säga hur jag vill ha det. 

Det är så svår balansgång att inte tänka för mycket framåt men samtidigt ha något att sträva mot. Jag tycker inte om att tänka framåt för då kommer rädslan och hopplösheten över mig. Jag tycker inte om att sätta upp mål för jag tror inte på att jag kommer klara dem och jag känner mig värdelös när jag tänker på saker jag redan misslyckats med. Men utan mål har jag ju ingenting att sikta mot, ingen riktning att gå i. Men det är ju också svårt att sätta upp mål när jag inte vet vad jag vill. Samtidigt behöver jag ju stanna upp mer och vara här och nu, ta vara på de stunder i nuet som faktiskt är bra.

I terapin pratar man om att följa sina värderingar, men det ger mig ingen känsla av mening med livet. Det är just den där känslan av meningslöshet som ofta blir så svår. Att känna en massa svåra känslor, kämpa sig igenom varje dag, utan att det egentligen finns nån mening med det.

Just nu försöker jag nog ändå mest ta en dag i taget. Vissa stunder har jag till och med kunnat vara i nuet och inte tänka så mycket på annat. Alla tankar om att ge upp ser jag till att styra bort ifrån så fort jag kan, distraherar med något annat eller tänker på saker jag faktiskt har att se fram emot. 

Vissa stunder kan jag faktiskt till o med känna en gnutta hopp, vilket nästan är skrämmande, och det ska så lite till för att det hoppet ska raseras igen. Det svänger så snabbt. Ena stuinden känner jag att ok jag ska leva, jag ska göra så gott jag kan för att må bättre och kämpa för att göra saker jag vill, tänk om jag faktiskt kan lyckas uppnå de hemliga drömmar jag ibland tillåter mig att ha och att livet då faktiskt kan bli bättre. Tänk om.... 

Men så kommer tankar som att det kommer aldrig att gå, det spelar ingen roll, det kommer aldrig bli bättre, jag klarar det inte, det är hopplöst, meningslöst, alldeles för svårt, jag står inte ut att leva med mig själv. Listan kan göras lång....

Och när jag sen då ändå tänker att nej stopp nu, det där hjälper inte. Ta en sak i taget. Sätter upp små planer/mål för nästa dag, saker jag vill göra och saker jag tänker att jag skulle må bättre av. Men så kommer nästa dag och jag gör inget utav det och jag känner mig fullkomligt värdelös som inte ens klarar de där små sakerna. Eller också kanske jag lyckas göra något av det men så känner jag att det gör ingen skillnad och det är svårt att hålla motivationen uppe att fortsätta försöka. Samtidigt vet jag ju att förändring tar tid, jag har varit sjuk länge och det är inget man tar sig ur i en handvändning. Jag måste bygga nya färdvägar i min hjärna så jag kan lämna de gamla väl uppkörda tänkebanorna. Intellektet vet det, men som jag brukar säga: "Förnuftet flyr när känslorna styr..." ;) 

Men nånstans fortsätter jag ju ändå att försöka. Försöka hitta en balans mellan förnuft och känsla. Fortsätta försöka sätta den ena foten framför den andra...

Gud jag har så mycket jag skulle vilja skriva, men även här som så ofta annars orkar jag inte. Så detta får räcka för stunden.

Ha en fortsatt trevlig helg! Kram /S