Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svårt för det känns som en ganska komplex diagnos. Därför tänker jag försöka utgå från de kriterier som man ska uppfylla för att få diagnosen Borderline.

Jag har upplevt att det finns många fördomar kring borderline precis som andra psykiska sjukdomar. Jag har ofta när jag berättat om min borderline fått höra att "vadå, du kan ju inte ha borderline, du är ju inte sån". Sån? Vad är "sån"? Jo det är en tjej med svart eller rosa hår, percingar, svarta kläder och som skär sig i armarna. Någon som vill ha uppmärksamhet, manipulerar människor och är arg, deprimerad och får utbrott, skriker och kanske slåss. Det är vad jag ofta får höra om jag frågar vad "sån" är. Jag har träffat många med Borderline genom gruppterapi och dom flesta är utåt sett precis som du och jag, har väl träffat två med svart hår men det är inte ett kriterie för att få borderline ;) Det är oxå många som tror att det är en diagnos som psykiatrin gett en person de inte vet vad de ska göra med. Det krävs flera specifika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få diagnosen och det är inget som bara ges utan anledning.

Har väl hört att det kanske var lite mer så förr men iaf är det inte så längre. 

Här kommer kriterierna som ska uppfyllas för att få Borderline för att ge en tydligare bild av vad det faktiskt innebär. Därefter följer hur dessa symptom har påverkat just mig. Vissa punkter kanske är svåra att förstå vad de betyder men det framkommer nog iaf till viss del när jag skriver om mig själv. Eftersom man bara behöver uppfylla 5 av 9 kriterier kan diagnosen och problematiken se väldigt olika ut för olika personer.

Vad som krävs för att man ska få en psykiatrisk diagnos beskrivs i DSM och ICD, vilka är manualer för psykiatrin, handböcker som klassificerar olika psykiska störningar och ställer upp de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos.

Om man går efter DSM-IV (upplaga 4 av DSM) så måste fem av följande nio kriterier uppfyllas för att diagnosen borderline ska ställas.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

7.Kronisk tomhetskänsla.

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Här kommer samma symptom igen men nu med en förklaring vad det innebär för mig.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. 

-För mig handlar detta om att jag har svår separationsångest. Till skillnad från vissa med borderline gör jag inga extrema saker för att få en person att stanna utan håller istället människor på avstånd för att skydda mig själv från separationer. När jag väl släpper någon inpå livet och kommer personen nära och det blir någon typ av separation från personen blir det till en stor katastrof, det är som om världen går under och jag slits sönder inifrån. Rädslan för att bli ensam igen överväldigar mig och lämnar ett stort svart hål. Jag har flyttat en hel del i mitt liv, man kan kanske undra hur jag kan göra det med sån separationsångest, men det är väl just det att jag lämnar innan nån lämnar mig. När jag gick gymnasiet och sista året kom så hade jag redan under hösten separationsångest inför studenten vilket fick mig att må väldigt dåligt.

En vän till mig som lyckats komma mig riktigt nära ska snart flytta till Karlstad och det gör mig så himla ledsen. Jag vet att vi kan ha kontakt ändå men det kommer aldrig bli samma sak som att träffas i princip varje dag och gå ut med hundarna som vi gör just nu. Jag är så rädd för hur det kommer bli när hon är "borta". 

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

-För mig är detta inget stort problem, jag undviker som sagt snarare relationer. Däremot har jag under terapin upptäckt att jag kan vara ganska dömande vilket jag inte trott innan. Men jag kan se både bra och dåliga sidor hos folk.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

-Detta innebär att jag inte vet vem jag är. Så känner nog de flesta personer nån gång i livet, men för en person med borderline är det mer extremt. Jag tappar helt mig själv, känner mig vilsen och rädd. Jag har en negativ självbild och en känsla av värdelöshet. 

Jag blir som olika personer i olika situationer. Alla är vi såklart olika på jobbet, med vänner, med familjen och så vidare, men de flesta har någon sorts grundbild av vem man är. Jag har ingen aning. Det har blivit ännu värre efter att jag slutat med hästarna eftersom mycket av min identitet hängt samman med dem. Men även när hästarna var min identitet så kände jag att jag inte visste vem jag var och ändrade mig ofta i vad jag ville göra. Men det är mest den där känslan av att inte ha någon identitet, inte ha något "jag" som är så svår. Jag kan spegla andra när jag är i sociala situationer till den punkt att jag tappar mig själv. "Hur kan jag sitta här och prata obehindrat med någon och sen säga att jag har social fobi?" är tex en sån sak jag kan tänka. Känner att det är lite svårt att beskriva den här punkten på ett sätt så det verkligen går att förstå hur det känns. Men om du tänker på de gånger du undrat vem du är och så tänk dig att du kännt dig så genom hela livet är väl kanske den förklaring som kommer närmast. Och att dessutom känna dig udda och utanför pga av detta, att inte vara någon.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

-Här har jag problem med hetsätning (och småätande) och impulsshopping. Även lite med vårdslöshet i trafik när jag mår dåligt men inte till den grad att det lett till någon olycka eller liknande. Men hetsätningen påverkar mitt liv på många sätt, dels går jag upp i vikt och trivs inte med min kropp. Jag skäms över att inte ha nån kontroll över mitt ätande, varför kan jag inte bara sluta...? Och det påverkar min ekonomi eftersom det inte är billigt med ex massa choklad som det ofta blir för mig. Det känns som så onödiga pengar att lägga ut men ändå kan jag inte sluta. Det ger bland annat ett lugn för stunden som gör det svårt att sluta, dessutom blir det till ett beroende. Impulsshopping påverkar såklart oxå min ekonomi, det känns lite bättre när jag handlat något nytt men den känslan går oxå ganska snart över till skam och skuld.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar.

-Den här punkten känns inte som den kräver så mycket förklaring. Jag har gjort flera självmordsförsök och självskadar genom att skära mig. Oxå något som leder till mycket skam men som ändå blir en sista utväg när allt blir för svårt. 

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

-Det här är nog något som alla med Borderline sliter med skulle jag tro. Det är väl därför man ändrat benämningen till emotionellt instabil personlighetsstörning. Det innebär att man är känslomässigt instabil, man har starka känslor som svänger snabbt och blir svåra att hantera. Det kan oxå vara svårt att identifiera vilka känslor man har. Det känns som man blir översköljd av känslor och allt blir kaos. Allt blir till ett stort ångesthav. Ena stunden kan man vara relativt lugn och tillfreds för att nästa stund bli ledsen eller arg, få stark ångest och känna förtvivlan utan att kanske veta varför. För en person med borderline blir känslan ofta starkare och mer långvarig än för en person utan. Man har oxå en större sårbarhet vilket gör det lättare för negativa känslor att få grepp om en. 

Jag kan gå från att vara nöjd och glad efter ett tex ett bra träningspass med hundarna till att känna plötslig ångest och bli otroligt nedstämd i löpet av nån minut. Jag kan lugnt stå och bre en smörgås när jag plötsligt börjar gråta. Jag känner mig ofta rädd, ledsen, förtvivlad och ensam.

Jag hatar att få dessa starka känslor, det är delvis därför jag hamnar i destruktiva beteenden för att lindra eller undvika att få så intensiva känslopåslag. Jag skär mig, hetsäter, svälter, kräks osv. Jag försöker även i mest möjliga mån skjuta undan alla känslor så länge jag kan men det slutar oftast med att det tillslut rinner över. 

Jag har dessutom svårt att visa känslor för dem i min närhet utan håller allt inom mig vilket säkert inte gör saken bättre. Det kan pågå så mycket negativt inom mig utan att det syns på utsidan. Jag är i en evig kamp med mig själv.

7.Kronisk tomhetskänsla.

-Det där stora svarta hålet inom en som är så svårt att beskriva. Meningslösheten, ensamheten, hopplösheten. Mörkret och smärtan som aldrig försvinner. Den finns där även när man känner sig glad. Det är svårt att förklara, det är lite som känslan när någon har dött... en tomhet, något som saknas... man kan ha så många känslor och samtidigt känna sig helt tom inuti. Tomhet är svårt att sätta ord på för det är ju egentligen ingenting... 

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

-Det här är inget jag har problem med. Jag är väldigt kontrollerad och visar sällan ilska. Jag kan bli irriterad och det kan ibland gå ut över hundarna som inte alls förtjänar det. Blir jag arg tar jag oftast ut det på mig själv genom att tex skära mig. Jag skulle troligtvis behöva bli arg oftare och lätta på trycket. Men som sagt har jag svårt att visa känslor över huvudtaget.

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

-Jag har inga problem med paranoida tankegångar däremot jag jag ha svåra dissociativa symptom och jag ska försöka förklara vad det innebär men det är inte så lätt. När man dissocierar så tappar man i princip greppet om tid och rum. Tänk dig tex att du sitter och kör på motorvägen och plötsligt upptäcker du att du glömt att svänga av där du skulle tio minuter senare. Eller du tar dig någonstans utan att komma ihåg hur du hamnade där. Det är lite enkelt förklarat. När jag blir stressad dissocierar jag ofta, jag hamnar som i en bubbla och kopplar ut. Jag kan prata med någon utan att höra vad personen egentligen säger eller efteråt helt glömma bort vad som sagts. Detta har varit ett problem för mig i terapin då det kan bli så jobbigt att jag dissocierar och därför inte kan ta till mig eller minnas det vi gör och har därför svårt att komma vidare. 

Ibland när jag självskadat dissocier jag innan och under tiden. Jag vet inte vad jag gjort innan och märker först efter en stund vad jag håller på med. När min psykolog vill veta varför jag tex skurit mig och vad som ledde fram till det har jag inget svar för jag vet inte.

Det händer även att jag försvinner och tappar tiden. Jag kan komma på mig själv med att ha suttit i sängen 30-40 minuter och trott att jag bara suttit där kanske fem minuter. Det kan vara ganska obehagligt.

-------------------------------------------

Detta är ett litet (men ganska långt) försök att förklara vad det egentligen innebär att leva med borderline. Det är som sagt ganska kompext och när man dessutom blandar det med andra diagnoser och psykiska besvär blir det ännu mer komplext. De flesta med Borderline har även andra problem så som tex depression och ätstörningar.

Nu börjar jg bli trött och batteriet i plattan börjar ta slut så får stoppa här. 

Massa kärlek //Susanne

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss så..? Idag sa min syster "gör inget dumt" och mina föräldrar sa det samma när de åkte på semester. Det fick mig att börja tänka på det där igen. Jag är ensam hemma och dom blir lite oroliga. För vad är det egentligen de säger? Vad är den egentliga meningen bakom orden "gör inget dumt", "jag var på väg att göra något dumt", "jag gjorde något dumt"..?

Dessa meningar kan egentligen handla om vad som helst som anses vara ett "dumt" beteende. Men i de här sammanhangen, vad säger vi egentligen? 

Vad min syster och mina föräldrar säger är "ta inte livet av dig". Vad killen i dokumentären sa var "jag var på väg att ta livet av mig". Om jag säger "jag gjorde nåt dumt" menar jag kanske egentligen "jag försökte ta livet av mig". (jag har gjort så mycket dumt att det kan betyda vad som helst ;P )

Men varför säger vi egentligen så? Att vi gör något dumt om vi försöker ta livet av oss. Varför sätter vi den stämpeln på något som oftast egentligen är ett symptom eller en följd av psykisk sjukdom. En person som vill ta sitt liv mår i allmänhet fruktansvärt dåligt och har en usel självkänska. Att säga att personen då gjorde något dumt i och med ett självmordsförsök gör att personen troligen känner sig som en dålig människa. "Jag gjorde nåt dumt, alltså ÄR jag dum". Vi säger aldrig att "det var dumt av dig att vara på väg att dö av cancer". 

Varför ska det egentligen vara skillnad när det gäller psykisk sjukdom? 

Att prata om självmord är fortfarande väldigt tabubelagt och det gör människor illa till mods. Man vet inte vad man ska säga till en person som uttrycker en vilja att dö. Det är ett för stort och svårt ämne att prata om. Det är lättare att säga "gör inget dumt" än "ta inte livet av dig" som kanske dessutom låter lite brutalt. Jag föredrar nog egentligen att min familj säger "gör inget dumt" men varför ska det egentligen behöva vara så? 

Att säga att man gjort något dumt vid ett självmordsförsök är väl också ett sätt att säga att man vet att det påverkar och orsakar andra smärta. Men det är inte så att man med vilje gör det för att skada andra. I själva verket kan det ofta vara det motsatta, att man tror att andra ska få det bättre om man försvinner. 

Jag önskar man kunde våga prata mer öppet om ämnet men jag ser också svårigheterna i det. Men jag älskar när jag träffar människor som inte är rädda för att prata och kanske till och med skoja om det, för det tycker jag är helt ok, att göra ett svårt ämne lite lättare genom humor.

Det finns så mycket att säga om detta, men nu är jag trött... 

Jag tycker i alla fall inte att det är dumt att ta sitt liv, bara att det är otroligt sorgligt när det händer. Lika sorgligt som att någon dör av cancer. Jag önskar att alla som mår dåligt skulle få den hjälp de behöver för att förhindra att de inte ser någon annan utväg än döden för att slippa den smärta de lever i.

Jag kämpar fortfarande med självmordstankar men känner mig tillräckligt stark för att kunna hantera dem. Förhoppningsvis försvinner de helt nån gång... keep on fighting to get stronger

Imorgon ska jag forstätta njuta av att vara ensam hemma och att vädret blivit bättre :D ni kanske tycker det är sämre men det är perfekt för att orka ta långa promenader och träna med hundarna. Jag tar mycket hellre lite regn än 30 graders värme :)

Nu önskar jag alla en god natts sömn och en bra sommar!

(Dela gärna inlägget.)

Att skriva om allt det som varit får mig att inse hur långt jag trots allt har kommit. Jag mår fortfarande ofta väldigt dåligt men min tillvaro är verkligen så mycket bättre och många av svårigheter har jag faktiskt tagit mig igenom. Det är lätt att glömma bort i allt kämpande mot de demoner som fortfarande finns kvar. 

Det jag skriver kan nog vara svårt att höra för många i min omgivning. Men jag vill säga att jag är tacksam för allt ni har gjort och framförallt gör för mig varje dag. Och med det vill jag dela en liten text jag skrev i ett kort till mina föräldrar som del av en julklapp. 

Det finns dom som tror på änglar i himlen.

Jag tror på änglar på jorden.

Om dessa änglar ska jag berätta med de följande orden.

För jag har en mor och en far som på jorden vandra.

Ni är mina änglar, bättre än några andra.

Ni finns alltid där hur svårt det än är.

Det är lätt att ta er förgivet,

men det är faktiskt ni som håller mig i livet.

Det är ni som gör det möjligt för mig att ta små kliv.

Ställer upp och ger mig trygghet i min kamp om ett lyckligare liv.

 Jag älskar er!

För evigt tacksam. /Susanne

Efter mitt självmordsförsök i april 2007 gick jag efter knappt två veckor tillbaka till skolan och avslutade mitt år på Strömsholm. Jag hade fått kontakt med en kurator och jag låtsades att det kändes mycket bättre nu när alla visste att jag mådde dåligt och jag fick hjälp men det var såklart inte sant, inget var ett dugg bättre. Kuratorn var något av ett skämt som jag lätt kunde manipulera. Efter att ha träffat en psykiatiker i början av sommaren började jag dock äta antideprissiva mediciner. Jag tänker berätta lite mer om min kontakt med psykvården vid ett senare tillfälle. 

Men efter att jag var klar på Strömsholm var det dags att börja jobba. Jag sökte en massa jobb och kände mig som en bluff när jag berättade hur "bra" jag var. Jag blev ebjuden flera av jobben men vågade inte tacka ja till något för att jag inte trodde jag skulle av klara dem. Men så sökte jag även jobb i Norge och fick komma på intervju till ett ridlärarjobb långt upp i norra Norge. Jag blev erbjuden jobbet och tackade ja. Jag kände att det kunde vara skönt att komma så långt hemifrån som möjligt och påbörja något nytt. Men där fanns oxå tankar om att jag skulle kunna gå ner mer i vikt när jag inte hade någon som såg efter mig. Ingen som visste något om mig. När jag fått jobbet bestämde jag mig för att köpa häst. Jag hade alltid sagt att när jag börjar jobba så ska jag köpa en häst och det gjorde jag. 

Och alla hoppades vi att nu skulle allt bli bättre. Jag fick uppfylla min dröm om en egen häst och att jobba med hästar och utbilda ryttare. Så jag tog med mig ett flyttlass inklusive häst och hund och flyttade 200 mil norrut.

Norge var en fantastisk upplevels på många sätt om det inte varit för att jag var så sjuk. Det går inte att berätta om Norge utan att gå lite närmre in på min depression och inte bara fokusera på ätstörningarna. För det hela nådde nu en helt annan nivå än tidigare. 

I början var det inte så illa. Jag tänkte att allt skulle bli bättre och jag skulle gå ner i vikt. Jag såg fram emot att börja jobba och till att börja med var det riktigt kul. Det var sommar, jag hade en ny häst att engagera mig i och jag och Akita trivdes med att gå fjällturer.

Men jag började svälta mig själv och jag hade extrem ångest innan varje lektion jag skulle ha trots att jag tyckte det var kul när jag väl kom igång och man såg framsteg hos både ryttare och hästar. Efterhand insåg jag dock att jag var tvungen att börja äta och behålla maten om jag skulle kunna sköta mitt jobb. Och jobbet blev plötsligt viktigare än att vara smal. Så jag började äta. Och för en tid var allt lite bättre. Men så började allt falla samman igen. Eftersom jag börjat äta och sällan kräktes hade jag inget sätt att hantera min ångest så jag började istället skära mig allt oftare. Eftersom det inte var speciellt varmt behövde jag aldrig oroa mig för att nån skulle reagera på att jag alltid hade långärmat på mig. 

Det gick så otroligt mycket energi åt att hålla masken uppe hela dagarna när jag träffade folk att jag totalt rasade när jag kom hem på kvällen. Jag hade så mycket prestationsångest både kring det jag gjorde i jobbet och kring det sociala. Jag var som alltid glad och positiv bland folk men i ensamhet grät jag och kände att jag inte skulle klara mer. Jag var utmattad och orkade inte med alla känslor och tankar, minnen och oro för framtiden så jag skar mig. 

Jag började få svårt att sova på nätterna, svårare än det redan var alltså. Och jag började märka på kläderna att jag gick upp i vikt. Och det var nu allt bara blev värre... och värre...

Att berätta om den här tiden känns svårt. Jag vill berätta men det finns så mycket skam och det är jobbigt att minnas hur illa det var. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, hur jag ska fortsätta. Det är svårt att säga vad som egentligen orsakade allt detta och jag har vissa svårigheter att urskilja olika minnen från varandra. Det känns oxå lite dumt att bara skriva om allt detta dåliga, det fanns små ljusglimtar med men mitt liv var till största del faktiskt ett rent helvete.

Jag började åter igen kräkas. Jag började svälta mig själv. Jag började hetsäta och jag fortsatte skära mig. Och jag blev mer och mer deprimerad. Jag hade ständig ångest och starka självmordstankar. Och jag gick till jobbet med ett leende varje dag. Hur jag lyckades med det kan jag nog inte förstå såhär i efterhand.

Jag tänker att jag ska försöka berätta hur mina dagar kunde se ut för att ni kanske lättare ska förstå, även om det nog är nästintill omöjligt om man inte varit där själv. Men jag vill göra mitt bästa för att försöka öka förståelsen för psykisk ohälsa så mycket jag kan.

När det var som värst, så som jag kommer ihåg det så hade allt det destruktiva i princip tagit över mitt liv. 

Säg att jag lyckades ta mig upp ur sängen i vettig tid vilket var väldigt svårt för mig, jag ville oftast helst ligga kvar i sängen hela dagen. Men om vi börjar med en såkallad "bra" dag så klev jag upp mellan 9-10. Jag gick ut med hunden (hundarna när jag skaffat Pixie). När jag kom in åt jag frukost som jag sen genast kräktes upp igen. Därefter åkte jag till stallet, mockade och red min egen häst. Åt eventuellt lunch som jag ibland behöll för att jag inte hade tid att kräkas eller för att jag övertygade mig själv att jag behövde den för att ta mig igenom dagen. Sen blev det promenad med hundarna för att sen jobba mellan ca 14-21, varierade från dag till dag.

Tog ut hundarna och åt nån chokladbit när jag hade paus. Gick en till promenad efter jobbet och sen på vägen hem stannade jag och handlade. Jag handlade choklad, bullar, chips, mat att värma i micron, bröd osv. Så började jag min hetsätning redan i bilen. På de ca tio minuterna det tog att köra hem kunde jag ha hunnit med 300gr choklad och en halv påse gifflar och när jag kom in fortsatte jag bara äta. Mat, choklad, bullar, godis tills jag inte kunde få i mig mer. Då kräktes jag. Jag slutade inte förrän jag var säker på att jag fått upp allt och magen kändes härligt tom och jag låg utmattad på badrumsgolvet. Jag lade mig sedan i soffan framför tv:n där jag oftast somnade långt in på natten. 

Så kunde alltså en av de bättre dagarna se ut...

Vi säger att dagen efter var lite sämre. 

När jag vaknade på morgonen/fm tog jag som vanligt ut hundarna men promenaden blev troligen inte så lång. Jag vaknade ofta alldeles för sent så jag hade kanske 2-3 timmar tills jag skulle börja jobba. Alltså borde jag ha skyndat mig för att hinna rida och ta ut hundarna ordentligt innan. Istället blev jag kvar i soffan och hetsåt bröd och resterna från kvällen innan. Och så kräktes jag igen. Så istället för att rida och göra det jag tyckte var roligt låg jag hemma dubbelvikt över toaletten, ätstörningarna hade helt och hållet tagit över mitt liv. 

Sen fick jag stressa för att hinna mocka och ta ut hundarna. Någon lunch var det såklart inte tal om en sådan dag. Jag gjorde mitt jobb så gott jag kunde men kände mig misslyckad och trodde inte eleverna var nöjda även om de aldrig sagt något. Jag dömde mig själv otroligt mycket. Men jag kämpade mig ändå igenom dagen och försökte att fortsätta le och satte på "autopiloten" på vissa av lektionerna. Om det märktes eller inte vet jag inte. 

Efter jobbet hade jag dåligt samvete över att hästen inte fått nån motion, men orkade inte rida. Vissa gånger gjorde jag det ändå eller longerade men inte alltid, speciellt inte om jag jobbat sent. 

Så jag åkte hem. Med dåligt samvete över att varken häst eller hundar fått tillräklig aktivering, tankar om hur dålig jag var som både ridlärare och människa, skam över mitt beteende och totalt utmattad av att ha kräkts, inte ha nån näring i kroppen och ändå ha jobbat hela kvällen. Så upprepade jag rutinen från kvällen innan och alla andra kvällar. Handla, hetsäta, kräkas. Sen lade jag mig i soffan framför tv:n igen och mådde jag riktigt dåligt försökte jag hålla mig vaken så länge som möjligt för att jag inte ville att nästa dag skulle komma, vilket efterhand blev allt vanligare. Natten blev min fristad, jag kände mig avslappnad efter att ha kräkts och det fanns inga krav på mig. Det var ingen som förväntade sig något av mig. Så jag började vända mer och mer på dygnet. Mörkertid och midnattsol gjorde det inte direkt lättare. Ibland somnade jag inte förän framåt fem på morgonen. Det hände att jag nästan försov mig fastän jag började först kl. 14.00 Att säga att jag var deprimerad är en underdrift. Jag hade dessutom slutat med mina antidepressiva mediciner redan några månader efter att jag kom till Norge, dels för att jag inte tyckte de hjälpte men mest för att jag inte vågade gå till nån läkare för att be om recept. 

Jag var två år i Norge. Jag önskar att jag kunnat få njuta mer av de två åren. Människorna där var fantastiska men jag vågade inte släppa någon inpå livet. Hade jag mått bättre eller vågat så kunde jag säkert ha fått mig flera fina vänner. Men jag håller alla på ett visst avstånd så som jag alltid gjort. 

Jag ägnade alltså en stor del av mina dagar och nätter åt att hetsäta och kräkas, det tog upp en massa tid och sög ut all energi och livslust. Och dessutom gick det åt en massa pengar. Jag kunde göra av med 3000-4000 i månaden på mat, choklad osv. Ibland hade jag svårt att betala mina räkningar pga detta. Jag kräktes praktiskt taget upp flera tusen i månaden och spolade ner dem i toaletten. Tänk så mycket kul jag hade kunnat ha för de pengarna istället. Det är här man verkligen inser hur sjuk man är när man har en ätstörning som bullimi. Vissa tror att det bara är att bestämma sig för att sluta hetsäta, sluta kräkas. Men tror någon verkligen att jag och många andra gör detta för att vi vill? Jag hade väldigt gärna varit frisk och använt de pengarna till annat. Sluppit skammen, skulden och ångesten över att göra något så "dumt". Ofta ledde dessa känslor till att jag också skar mig, straffade mig själv.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan fortsatte bara på samma sätt vecka ut och vecka in, månad efter månad. Ibland kunde jag försöka slippa kräkandet genom att inte äta alls på flera dagar men det ledde såklart alltid ändå till en hetsätningsattack. Jag prövade i perioder extrema dieter för att gå ner i vikt men lyckades aldrig och jag blev åter en "misslyckad anorektiker".

Att jag var deprimerad och inte hade någon ork till nånting visade sig oxå i att jag inte klarade av att städa. Mitt hem var kaos, och det skäms jag kanske ännu mer över. Det kunde ligga berg av godispapper och liknande från hetsätningarna, det kunde ligga disk som var över en vecka gammal och det låg smutsiga kläder överallt. Det var skitigt, stökigt och i perioder äckligt. Och jag orkade inte bry mig. Tillslut såg jag knappt skiten. Det var hemskt. Det gjorde såklart oxå att jag inte kunde bjuda hem någon till mig även om jag velat. Jag var ett vrak. Ibland hände det att jag inte duschade på mer än en vecka. Jag satte på mig en mössa och stod i ett kallt ridhus så ingen märkte nog något. När man är djupt deprimerad slutar man helt enkelt att bry sig

Jag planerade många gånger att ta mitt liv, men så tänkte jag på hundarna och hästen och familjen som var så långt borta. Jag tänkte att jag behövde ta mig tillbaka till Sverige innan jag kunde ta livet av mig...

Det känns som om jag skulle kunna skriva i evighet när jag väl kommer igång. Jag vill så gärna kunna förklara hur det var att leva på detta sätt men hur mycket jag än skriver så känns det inte som orden räcker till. Att ha bullimi eller andra ätstörningar och att skära sig är ungefär samma sak som att vara beroende av droger. Och ju längre det går ju svårare blir det att ta sig ur det. Man kan dessutom dö av det även om man inte menat att ta sitt liv. Men det finns så mycket skam och rädsla kring detta att många inte vågar söka hjälp. Jag vädjar alla att försöka fånga upp teckan på psykisk ohälsa hos sig själva eller hos dem i sin omgivning så tidigt som möjligt och våga be om hjälp. Det skulle ta mig över två år till innan jag vågade be om hjälp och jag önskar så att det skett tidigare.

Det finns ingen skam i att be om hjälp när det är svårt.

Min historia fortsätter men jag tänker avsluta här för denna gång. Har väl snart skrivit tillräckligt för en hel bok ;) 

Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas för egen del att det blir betydligt bättre än det gågna året. Ta hand om varandra!

Kram /S  

(om ni anser min blogg läsvärd får ni gärna dela den vidare)

Ok, så, var ska jag börja... Jag var som sagt redan tidigt missnöjd med min kropp och tänkte mycket på mat och liknande. Men det var först efter gymnasiet som det tog fart ordentligt. Jag trivdes väldigt bra på gymnasiet, jag mådde nog bättre då än jag någonsin gjort. Jag hade underbara vänner och superhärliga lärare. Det var en avspänd stämning och vi hade mycket roligt tillsammans. Till trots av detta hade jag redan då självmordstankar även om dom inte var alls så frekventa som senare. Jag tänkte mycket på döden men hade väl kanske inte direkt några planer på att ta mitt liv. Jag trivdes ju som sagt väldigt bra. Men jag mådde också väldigt dåligt i perioder. Utåt sett var jag en glad, omtänksam, social tjej med mycket humor och ett ganska bra självförtroende. Jag var utåt så positiv att en av lärarna kallade mig "den odödliga" för att jag alltid var glad och kunde hitta något bra i alla situationer. Men detta var många gånger bara en fasad för hur jag egentligen kände. Ju sämre jag mådde ju positivare var jag. Men i ensamhet grät jag och skakade av ångest, för att i nästa stund dra fram ett leende och glada skratt. Ingen fick veta hur det egentligen stod till. Ingen skulle tycka om mig om dom visste om mitt sanna jag, om dom såg mig svag. Det var tankar som fanns i mitt huvud. Ingen skulle förstå, ingen skulle ens tro mig om jag talade om hur dåligt jag mådde. Jag var den där glada tjejen. Duktig i skolan, såväl i de vanliga ämnena som i ridningen. Jag sa till mig själv att jag inte hade någon rätt att må dåligt. Jag hade ju ett bra liv.

Sista året på gymnasiet började jag få en enorm separationsångest som bara blev värre och värre. Det gjorde det svårt att njuta fullt ut av hur kul det faktiskt var. Eftersom vi gick på internat så skulle ju alla spridas över hela landet igen, jag skulle behöva lämna hästarna som jag älskade och separeras från lärare och andra elever. Det var otroligt jobbigt, ännu mer eftersom jag verkligen känt mig som en del av något och det varit det jag räknade som den bästa tiden i mitt liv. 

Efter gymnasiet kom jag in på Hippologutbildningen, inriktning ridlärare. Jag hoppades att det skulle bli ungefär som gymnasiet. Men det blev det inte.

Jag vill här påminna om att det jag skriver är min verklighet, hur jag upplevde allt. Det finns säkert andra omkring mig som hade en helt annan upplevelse.

Min hippologklass bestod av många utåt sett väldigt starka personligheter. Jag upplevde de andra som väldigt självsäkra, högpresterande personer som visste vad dom ville. Jag kände att det blev en väldigt tävlingsinriktad miljö. Och jag hade ingen möjlighet att hävda mig och jag var bara en i mängden. Alla andra var så himla mycket bättre allting. Jag upplevde att jag bara fick negativ kritik av lärarna. Tempot var högre än på gymnasiet och pressen högre. Detta gjorde att mitt självförtroende och min självkänsla sjönk drastiskt och mitt mående rasade i en snabbt nedåtgående spiral. Jag försökte ändå göra mitt bästa men det kändes inte som det räckte. Jag började mixtra med maten för att dämpa min ångest och försöka gå ner i vikt. Jag böjade även få mig själv att kräkas men det hände inte så ofta i början. Alla andra var ju inte bara bättre än mig, de var dessutom så mycket smalare och snyggare än vad jag var. 

Jag började dra mig undan och mådde bara sämre och sämre. Men fortfarande döljde jag allt med ett leende och falsk positivitet. I slutet av året på Flyinge var första gången jag på allvar var påväg att ta mitt liv, det tänker jag dock kanske berätta mer om vid ett annat tillfälle.

När jag började på Strömsholm hoppades jag på att allt skulle bli bättre, alla som gått utbildningen tidigare som jag pratat med sa att året på Strömsholm var det bästa och jag hoppades på en nystart. Jag hade dessutom under sommarn skaffat Akita som var mitt allt. Jag hade väldigt länge velat ha hund och nu kände jag att jag behövde något att leva för och hon har varit min räddning många gånger. Men året på Strömsholm blev inte bättre. Jag mådde bara sämre och blev allt sjukare. Jag var deprimerad och konstant full av ångest. Ätstörningarna hade succesivt smygit sig på mig och nu eskalerade de helt utav kontroll och tog totalt över mitt liv. I början kräktes jag ofta för att den starka ångesten helt enkelt gjorde mig illamående. Jag började svälta mig själv i perioder men det ledde bara till att jag tappade kontrollen och hetsåt så jag började kräkas allt oftare. Och plötsligt märkte jag att jag faktiskt gick ner i vikt, vilket även andra noterade. Tillslut började jag kräkas upp allt jag åt, inte bara efter jag hetsätit, utan allt om det så bara var en banan. Jag blev tvungen att hela tiden ha en plan för hur jag skulle kunna kräkas om det var så att jag åt ihop med andra. Jag hade också efterhand längre perioder av svält imellan.

Här vill jag stoppa upp lite och prata om ätstörningar lite allmänt. Jag har största delen av mitt liv varit bulimisk med anorektiska perioder. Att ha anorexi är i dagens samhälle väldigt vanligt och på ett sätt ganska accepterat. Att ha anorexia innebär kortfattat att man svälter sig själv och är som en följd av detta väldigt underviktig. Ens självkänsla och självbild är direkt kopplad till den egna vikten. Många anorektiker tränar mycket och har ett enormt kontrollbehov. Många gånger saknar man helt sjukdomsinsikt. Man "mår bra" så länge man lyckas gå ner eller hålla sin vikt. Man blir glad av kommentarer som "vad smal du har blivit", "vad vältränad du ser ut", "vad duktig du är som lyckats gå ner så mycket" och andra positiva kommentarer kring vikt och utseende. Man blir nöjd av att gå ner ett halvt kilo men går man upp tre hekto så är det som att hela världen går under, och dom hektona kan skapa en enorm ångest. Att fokusera på sin vikt ger en känsla av kontroll i en värld som annars egentligen är ganska kaotisk. Att få en ätstörning är ofta ett symptom på att man mår dåligt på något sätt, man blir nog sällan anorektiker bara pga att man vill vara smal. Att svälta gör också att alla känslor dämpas så man slipper hantera ångest och liknande. 

Att vara bulimisk är dock en skammens sjukdom. Det syns sällan utåt då man ofta är helt normalviktig. Man är mycket medveten om att det man gör är fel och man skäms över sitt beteende. Som bulimiker känner man sig oftast totalt misslyckad. Jag och många jag träffat utrycker känslan av att man är en misslyckad anorektiker. Man försöker svälta och gå ner i vikt men man klarar det inte, man faller alltid offer för hungern och suget. Man hetsäter och försöker sedan kompensera de stora mängderna mat eller oftast godis och liknande genom att kräkas eller åter svälta sig eller träna överdrivet mycket. Man hamnar i en ond cirkel. Hetsäter gör man för att det ger ett lugn och tar för en liten stund bort alla problem och all ångest. Nästan omedelbart efter får man dåligt samvete över allt man ätit och måste göra sig av med det. Att kräkas ger sen också en lättnad, tröttheten som följer och känslan av att magen är tom känns skön. Men senare kommer skammen igen. Man känner sig totalt misslyckad som människa. 

Detta är skrivet baserat på egna erfarenheter och sådant andra berättat för mig eller som jag läst någonstans. Alltså inget baserat på något vetenskapligt. Alla ätstörningar ser olika ut för olika individer. 

Tillbaka till mig själv. Året på Strömsholm blev jag alltså riktigt sjuk. Jag tänker försöka berätta lite hur mina dagar kunde se ut. Vi hade varannan vecka stalltjänst vilket innebar till största delen mockning och in och utsläpp av hästar. Hästarna gick bara ute två timmar i taget eftersom det inte fanns tillräckligt med hagar så vi var tvugna att ta in ock släppa ut hästar i varje rast. De veckor jag hade stalltjänst svalt jag mig själv största delen av tiden. Eftersom jag var upptagen med att springa med hästar och liknande var det lättare att ignorerera hunger och det fanns inte så mycket tid att kräkas så jag var tvungen att låta bli att äta. När jag var klar i stallet blev det ofta långpromenad med hundarna. Jag bodde ihop med en kompis från gymnasiet som också hade hund. När jag kom in hände det att jag hetsåt på kvällen, var jag ensam hemma kräktes jag efter på toaletten. Var jag inte ensam satte jag antingen på duschen eller tappa upp ett bad under tiden jag kräktes eller så tog jag med mig Akita på en till promenad så jag kunde kräkas ute. 

De veckor jag inte hade stalltjänst åt jag ofta choklad och bullar i rasterna som jag sedan kräktes upp. Jag hade hittat ett sällan använt omklädningsrum där jag kunde göra detta utan att någon märkte. Och så hetsåt jag hemma på em/kvällen och kräktes igen. Jag gick långa promenader och började ge mig ut och springa. Detta gjorde att jag inte hade varken tid eller ork att umgås med andra och jag kände mig mer och mer ensam. Mina dagar bestod helt i att delta i mina lektioner för att ingen skulle märka något, ta hand om hundarna, träna och att äta/hetsäta och kräkas. Jag kunde kräkas upp till åtta gånger under en dag, oftast var det väl dock 3-5 gånger om jag inte var helt inne i en svältperiod. 

Dessutom skar jag mig imellanåt och hade extrema självmordstankar och planer om hur jag skulle ta livet av mig. Men utåt var det forfarande ingen som märkte något.

Jag ville inte leva som jag gjorde men saknade helt förmåga att bryta det. Helst ville jag som sagt inte leva alls och jag försökte även tillslut ta mitt liv och det var först då som min omgivning fick veta att jag inte mådde bra, men ingen förstod nog ändå vidden av hur illa det var. Och jag fortsatte att hålla uppe en fasad och låtsas att allt var bättre igen ganska snart efter mitt självmordsförsök. Och alla ville nog så gärna tro att det var sant att ingen ifrågasatte det. Jag var/är otroligt duktig på att dölja mitt mående. Och många gånger kunde jag nog lura mig själv också. 

Nu börjar jag bli lite lätt trött och seg i huvudet så jag tänker avsluta här för den här gången.

Tänkte avsluta med något uppmuntrande till de som läser detta och själva lever med ätstörningar, men mitt huvud hittar inget bra. Men kom ihåg att ni inte är ensamma och det finns hjälp att få.

Fortsättningen på mitt liv med ätstörningar kommer senare för tyvärr tar det inte slut här...

Kramar till er alla! /S

Idag har jag tänkt ägna bloggen till ett annat ämne än mig själv, nämligen Ceasar -"mannen som talar med hundar". Jag har på sistone stött på en hel del kritik mot honom på facebook, filmer som cirkulerar där han målas upp som en djurmisshandlare till exempel. Och jag blir så less på alla kommentarer om detta att jag nu måste skriva min åsikt. 

Jag tror att de som lägger kommentarer om att han misshandlar hundarna, att hundarna blir som lobotomerade och aldrig får ha kul, att han använder våld och ström för att få hundarna att lyda och så vidare inte har sett tillräckligt av hans program för att förstå allt och få hela bilden av hur han jobbar. Man har antagligen bildat sig en uppfattning utifrån de ihopklippta filmerna som svartmålar honom, lyssnat på andra eller bara sett snuttar av programmen och därifrån bestämt sig för att hans metoder är grymma. Jag anser att dessa människor är trångsynta... 

Jag har nog sett de flesta av hans program och det har väl redan framkommit att jag inte är en av hans kritiker ;) jag anser nog mig själv som väldigt öppen inför att det finns flera sätt att åstakomma samma sak. Och jag är ingen expert på något av det, jag tänker bara säga vad jag lagt märke till och själv anser.

Om vi ser på hur Ceasar jobbar och vad han förespråkar så har vi ju det återkommade Motion, Diciplin/Uppfostran och Kärlek/Uppskattning, att det är vad alla hundar behöver i den ordningen. Han pratar också om att han ser på hundar som Djur i första hand, sen Hund och sen Ras. Och jag förstår inte att man skulle kunna motsäga sig detta oavsett vilket metod man använder för att träna sin hund. Alla som har hunderfarenhet och något sorts vett förstår väl att alla hundar behöver motion och aktivering på olika sätt. Det finns de som hävdar att vissa raser inte skulle behöva motion men jag anser som Ceasar att alla hundar är hundar och de behöver rörelse. Sen hur mycket är individuellt och beror på rasen.

Diciplin betyder inte att man är elak mot sin hund, det innebär att man har regler som man ser till att hunden ska följa. Till exempel att den inte får vara i soffan, inte får tugga på dina skor och så vidare. Men ska hunden klara följa regler får den inte va understimulerad och full av energi, därav kommer motionen först. En trött hund är en glad hund :) Sen kommer kärlek. Man visar kärlek och uppskattning när hunden gör något bra. Det kan vara att den kommer när du ropar, att den går fint intill dig eller att den kanske bara ligger lugnt vid din sida. Att visa uppskattning och kärlek mot sin hund kan man göra på flera sätt, genom klappar och kel, genom ord som "bra, duktig" osv. Genom lek, mat/godis eller att bara vara tillsammans. Ceasar förespråkar ju ofta att belöning inte betyder att man ska vara uppspelt, men han förkastar inte något av sakerna. Han vill dock att hunden ska vara lugn innan berömmet kommer. Men vill inte vi alla det? Tränar vi inte på att hunden ska kunna gå från att vara uppspelt till att vara passiv och lugn när vi vill det? Vi berömmer inte en hund för att den morrar eller bits, snurrar hysteriskt i kopplet och skäller på andra hundar eller cyklister. Vi vill kunna stå och prata med en annan människa med hunden lugnt vid vår sida. För att uppnå detta måste hunden ha fått motion, den behöver ha diciplin som vi egentligen också kan kalla träning. Vi ber helt enkelt hunden göra det vi vill i olika situationer, och vi gör det om och om igen. Vi visar sen uppskattning när hunden gör rätt. 

Det är egentligen precis det samma som Ceasar gör, bara det att han möter hundar som inte fått rätt uppfostran från början och är väldigt understimulerade och frusterade.

Om vi tittar på några exempel på hundar som Ceasar hjälper så kan det tillexempel vara hundar som aldrig fått en ordentlig promenad, kanske inte ens är rumsrena pga att de inte får komma ut varje dag. Hundar som är aggressiva mot människor och/eller andra hundar. Hundar som släpar runt sina ägare och själva håller på att strypas på kuppen. Hundar som äter upp hela huset pga av separationsångest. Och det alla dessa hundar har gemensamt är att det inte får motion och stimulans. Ceasar ser nästan alltid till att de får utlopp för den energin innan han börjar jobba med dem. Han ser till att ägarna börjar motionera sina hundar genom promenader, cykling, jogging och dyl. Han ger också tips på aktiviteter som kan stimulera de olika raserna. En beagle behöver få använda nosen medans en husky behöver få mycket motion genom tex cykling och gärna drag osv. 

Sen ger han ägarna verktyg att hantera olika problembeteenden, hur dom kan ta kommandot innan hunden har hunnit hamna i slagsmål eller liknande. Det är väl här många kritiker kan tycka att han använder "hårda metoder". Jag kan tycka att hinner man fånga upp problemet i tid kan man använda sig av enbart positiv förstärkning, men har beteendet eskalerat så att hunden blir farlig för andra eller sig själv kan den behöva tillrättavisas på något sätt, men jag tycker väl att det kan ske i tidigare skeden med. Jag ser inget fel i ett snabbt ryck i kopplet och en lätt "stöt" med foten. Det är bra mycket bättre än att ha någon hängande i en strypkedja i 2 km för att hunden tagit över och ägaren saknar kontroll. Det Ceasar gör är ju också att han alltid behåller lugnet när han tillrättavisar. Jag tror vi är många som kan bli tex frusterade när hunden inte gör som vi vill, eller kanske till o med rädda om hunden beter sig aggressivt.

Ceasar är heller inte främmande för att skicka sina "klienter" vidare till andra tränare som använder andra metoder som tex klickerträning. Att se tex ett välsynkat freestylepar eller en arbetande narkotika hund visar han massa glädje inför.

Jag tror vi är flera som kan rycka tag i kopplet, ryta till ordentligt eller stampa i backen när hunden inte lyssnar. Är vi djurmisshandlare..? 

Det är just den där anklagelsen mot Ceasar som jag har svårast för. Ceasar hjälper massa hundar genom att se till att ägarna ger dem motion, låter dem komma ut och träffa andra hundar, få dem att slappna av och ge dem utmaningar.

Hans egna hundar lever i stora flockar, dom får långa promenader, dom får simma, dom får leka, dom får bra mat, är blanka och fina i pälsen, är lugna och balanserade, listan kan göras lång... om han sen använder ström vid vissa tillfällen eller inte det vet jag inte, men om han gör det så är det nog för hundens bästa. Vi har ström i staketen till våra hästar, jag kan inte se nån större skillnad i det. Jag kan inte tro att Ceasar skulle använda det lättvindigt. Så som sagt, jag tycker hans hundar verkar ha det bättre än majoriteten av alla hundar i världen. Så djurmissandlare?! Det är ren bullshit! Jag kan bara tro att okunnighet är vad som leder till sådana uttalanden. 

Gå istället till attack mot de som håller stora antal djur på små utrymmen, med varken mat eller vatten, sovandes i sin egen avföring. Hundar fastkedjade på en bakgård utan skydd för varken sol eller regn. För att inte tala om de som bedriver dogfighting eller "valpfabriker". Se till att världen får upp ögonen för dessa och gör något för att stoppa dem. Se till att utbilda och sprida kunskap till blivande och befintliga hundägare för att minska de problembeteenden som vi faktiskt ser öka bland våra hundar pga okunskap. Det skulle vara så mycket bättre än att angripa någon som faktiskt gör ett jävligt bra jobb för att hjälpa våra hundar till ett bättre liv.

Det är i alla fall min åsikt.

Själv älskar jag att skämma bort mina hundar, men det finns fortfarande regler för dem. Jag använder en salig blandning av positiv förstärkning, klicker, godis, lek och tillrättavisande. Jag försöker göra så gott jag kan för att mina hundar ska få det dom behöver. Ibland är det dock lite svårare pga av mitt mående. Ceasar pratar ju mycket om att ha rätt energi och det är så himla sant och viktigt. Jag märker direkt på mina hundar när jag har en dålig dag/period. Då tappar jag genast en hel del av mitt ledarskap.

När jag inte orkar annat så ser jag iaf till att dom får röra på sig ordentligt.

Jag har ingen aning om hur detta inlägg egentligen blev för jag är för trött för att läsa igenom ;P känns dock som det kanske blev lite rörigt och inte helt som jag tänkt, men har iaf fått skriva av mig lite onödig frustration.

ˆˆˆˆˆ

Fortsättning på min ätstörninghistoria kommer en annan dag... :)

Ta det lugnt i julstressen!

"Hahaha, kolla! Det ser ut som du är med barn!" Några av de andra flickorna i omklädningsrummet pekar och fnissar till varandra, åt mig. Jag minns så väl den där kommentaren... Jag gick i lågstadiet, tror det var första eller andra klass. Jag vill inte säga att jag var mobbad för det var jag inte, men småtjejer kan ibland va riktigt elaka mot varandra. Jag var inte mobbad men jag var ofta för mig själv. Jag kom överrens med dom flesta men var inte direkt vän med någon. Lite senare kom jag att få en "bästis" men det var också min ända riktiga vän, en som delade mitt hästintresset. Dom första åren i skolan höll jag mig ofta för mig själv, jag var blyg och kände mig redan då annorlunda eftersom jag inte tyckte om att göra samma saker som de andra barnen. På rasterna brukade jag ofta låsa in mig på toaletten för jag tyckte det var jobbigt med allt skrik och liv på skolgården. Där inne satt jag och dagdrömde, hittade på historier och funderade över livet. 

Sen hittade jag hästarna och började hänga i stallet på riktigt. Jag älskade att vara där, i början var jag nog ganska mycket i bakgrunden där med men efterhand ökade mitt självförtroende och jag vågade ta lite mer plats. Det var lättare att umgås med andra som hade samma intresse och jag kände att jag var bra på något. Och med hästarna kunde jag vara mig själv. Dom fanns alltid där, lyssnade och dömde aldrig.

I skolan var jag duktig men fick ofta höra av lärarna att jag måste våga prata mer. Jag fortsatte att vara vän med alla och samtidigt ingen. Min sociala fobi fanns nog där redan då, men när man är liten så kallas det för att vara blyg. Jag var väldigt hård och dömande mot mig själv. Kände att jag aldrig var bra nog. Och så kom den där kommentaren... Jag tyckte redan illa om min kropp men då fick jag bekräftat att andra tyckte likadant. Jag kände mig tjock och ful jämfört med de andra tjejerna. Så jag ville bli smal men lyckades inte med det. Kommer ihåg att jag ett tag längtade efter att få bröst för då skulle inte min mage se lika stor ut i förhållande till resten av kroppen. Men när brösten väl kom så såg jag ju bara ännu tjockare ut. Jag hatade min kropp mer och mer. Och efterhand kom det hatet att gälla hela mig. Jag hatade att jag inte kunde va som alla andra, vara smal, snygg och ha lätt för att prata. 

Utåt sett var jag nog en helt vanlig tjej. Inom mig började kaoset titdigt men jag lärde mig snabbt att trycka undan alla känslor. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig och jag ville inte ses som svag eller konstig, men det var just konstig jag kände mig. 

För ett tag sen läste jag i gamla dagböcker från när jag var i 10-11 års åldern. Då upptäckte jag att jag skrivit otroligt mycket om vad jag ätit och inte ätit och var väldigt nöjd när jag knappt ätit alls. Det är inget jag egentligen kommer ihåg att jag var så fokuserad på då, men tydligen så var jag det. Däremot kommer jag ihåg en insident på ett ridläger när jag kanske var runt 12år. Vi var några tjejer som pratade om mjölkallergi eftersom jag och en annan tjej var känsliga mot mjölk. Och jag säger något om att fördelen med det är att vill man gå ner i vikt så är det ju bara dricka lite mjölk så kräks man upp allt man ätit. De andra tjejerna tittade konstigt på mig och sa att om man gjorde nåt sånt är man ju sjuk... jag sa att jag skämta ju bara men tanken hade nog funnits där ett tag. Vet inte om jag faktiskt till o med gjorde det nån gång. 

Min fixering vid maten och mitt hat mot min kropp var aldrig något som märktes utåt. Jag lyckades aldrig bli sådär smal som jag ville, men nu i efterhand kan jag ju se på kort att jag heller inte var så tjock som jag tyckte då. Jag var helt normalviktig. 

Det var först efter gymnasiet som mina ätstörningsproblem bröt ut ordentligt och jag efterhand blev riktigt sjuk, men det skulle dröja lång tid innan någon visste hur det egentligen stod till med mig. 

Fortsättning följer..... 

Det här är början på ett försök att berätta om mitt liv. Jag kommer nog försöka dela upp det lite. Nu först tänker jag att jag ska försöka skriva om hur det är att leva med en ätstörning. Sedan kanske mer inrikta mig på hur det är att leva med borderline och depressioner Men självklart kan jag inte skriva om det ena och helt utesluta det andra eftersom allt hänger ihop. Vi får helt enkelt se hur det tar form efterhand. Jag ska försöka att inte dröja allt för länge innan jag skriver igen ;)

I övrigt mår hundarna bra och jag själv har haft en liten svacka men är påväg upp igen. Jag är urless på vädret, mörkret och leran. Jag vill ha snööööööööööö!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ha en fortsatt trevlig kväll! KRAM /S