Direktlänk till inlägg 3 januari 2015
Att skriva om allt det som varit får mig att inse hur långt jag trots allt har kommit. Jag mår fortfarande ofta väldigt dåligt men min tillvaro är verkligen så mycket bättre och många av svårigheter har jag faktiskt tagit mig igenom. Det är lätt att glömma bort i allt kämpande mot de demoner som fortfarande finns kvar.
Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...
För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...
Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | 4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|