Sitter här och tänker lite, tänker tillbaka på åren som gått, på vad som hänt de senaste månaderna och var jag är nu. (och försöker ignorera doften från en hund som fiser ;P) Nej men seriöst, det har hänt så otroligt mycket över lång tid och på kort tid. Jag har aldrig vetat vem jag är, men nu när jag plötsligt börjar må bättre är jag ännu mer förvirrad. Jag har gått från att vara totalt i botten till att nu må så väldigt mycket bättre på mindre än en vecka. Jag vet att jag har en lång resa framför mig för att bli frisk, men jag börjar samtidigt tro att det faktiskt kan va möjligt. Men jag är också så himla rädd. Jag vet inte vem jag är och jag tvivlar på mig själv i så många sammanhang. Kommer jag verkligen klara av att ta mig igenom allt som krävs av mig för att få ett "normalt" liv? 

Men samtidigt tänker jag tillbaka på de senaste åren och inser hur mycket jag faktiskt redan tagit mig igenom. Jag har verkligen varit så himla sjuk i så många år. Det har varit olika perioder som dominerats av olika sjuka och destruktiva beteenden, men det är på ett sätt också de som fått mig att överleva. För de överröstade och lindrade den inre smärtan. Det var till exempel lättare att må dåligt för att jag ätit för mycket än att må dåligt och trasas sönder inifrån utan att egentligen veta varför. Att svälta dämpade alla känslor för kroppen orkar tillslut inte framkalla dem. Jag ville inte leva, men jag överlevde. Idag vill jag leva, inte bara överleva...

Men det är en känsla som kommit nu senaste veckan. Eftersom jag försökt ta mig ur de destruktiva beteendena har jag inte haft något som dämpat känslorna vilket har gjort att det känts som jag mått sämre. Ångesten har varit outhärdlig och hopplösheten total. Smärta, rädsla, sorg, ilska, skam, skuld, självhat -allt har blandats i ett enda kaos av känslor som för mig blivit ohanterbara. Jag har kännt att det inte finns något som gör livet värt att leva. Jag har gjort mer drastiska saker den senaste tiden men jag har ändå under många år varit sjukare i många avseenden. Hade någon vetat hur jag mådde hade jag nog kunnat bli tvångsinlagd... 

Jag måste ha något i mig som ändå driver mig att fortsätta. Jag vet inte själv vad det är men det har i alla fall blivit starkare nu än innan. Samtidigt är jag rädd att jag nu trycker undan massa av det som är jobbigt, men jag vet inte om det är så. Kanske är jag bara rädd för att faktiskt tillåta mig att må bättre. Att det på nåt sätt är lättare att tänka att det inte är "på riktigt". Jag har ingen aning om det jag skriver nu ens går att begripa för någon utifrån men känner ett behov av att få skriva av mig. 

Just nu får jag väl bara försöka stanna i känslan av att må bättre och att det finns hopp, inte fastna i oro över att det kan bli värre igen, vilket det kanske inte ens blir. En dag i taget. Sätta den ena foten framför den andra. Ta emot hjälp. Njuta av sånt som får mig mig att må bra och ta vara på det som är viktigt för mig. Påminna mig själv om de sakerna när jag känner att mörkret börjar ta tag i mig igen.

Möta problemen först när/om de kommer och inte ta ut dem i förskott. Allt detta är svårt men jag ska i alla fall försöka... 

Jag funderar på att i omgångar börja skriva ner och berätta lite om hur de olika perioderna i mitt liv sett ut. Men vi får se. Vet inte riktigt var jag ska börja och hur öppen jag vill vara än. Så än så länge är det bara en tanke, vi får se om den blir mer än så efterhand :)

Ta hand om varandra och ta vara på det som är viktigt för just er!

Massa kärlek /S   

...och gör som Aslan - ta en paus då och då...

 

erik-nordstrom@swipnet.se

23 oktober 2014 21:54

Fortsätt vara positiv och jobba på med den idén om boken.

http://blogg

 

mamma

23 oktober 2014 21:54

En dag i taget och gör som Aslan ibland. Jag gör så. Älskar dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...