Sitter här och funderar. Funderar över livet. Vad det innebär och hur jag ska klara av det. Tänker att ska jag leva så vill jag ju göra just det, inte bara existera. Men varje dag är en kamp bara att ta sig upp ur sängen. Som tur är har jag hundarna som hjälper mig med den biten i alla fall. Men sen är det ju så mycket mer jag skulle vilja göra, som jag tror jag skulle må bättre av men som jag ändå inte orkar.

Det känns inte som jag någonsin kommer klara av allt livet innebär; att jobba, att ha en fritid, ha vänner, sköta hushållssysslor osv. Jag vet inte hur det ska gå till, hur jag ska förmå mig själv och vad jag ska göra för att samtidigt må bra.

Jag vet att jag måste ta en dag i taget och inte fastna i för mycket oro inför framtiden men det är svårt. Och att jag dessutom måste acceptera saker för vad dom är, det är också svårt.

Jag önskar jag kunde gå och lägga mig om kvällen och vara nöjd med dagen som varit och kunna se fram emot nästa dag. Jag begär inte att det ska ske varje kväll men iaf oftare än att det inte sker. Som det är nu händer det ytterst sällan. 

I veckan måste jag försöka uttrycka för min nuvarande psykolog vad jag känner att jag behöver för hjälp. Om jag tror att den terapi jag går i är rätt för mig eller inte med tanke på hur svårt det varit den senaste tiden. Vi ska tillsammans försöka lista ut vad som är bäst för mig och hur vi ska gå vidare, men jag måste ge uttryck för min vilja. Det känns skitsvårt och jobbigt. Jag vet ju inte vad jag vill eller behöver, bara att nåt måste bli annorlunda. Men jag tycker heller inte om ovissheten. Jag försöker att inte tänka för mycket på det men samtidigt måste jag ju om jag ska kunna säga hur jag vill ha det. 

Det är så svår balansgång att inte tänka för mycket framåt men samtidigt ha något att sträva mot. Jag tycker inte om att tänka framåt för då kommer rädslan och hopplösheten över mig. Jag tycker inte om att sätta upp mål för jag tror inte på att jag kommer klara dem och jag känner mig värdelös när jag tänker på saker jag redan misslyckats med. Men utan mål har jag ju ingenting att sikta mot, ingen riktning att gå i. Men det är ju också svårt att sätta upp mål när jag inte vet vad jag vill. Samtidigt behöver jag ju stanna upp mer och vara här och nu, ta vara på de stunder i nuet som faktiskt är bra.

I terapin pratar man om att följa sina värderingar, men det ger mig ingen känsla av mening med livet. Det är just den där känslan av meningslöshet som ofta blir så svår. Att känna en massa svåra känslor, kämpa sig igenom varje dag, utan att det egentligen finns nån mening med det.

Just nu försöker jag nog ändå mest ta en dag i taget. Vissa stunder har jag till och med kunnat vara i nuet och inte tänka så mycket på annat. Alla tankar om att ge upp ser jag till att styra bort ifrån så fort jag kan, distraherar med något annat eller tänker på saker jag faktiskt har att se fram emot. 

Vissa stunder kan jag faktiskt till o med känna en gnutta hopp, vilket nästan är skrämmande, och det ska så lite till för att det hoppet ska raseras igen. Det svänger så snabbt. Ena stuinden känner jag att ok jag ska leva, jag ska göra så gott jag kan för att må bättre och kämpa för att göra saker jag vill, tänk om jag faktiskt kan lyckas uppnå de hemliga drömmar jag ibland tillåter mig att ha och att livet då faktiskt kan bli bättre. Tänk om.... 

Men så kommer tankar som att det kommer aldrig att gå, det spelar ingen roll, det kommer aldrig bli bättre, jag klarar det inte, det är hopplöst, meningslöst, alldeles för svårt, jag står inte ut att leva med mig själv. Listan kan göras lång....

Och när jag sen då ändå tänker att nej stopp nu, det där hjälper inte. Ta en sak i taget. Sätter upp små planer/mål för nästa dag, saker jag vill göra och saker jag tänker att jag skulle må bättre av. Men så kommer nästa dag och jag gör inget utav det och jag känner mig fullkomligt värdelös som inte ens klarar de där små sakerna. Eller också kanske jag lyckas göra något av det men så känner jag att det gör ingen skillnad och det är svårt att hålla motivationen uppe att fortsätta försöka. Samtidigt vet jag ju att förändring tar tid, jag har varit sjuk länge och det är inget man tar sig ur i en handvändning. Jag måste bygga nya färdvägar i min hjärna så jag kan lämna de gamla väl uppkörda tänkebanorna. Intellektet vet det, men som jag brukar säga: "Förnuftet flyr när känslorna styr..." ;) 

Men nånstans fortsätter jag ju ändå att försöka. Försöka hitta en balans mellan förnuft och känsla. Fortsätta försöka sätta den ena foten framför den andra...

Gud jag har så mycket jag skulle vilja skriva, men även här som så ofta annars orkar jag inte. Så detta får räcka för stunden.

Ha en fortsatt trevlig helg! Kram /S