Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svårt för det känns som en ganska komplex diagnos. Därför tänker jag försöka utgå från de kriterier som man ska uppfylla för att få diagnosen Borderline.

Jag har upplevt att det finns många fördomar kring borderline precis som andra psykiska sjukdomar. Jag har ofta när jag berättat om min borderline fått höra att "vadå, du kan ju inte ha borderline, du är ju inte sån". Sån? Vad är "sån"? Jo det är en tjej med svart eller rosa hår, percingar, svarta kläder och som skär sig i armarna. Någon som vill ha uppmärksamhet, manipulerar människor och är arg, deprimerad och får utbrott, skriker och kanske slåss. Det är vad jag ofta får höra om jag frågar vad "sån" är. Jag har träffat många med Borderline genom gruppterapi och dom flesta är utåt sett precis som du och jag, har väl träffat två med svart hår men det är inte ett kriterie för att få borderline ;) Det är oxå många som tror att det är en diagnos som psykiatrin gett en person de inte vet vad de ska göra med. Det krävs flera specifika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få diagnosen och det är inget som bara ges utan anledning.

Har väl hört att det kanske var lite mer så förr men iaf är det inte så längre. 

Här kommer kriterierna som ska uppfyllas för att få Borderline för att ge en tydligare bild av vad det faktiskt innebär. Därefter följer hur dessa symptom har påverkat just mig. Vissa punkter kanske är svåra att förstå vad de betyder men det framkommer nog iaf till viss del när jag skriver om mig själv. Eftersom man bara behöver uppfylla 5 av 9 kriterier kan diagnosen och problematiken se väldigt olika ut för olika personer.

Vad som krävs för att man ska få en psykiatrisk diagnos beskrivs i DSM och ICD, vilka är manualer för psykiatrin, handböcker som klassificerar olika psykiska störningar och ställer upp de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos.

Om man går efter DSM-IV (upplaga 4 av DSM) så måste fem av följande nio kriterier uppfyllas för att diagnosen borderline ska ställas.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

7.Kronisk tomhetskänsla.

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Här kommer samma symptom igen men nu med en förklaring vad det innebär för mig.

1.Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. 

-För mig handlar detta om att jag har svår separationsångest. Till skillnad från vissa med borderline gör jag inga extrema saker för att få en person att stanna utan håller istället människor på avstånd för att skydda mig själv från separationer. När jag väl släpper någon inpå livet och kommer personen nära och det blir någon typ av separation från personen blir det till en stor katastrof, det är som om världen går under och jag slits sönder inifrån. Rädslan för att bli ensam igen överväldigar mig och lämnar ett stort svart hål. Jag har flyttat en hel del i mitt liv, man kan kanske undra hur jag kan göra det med sån separationsångest, men det är väl just det att jag lämnar innan nån lämnar mig. När jag gick gymnasiet och sista året kom så hade jag redan under hösten separationsångest inför studenten vilket fick mig att må väldigt dåligt.

En vän till mig som lyckats komma mig riktigt nära ska snart flytta till Karlstad och det gör mig så himla ledsen. Jag vet att vi kan ha kontakt ändå men det kommer aldrig bli samma sak som att träffas i princip varje dag och gå ut med hundarna som vi gör just nu. Jag är så rädd för hur det kommer bli när hon är "borta". 

2.Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

-För mig är detta inget stort problem, jag undviker som sagt snarare relationer. Däremot har jag under terapin upptäckt att jag kan vara ganska dömande vilket jag inte trott innan. Men jag kan se både bra och dåliga sidor hos folk.

3.Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

-Detta innebär att jag inte vet vem jag är. Så känner nog de flesta personer nån gång i livet, men för en person med borderline är det mer extremt. Jag tappar helt mig själv, känner mig vilsen och rädd. Jag har en negativ självbild och en känsla av värdelöshet. 

Jag blir som olika personer i olika situationer. Alla är vi såklart olika på jobbet, med vänner, med familjen och så vidare, men de flesta har någon sorts grundbild av vem man är. Jag har ingen aning. Det har blivit ännu värre efter att jag slutat med hästarna eftersom mycket av min identitet hängt samman med dem. Men även när hästarna var min identitet så kände jag att jag inte visste vem jag var och ändrade mig ofta i vad jag ville göra. Men det är mest den där känslan av att inte ha någon identitet, inte ha något "jag" som är så svår. Jag kan spegla andra när jag är i sociala situationer till den punkt att jag tappar mig själv. "Hur kan jag sitta här och prata obehindrat med någon och sen säga att jag har social fobi?" är tex en sån sak jag kan tänka. Känner att det är lite svårt att beskriva den här punkten på ett sätt så det verkligen går att förstå hur det känns. Men om du tänker på de gånger du undrat vem du är och så tänk dig att du kännt dig så genom hela livet är väl kanske den förklaring som kommer närmast. Och att dessutom känna dig udda och utanför pga av detta, att inte vara någon.

4.Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

-Här har jag problem med hetsätning (och småätande) och impulsshopping. Även lite med vårdslöshet i trafik när jag mår dåligt men inte till den grad att det lett till någon olycka eller liknande. Men hetsätningen påverkar mitt liv på många sätt, dels går jag upp i vikt och trivs inte med min kropp. Jag skäms över att inte ha nån kontroll över mitt ätande, varför kan jag inte bara sluta...? Och det påverkar min ekonomi eftersom det inte är billigt med ex massa choklad som det ofta blir för mig. Det känns som så onödiga pengar att lägga ut men ändå kan jag inte sluta. Det ger bland annat ett lugn för stunden som gör det svårt att sluta, dessutom blir det till ett beroende. Impulsshopping påverkar såklart oxå min ekonomi, det känns lite bättre när jag handlat något nytt men den känslan går oxå ganska snart över till skam och skuld.

5.Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar.

-Den här punkten känns inte som den kräver så mycket förklaring. Jag har gjort flera självmordsförsök och självskadar genom att skära mig. Oxå något som leder till mycket skam men som ändå blir en sista utväg när allt blir för svårt. 

6.Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

-Det här är nog något som alla med Borderline sliter med skulle jag tro. Det är väl därför man ändrat benämningen till emotionellt instabil personlighetsstörning. Det innebär att man är känslomässigt instabil, man har starka känslor som svänger snabbt och blir svåra att hantera. Det kan oxå vara svårt att identifiera vilka känslor man har. Det känns som man blir översköljd av känslor och allt blir kaos. Allt blir till ett stort ångesthav. Ena stunden kan man vara relativt lugn och tillfreds för att nästa stund bli ledsen eller arg, få stark ångest och känna förtvivlan utan att kanske veta varför. För en person med borderline blir känslan ofta starkare och mer långvarig än för en person utan. Man har oxå en större sårbarhet vilket gör det lättare för negativa känslor att få grepp om en. 

Jag kan gå från att vara nöjd och glad efter ett tex ett bra träningspass med hundarna till att känna plötslig ångest och bli otroligt nedstämd i löpet av nån minut. Jag kan lugnt stå och bre en smörgås när jag plötsligt börjar gråta. Jag känner mig ofta rädd, ledsen, förtvivlad och ensam.

Jag hatar att få dessa starka känslor, det är delvis därför jag hamnar i destruktiva beteenden för att lindra eller undvika att få så intensiva känslopåslag. Jag skär mig, hetsäter, svälter, kräks osv. Jag försöker även i mest möjliga mån skjuta undan alla känslor så länge jag kan men det slutar oftast med att det tillslut rinner över. 

Jag har dessutom svårt att visa känslor för dem i min närhet utan håller allt inom mig vilket säkert inte gör saken bättre. Det kan pågå så mycket negativt inom mig utan att det syns på utsidan. Jag är i en evig kamp med mig själv.

7.Kronisk tomhetskänsla.

-Det där stora svarta hålet inom en som är så svårt att beskriva. Meningslösheten, ensamheten, hopplösheten. Mörkret och smärtan som aldrig försvinner. Den finns där även när man känner sig glad. Det är svårt att förklara, det är lite som känslan när någon har dött... en tomhet, något som saknas... man kan ha så många känslor och samtidigt känna sig helt tom inuti. Tomhet är svårt att sätta ord på för det är ju egentligen ingenting... 

8.Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

-Det här är inget jag har problem med. Jag är väldigt kontrollerad och visar sällan ilska. Jag kan bli irriterad och det kan ibland gå ut över hundarna som inte alls förtjänar det. Blir jag arg tar jag oftast ut det på mig själv genom att tex skära mig. Jag skulle troligtvis behöva bli arg oftare och lätta på trycket. Men som sagt har jag svårt att visa känslor över huvudtaget.

9.Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

-Jag har inga problem med paranoida tankegångar däremot jag jag ha svåra dissociativa symptom och jag ska försöka förklara vad det innebär men det är inte så lätt. När man dissocierar så tappar man i princip greppet om tid och rum. Tänk dig tex att du sitter och kör på motorvägen och plötsligt upptäcker du att du glömt att svänga av där du skulle tio minuter senare. Eller du tar dig någonstans utan att komma ihåg hur du hamnade där. Det är lite enkelt förklarat. När jag blir stressad dissocierar jag ofta, jag hamnar som i en bubbla och kopplar ut. Jag kan prata med någon utan att höra vad personen egentligen säger eller efteråt helt glömma bort vad som sagts. Detta har varit ett problem för mig i terapin då det kan bli så jobbigt att jag dissocierar och därför inte kan ta till mig eller minnas det vi gör och har därför svårt att komma vidare. 

Ibland när jag självskadat dissocier jag innan och under tiden. Jag vet inte vad jag gjort innan och märker först efter en stund vad jag håller på med. När min psykolog vill veta varför jag tex skurit mig och vad som ledde fram till det har jag inget svar för jag vet inte.

Det händer även att jag försvinner och tappar tiden. Jag kan komma på mig själv med att ha suttit i sängen 30-40 minuter och trott att jag bara suttit där kanske fem minuter. Det kan vara ganska obehagligt.

-------------------------------------------

Detta är ett litet (men ganska långt) försök att förklara vad det egentligen innebär att leva med borderline. Det är som sagt ganska kompext och när man dessutom blandar det med andra diagnoser och psykiska besvär blir det ännu mer komplext. De flesta med Borderline har även andra problem så som tex depression och ätstörningar.

Nu börjar jg bli trött och batteriet i plattan börjar ta slut så får stoppa här. 

Massa kärlek //Susanne

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra 😊 Bara en liten notering 😉

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss så..? Idag sa min syster "gör inget dumt" och mina föräldrar sa det samma när de åkte på semester. Det fick mig att börja tänka på det där igen. Jag är ensam hemma och dom blir lite oroliga. För vad är det egentligen de säger? Vad är den egentliga meningen bakom orden "gör inget dumt", "jag var på väg att göra något dumt", "jag gjorde något dumt"..?

Dessa meningar kan egentligen handla om vad som helst som anses vara ett "dumt" beteende. Men i de här sammanhangen, vad säger vi egentligen? 

Vad min syster och mina föräldrar säger är "ta inte livet av dig". Vad killen i dokumentären sa var "jag var på väg att ta livet av mig". Om jag säger "jag gjorde nåt dumt" menar jag kanske egentligen "jag försökte ta livet av mig". (jag har gjort så mycket dumt att det kan betyda vad som helst ;P )

Men varför säger vi egentligen så? Att vi gör något dumt om vi försöker ta livet av oss. Varför sätter vi den stämpeln på något som oftast egentligen är ett symptom eller en följd av psykisk sjukdom. En person som vill ta sitt liv mår i allmänhet fruktansvärt dåligt och har en usel självkänska. Att säga att personen då gjorde något dumt i och med ett självmordsförsök gör att personen troligen känner sig som en dålig människa. "Jag gjorde nåt dumt, alltså ÄR jag dum". Vi säger aldrig att "det var dumt av dig att vara på väg att dö av cancer". 

Varför ska det egentligen vara skillnad när det gäller psykisk sjukdom? 

Att prata om självmord är fortfarande väldigt tabubelagt och det gör människor illa till mods. Man vet inte vad man ska säga till en person som uttrycker en vilja att dö. Det är ett för stort och svårt ämne att prata om. Det är lättare att säga "gör inget dumt" än "ta inte livet av dig" som kanske dessutom låter lite brutalt. Jag föredrar nog egentligen att min familj säger "gör inget dumt" men varför ska det egentligen behöva vara så? 

Att säga att man gjort något dumt vid ett självmordsförsök är väl också ett sätt att säga att man vet att det påverkar och orsakar andra smärta. Men det är inte så att man med vilje gör det för att skada andra. I själva verket kan det ofta vara det motsatta, att man tror att andra ska få det bättre om man försvinner. 

Jag önskar man kunde våga prata mer öppet om ämnet men jag ser också svårigheterna i det. Men jag älskar när jag träffar människor som inte är rädda för att prata och kanske till och med skoja om det, för det tycker jag är helt ok, att göra ett svårt ämne lite lättare genom humor.

Det finns så mycket att säga om detta, men nu är jag trött... 

Jag tycker i alla fall inte att det är dumt att ta sitt liv, bara att det är otroligt sorgligt när det händer. Lika sorgligt som att någon dör av cancer. Jag önskar att alla som mår dåligt skulle få den hjälp de behöver för att förhindra att de inte ser någon annan utväg än döden för att slippa den smärta de lever i.

Jag kämpar fortfarande med självmordstankar men känner mig tillräckligt stark för att kunna hantera dem. Förhoppningsvis försvinner de helt nån gång... keep on fighting to get stronger

Imorgon ska jag forstätta njuta av att vara ensam hemma och att vädret blivit bättre :D ni kanske tycker det är sämre men det är perfekt för att orka ta långa promenader och träna med hundarna. Jag tar mycket hellre lite regn än 30 graders värme :)

Nu önskar jag alla en god natts sömn och en bra sommar!

(Dela gärna inlägget.)

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hundarna. Idag var våran räddning att dom höll på att vattna fotbollsplanen så vi stod vid vattenspridarna och kasta boll så hundarna blev lite blöta samtidigt som de fick springa av sig. Sen blev det bad i poolen när vi kom hem, så skönt. Nu sover vovvarna gott :) 

Imorgon åker jagh till Sundsvall för att i helgen titta på min systerdotter som ska tävla SM i truppgymnastik :D så stolt över den tjejen, hon är dessutom så himla klok!

Ska bli kul att komma iväg lite. Blir 2 nätter på hotell och hundarna är såklart med.

Jag hade tänkt att skriva om min vardag när jag började med bloggen och att dela med mig av min resa mot ett friskare liv. Så har det inte blivit. Jag vet inte om jag kommer komma igång med det eller inte. Det känns som det har varit lättare att skriva om det som har varit än om hur det är nu. Känns som jag blir mer sårbar om jag öppnar upp mig om hur det är här och nu. Jag önskar dock att jag kunde våga...

Det har hänt mycket och samtidigt inget sen jag startade bloggen. En del saker är bättre andra saker samma och kanske sämre. Just nu är det mycket ovisshet pga förändringar som ska ske i min behandling så det är nog det jobbigaste, och nu när det är sommar blir ju allt lite stillastående pga semestrar etc, så det kommer ju dröja innan jag får mer klarhet i hur det kommer bli. Men jag försöker att ta lite semester från allt jag med. 

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill vara utåt heller. Men jag vill ju skriva. Jag vill dela. 

Jag tänker försöka fortsätta där jag slutade innan, men kanske försöka fatta mig lite kortare.

Juni 2009 flyttade jag hem till sverige igen. Åter 200 mil med häst på släp, bil full av två hundar och en katt. Min snälla pappa och syster kom hela vägen upp med ytterligare en bil och ett släp för att få hem alla saker med.

Jag flyttade hem till mamma och pappa eftersom jag inte hade nån annan stans att bo. Det blev en jobbig övergång. Det var skönt att va hemma igen men jag hade alla mina problem med mig hem. Jag mådde väldigt dåligt och jag var tvungen att börja "smussla" med maten. Planera hur jag skulle kunna hoppa över måltider och kunna kräkas när jag ätit utan att nån märkte. Jag försökte att inte visa för någon hur jag mådde. Långärmat för att dölja ärr, ett leende för att dölja ångesten och den mörka insidan. 

Jag hade inget jobb när jag kom hem, jag hade pengar från min slutlön i norge så jag klarade mig ett litet tag, men jag var ju tvungen att ha ett nytt jobb. Jag hade både häst och hundar som kostade pengar. Men jag klarade inte söka jobb. Jag låtsades att jag sökte jobb men inte fick komma till några intervjuer. Det var omöjligt för mig att skriva ett personligt brev och lyfta mina straka sidor när jag kände mig som sämst i världen, när jag kände att jag aldrig skulle klara av ett jobb. Tanken på att gå på en intervju fick ångesten att skjuta i höjden och jag ville bara försvinna. Dagarna bestod av ångest och mörka tankar. Jag tänkte mycket på att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna leva om jag inte kunde jobba?

Men så fick jag ett jobb ändå. Jag fick frågan om jag ville börja jobba på ridskolan där jag i princip vuxit upp. Jag ville inte. Men jag kunde inte säga nej, jag var ju tvungen att betala mina räkningar. 

Jag började jobba. Jag hade min häst. Jag hade mina hundar. Jag flyttade ut till ett litet hus på gården där jag hade hästen och jobbade av hyran genom att hjälpa till i stallet. Bättre kunde jag väl inte få det?

Jag hade så mycket ångest varje dag jag gick till jobbet. Jag kunde tycka det var kul att undervisa, men allt runt omkring, det sociala, kontorsarbete, läktaråskådare som iaktog en och hade åsikter. Prestationsångesten. Jag kände att jag var tvungen att ha toppen lektioner varje dag och att jag var tvungen att bli bättre och bättre hela tiden. Jag satte så höga krav på mig själv att de blev omöjliga att uppnå. 

Jag var så utmattad både fysiskt men framför allt psykiskt av att jobba att jag hade svårt att orka med min egen häst. Men jag försökte få allt att fungera.

Jag bodde ensam igen så ätstörningarna fick åter fritt spelrum.

Jag upptäckte efterhand att ägarna till gården där jag bodde var väldigt svåra att ha att göra med, (tänker inte skriva mer om det för jag vill inte hänga ut någon, men vissa av er kommer veta vad jag menar)... Det blev iaf väldigt jobbigt att bo där men jag ville inte heller flytta hem igen och hade inte råd att flytta nån annanstans. Så jag bet ihop. Och mådde allt sämre. 

Mitt liv bestod åter av ångest, hetsätning, kräkande, svält, träning, sömnlösa nätter, självhat, självskador och självmordstankar. 

Och jag fick höra hur glad jag var, hur bra jag hade det som fick jobba med min hobby, hur avundsjuka andra var att jag bodde på landet och hade egen häst. 

Dom skulle bara ha vetat...

Även nu var det mina djur och framförallt hundarna som höll mig i livet. Utan dem är jag ganska säker på att jag inte hade suttit här idag. 

Tillslut gick det dock inte längre. Jag bröt ihop hemma hos mamma och pappa och mamma hjälpte mig sen att ta kontakt med psykiatrin. Där tyckte dom att jag borde sjukskriva mig. Men jag ville inte. Då skulle ju alla få veta. Och hur skulle jag ha råd med allt på en sjukpenning. Så jag vägrade. Men jag åt inte och jag sov inte. Dom sa att om jag inte började äta och mina självmordstankar inte blev bättre skulle dom tvångsinlägga mig. Jag sa att det var omöjligt. Jag hade häst och hundar att ta hand om och jag kunde ju inte sjukskriva mig från mitt jobb i stallet som jag gjorde för att betala hyran. Det hände dock att jag sjukskrev mig några dagar här och där för att jag inte orkade, sa att jag var magsjuk eller hade ryggskott osv.

Tillslut blev jag dock tvungen att sjukskriva mig. Jag kunde inte gå till jobbet. Jag hade inte sovit på fyra dygn och inte ätit på en vecka och inte behållit någon mat på ännu längre. Jag började se saker som inte fanns, mest konstiga skuggor. Jag kommer ihåg den sista dagen jag jobbade. Jag var så svag att jag knappt kunde stå på benen. Hästarna som rörde sig runt mig blev bara en suddig röra, när jag skulle ge feedback i slutet av lektionerna hade jag ingen aning om hur det gått för mina elever, jag visste knappt deras namn. Sista lektionen var jag helt enkelt tvungen att sätta mig ner lutad mot väggen. Jag sa att jag hade ont i ryggen. Jag trodde att jag skulle svimma men försökte fortsatt dölja hur läget var.

På nåt vis sluförde jag dagen och tog mig hem. Jag var utmattad men var vaken hela natten.

Nästa dag hade jag en lång dag på jobbet framför mig. Men jag kunde inte gå dit, jag kunde inte röra mig, jag låg i fosterställning i soffan och kom inte därifrån. Men jag försökte tillslut ändå, jag behövde ju ta ut hundarna. Men jag hamnade sittandes på golvet, gråtande. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ringde tillslut mamma och berätta hur det var. Sen ringde jag psyk och jag blev sjukskriven från jobbet på ridskolan. Detta var i mars/april 2011. Trodde väl att jag skulle vara sjukskriven max ett par månader. Jag sa till andra att jag var sjukskriven pga att jag inte kunde sova på nätterna men inte visste varför. Jobbet i stallet för att betala hyran kunde jag som sagt inte sjukskriva mig från. -Jag råder alla till att aldrig jobba svart...

Men jag gick aldrig tillbaka till mitt ridlärarjobb och jag har nu var sjukskriven i över fyra år.

Men det var då, våren 2011 som min skakiga resa mot friskhet skulle börja. Framförallt var jag tvungen att erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt var sjuk.

I oktober samma år blev jag tvungen att ta det tunga beslutet att ta bort min häst. Under våren 2012 flyttade jag hem till mamma och pappa igen. 

Jag tänkte som sagt försöka fatta mig kort, det gick sådär... ;P

Jag har tänkt att jag senare ska fortsätta med att berätta om min kontakt med psykiatrin och åren som sjukskriven. Kanske kommer det ett och annat ämne imellan.

Men förhoppningsvis ska jag iaf försöka skriva ganska snart igen. Men man vet ju aldrig... 

Ha det bra tills vidare! :)

//Susanne

Att skriva om allt det som varit får mig att inse hur långt jag trots allt har kommit. Jag mår fortfarande ofta väldigt dåligt men min tillvaro är verkligen så mycket bättre och många av svårigheter har jag faktiskt tagit mig igenom. Det är lätt att glömma bort i allt kämpande mot de demoner som fortfarande finns kvar. 

Det jag skriver kan nog vara svårt att höra för många i min omgivning. Men jag vill säga att jag är tacksam för allt ni har gjort och framförallt gör för mig varje dag. Och med det vill jag dela en liten text jag skrev i ett kort till mina föräldrar som del av en julklapp. 

Det finns dom som tror på änglar i himlen.

Jag tror på änglar på jorden.

Om dessa änglar ska jag berätta med de följande orden.

För jag har en mor och en far som på jorden vandra.

Ni är mina änglar, bättre än några andra.

Ni finns alltid där hur svårt det än är.

Det är lätt att ta er förgivet,

men det är faktiskt ni som håller mig i livet.

Det är ni som gör det möjligt för mig att ta små kliv.

Ställer upp och ger mig trygghet i min kamp om ett lyckligare liv.

 Jag älskar er!

För evigt tacksam. /Susanne

Efter mitt självmordsförsök i april 2007 gick jag efter knappt två veckor tillbaka till skolan och avslutade mitt år på Strömsholm. Jag hade fått kontakt med en kurator och jag låtsades att det kändes mycket bättre nu när alla visste att jag mådde dåligt och jag fick hjälp men det var såklart inte sant, inget var ett dugg bättre. Kuratorn var något av ett skämt som jag lätt kunde manipulera. Efter att ha träffat en psykiatiker i början av sommaren började jag dock äta antideprissiva mediciner. Jag tänker berätta lite mer om min kontakt med psykvården vid ett senare tillfälle. 

Men efter att jag var klar på Strömsholm var det dags att börja jobba. Jag sökte en massa jobb och kände mig som en bluff när jag berättade hur "bra" jag var. Jag blev ebjuden flera av jobben men vågade inte tacka ja till något för att jag inte trodde jag skulle av klara dem. Men så sökte jag även jobb i Norge och fick komma på intervju till ett ridlärarjobb långt upp i norra Norge. Jag blev erbjuden jobbet och tackade ja. Jag kände att det kunde vara skönt att komma så långt hemifrån som möjligt och påbörja något nytt. Men där fanns oxå tankar om att jag skulle kunna gå ner mer i vikt när jag inte hade någon som såg efter mig. Ingen som visste något om mig. När jag fått jobbet bestämde jag mig för att köpa häst. Jag hade alltid sagt att när jag börjar jobba så ska jag köpa en häst och det gjorde jag. 

Och alla hoppades vi att nu skulle allt bli bättre. Jag fick uppfylla min dröm om en egen häst och att jobba med hästar och utbilda ryttare. Så jag tog med mig ett flyttlass inklusive häst och hund och flyttade 200 mil norrut.

Norge var en fantastisk upplevels på många sätt om det inte varit för att jag var så sjuk. Det går inte att berätta om Norge utan att gå lite närmre in på min depression och inte bara fokusera på ätstörningarna. För det hela nådde nu en helt annan nivå än tidigare. 

I början var det inte så illa. Jag tänkte att allt skulle bli bättre och jag skulle gå ner i vikt. Jag såg fram emot att börja jobba och till att börja med var det riktigt kul. Det var sommar, jag hade en ny häst att engagera mig i och jag och Akita trivdes med att gå fjällturer.

Men jag började svälta mig själv och jag hade extrem ångest innan varje lektion jag skulle ha trots att jag tyckte det var kul när jag väl kom igång och man såg framsteg hos både ryttare och hästar. Efterhand insåg jag dock att jag var tvungen att börja äta och behålla maten om jag skulle kunna sköta mitt jobb. Och jobbet blev plötsligt viktigare än att vara smal. Så jag började äta. Och för en tid var allt lite bättre. Men så började allt falla samman igen. Eftersom jag börjat äta och sällan kräktes hade jag inget sätt att hantera min ångest så jag började istället skära mig allt oftare. Eftersom det inte var speciellt varmt behövde jag aldrig oroa mig för att nån skulle reagera på att jag alltid hade långärmat på mig. 

Det gick så otroligt mycket energi åt att hålla masken uppe hela dagarna när jag träffade folk att jag totalt rasade när jag kom hem på kvällen. Jag hade så mycket prestationsångest både kring det jag gjorde i jobbet och kring det sociala. Jag var som alltid glad och positiv bland folk men i ensamhet grät jag och kände att jag inte skulle klara mer. Jag var utmattad och orkade inte med alla känslor och tankar, minnen och oro för framtiden så jag skar mig. 

Jag började få svårt att sova på nätterna, svårare än det redan var alltså. Och jag började märka på kläderna att jag gick upp i vikt. Och det var nu allt bara blev värre... och värre...

Att berätta om den här tiden känns svårt. Jag vill berätta men det finns så mycket skam och det är jobbigt att minnas hur illa det var. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, hur jag ska fortsätta. Det är svårt att säga vad som egentligen orsakade allt detta och jag har vissa svårigheter att urskilja olika minnen från varandra. Det känns oxå lite dumt att bara skriva om allt detta dåliga, det fanns små ljusglimtar med men mitt liv var till största del faktiskt ett rent helvete.

Jag började åter igen kräkas. Jag började svälta mig själv. Jag började hetsäta och jag fortsatte skära mig. Och jag blev mer och mer deprimerad. Jag hade ständig ångest och starka självmordstankar. Och jag gick till jobbet med ett leende varje dag. Hur jag lyckades med det kan jag nog inte förstå såhär i efterhand.

Jag tänker att jag ska försöka berätta hur mina dagar kunde se ut för att ni kanske lättare ska förstå, även om det nog är nästintill omöjligt om man inte varit där själv. Men jag vill göra mitt bästa för att försöka öka förståelsen för psykisk ohälsa så mycket jag kan.

När det var som värst, så som jag kommer ihåg det så hade allt det destruktiva i princip tagit över mitt liv. 

Säg att jag lyckades ta mig upp ur sängen i vettig tid vilket var väldigt svårt för mig, jag ville oftast helst ligga kvar i sängen hela dagen. Men om vi börjar med en såkallad "bra" dag så klev jag upp mellan 9-10. Jag gick ut med hunden (hundarna när jag skaffat Pixie). När jag kom in åt jag frukost som jag sen genast kräktes upp igen. Därefter åkte jag till stallet, mockade och red min egen häst. Åt eventuellt lunch som jag ibland behöll för att jag inte hade tid att kräkas eller för att jag övertygade mig själv att jag behövde den för att ta mig igenom dagen. Sen blev det promenad med hundarna för att sen jobba mellan ca 14-21, varierade från dag till dag.

Tog ut hundarna och åt nån chokladbit när jag hade paus. Gick en till promenad efter jobbet och sen på vägen hem stannade jag och handlade. Jag handlade choklad, bullar, chips, mat att värma i micron, bröd osv. Så började jag min hetsätning redan i bilen. På de ca tio minuterna det tog att köra hem kunde jag ha hunnit med 300gr choklad och en halv påse gifflar och när jag kom in fortsatte jag bara äta. Mat, choklad, bullar, godis tills jag inte kunde få i mig mer. Då kräktes jag. Jag slutade inte förrän jag var säker på att jag fått upp allt och magen kändes härligt tom och jag låg utmattad på badrumsgolvet. Jag lade mig sedan i soffan framför tv:n där jag oftast somnade långt in på natten. 

Så kunde alltså en av de bättre dagarna se ut...

Vi säger att dagen efter var lite sämre. 

När jag vaknade på morgonen/fm tog jag som vanligt ut hundarna men promenaden blev troligen inte så lång. Jag vaknade ofta alldeles för sent så jag hade kanske 2-3 timmar tills jag skulle börja jobba. Alltså borde jag ha skyndat mig för att hinna rida och ta ut hundarna ordentligt innan. Istället blev jag kvar i soffan och hetsåt bröd och resterna från kvällen innan. Och så kräktes jag igen. Så istället för att rida och göra det jag tyckte var roligt låg jag hemma dubbelvikt över toaletten, ätstörningarna hade helt och hållet tagit över mitt liv. 

Sen fick jag stressa för att hinna mocka och ta ut hundarna. Någon lunch var det såklart inte tal om en sådan dag. Jag gjorde mitt jobb så gott jag kunde men kände mig misslyckad och trodde inte eleverna var nöjda även om de aldrig sagt något. Jag dömde mig själv otroligt mycket. Men jag kämpade mig ändå igenom dagen och försökte att fortsätta le och satte på "autopiloten" på vissa av lektionerna. Om det märktes eller inte vet jag inte. 

Efter jobbet hade jag dåligt samvete över att hästen inte fått nån motion, men orkade inte rida. Vissa gånger gjorde jag det ändå eller longerade men inte alltid, speciellt inte om jag jobbat sent. 

Så jag åkte hem. Med dåligt samvete över att varken häst eller hundar fått tillräklig aktivering, tankar om hur dålig jag var som både ridlärare och människa, skam över mitt beteende och totalt utmattad av att ha kräkts, inte ha nån näring i kroppen och ändå ha jobbat hela kvällen. Så upprepade jag rutinen från kvällen innan och alla andra kvällar. Handla, hetsäta, kräkas. Sen lade jag mig i soffan framför tv:n igen och mådde jag riktigt dåligt försökte jag hålla mig vaken så länge som möjligt för att jag inte ville att nästa dag skulle komma, vilket efterhand blev allt vanligare. Natten blev min fristad, jag kände mig avslappnad efter att ha kräkts och det fanns inga krav på mig. Det var ingen som förväntade sig något av mig. Så jag började vända mer och mer på dygnet. Mörkertid och midnattsol gjorde det inte direkt lättare. Ibland somnade jag inte förän framåt fem på morgonen. Det hände att jag nästan försov mig fastän jag började först kl. 14.00 Att säga att jag var deprimerad är en underdrift. Jag hade dessutom slutat med mina antidepressiva mediciner redan några månader efter att jag kom till Norge, dels för att jag inte tyckte de hjälpte men mest för att jag inte vågade gå till nån läkare för att be om recept. 

Jag var två år i Norge. Jag önskar att jag kunnat få njuta mer av de två åren. Människorna där var fantastiska men jag vågade inte släppa någon inpå livet. Hade jag mått bättre eller vågat så kunde jag säkert ha fått mig flera fina vänner. Men jag håller alla på ett visst avstånd så som jag alltid gjort. 

Jag ägnade alltså en stor del av mina dagar och nätter åt att hetsäta och kräkas, det tog upp en massa tid och sög ut all energi och livslust. Och dessutom gick det åt en massa pengar. Jag kunde göra av med 3000-4000 i månaden på mat, choklad osv. Ibland hade jag svårt att betala mina räkningar pga detta. Jag kräktes praktiskt taget upp flera tusen i månaden och spolade ner dem i toaletten. Tänk så mycket kul jag hade kunnat ha för de pengarna istället. Det är här man verkligen inser hur sjuk man är när man har en ätstörning som bullimi. Vissa tror att det bara är att bestämma sig för att sluta hetsäta, sluta kräkas. Men tror någon verkligen att jag och många andra gör detta för att vi vill? Jag hade väldigt gärna varit frisk och använt de pengarna till annat. Sluppit skammen, skulden och ångesten över att göra något så "dumt". Ofta ledde dessa känslor till att jag också skar mig, straffade mig själv.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan fortsatte bara på samma sätt vecka ut och vecka in, månad efter månad. Ibland kunde jag försöka slippa kräkandet genom att inte äta alls på flera dagar men det ledde såklart alltid ändå till en hetsätningsattack. Jag prövade i perioder extrema dieter för att gå ner i vikt men lyckades aldrig och jag blev åter en "misslyckad anorektiker".

Att jag var deprimerad och inte hade någon ork till nånting visade sig oxå i att jag inte klarade av att städa. Mitt hem var kaos, och det skäms jag kanske ännu mer över. Det kunde ligga berg av godispapper och liknande från hetsätningarna, det kunde ligga disk som var över en vecka gammal och det låg smutsiga kläder överallt. Det var skitigt, stökigt och i perioder äckligt. Och jag orkade inte bry mig. Tillslut såg jag knappt skiten. Det var hemskt. Det gjorde såklart oxå att jag inte kunde bjuda hem någon till mig även om jag velat. Jag var ett vrak. Ibland hände det att jag inte duschade på mer än en vecka. Jag satte på mig en mössa och stod i ett kallt ridhus så ingen märkte nog något. När man är djupt deprimerad slutar man helt enkelt att bry sig

Jag planerade många gånger att ta mitt liv, men så tänkte jag på hundarna och hästen och familjen som var så långt borta. Jag tänkte att jag behövde ta mig tillbaka till Sverige innan jag kunde ta livet av mig...

Det känns som om jag skulle kunna skriva i evighet när jag väl kommer igång. Jag vill så gärna kunna förklara hur det var att leva på detta sätt men hur mycket jag än skriver så känns det inte som orden räcker till. Att ha bullimi eller andra ätstörningar och att skära sig är ungefär samma sak som att vara beroende av droger. Och ju längre det går ju svårare blir det att ta sig ur det. Man kan dessutom dö av det även om man inte menat att ta sitt liv. Men det finns så mycket skam och rädsla kring detta att många inte vågar söka hjälp. Jag vädjar alla att försöka fånga upp teckan på psykisk ohälsa hos sig själva eller hos dem i sin omgivning så tidigt som möjligt och våga be om hjälp. Det skulle ta mig över två år till innan jag vågade be om hjälp och jag önskar så att det skett tidigare.

Det finns ingen skam i att be om hjälp när det är svårt.

Min historia fortsätter men jag tänker avsluta här för denna gång. Har väl snart skrivit tillräckligt för en hel bok ;) 

Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas för egen del att det blir betydligt bättre än det gågna året. Ta hand om varandra!

Kram /S  

(om ni anser min blogg läsvärd får ni gärna dela den vidare)