Jag är ute på djupt vatten 
Långt ifrån land 
Månen lyser blek i natten 
Någon sträcker ut en hand 
Försöker hålla fast 
Men tappar greppet 
Sjunker i en hast 
Bort seglar skeppet 
Lämnar mig ensam kvar 
Ropar i förtvivlan 
Men får inget svar 
Döden tar mig i sin kalla famn 
Sveper in mig i sin svarta kappa 
Och lovar ta mig in till hamn

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har en dålig dag idag, så slänger in en gammal dikt som känns passande...

Har försökt ägna dagen åt hundarna och hålla fast vid dem. Men önskar jag kunde göra ännu mer för dem, inte ge dom det här instabila, osäkra. 

Vissa stunder har jag verkligen lust att ge upp    Men försöker sätta upp delmål. Nu närmast har jag kursen med Aslan och på lördag ska vi spåra, det ska bli kul. Sen senare blir det SPA-helg med familjen och efter det ska vi (jag, mamma, mina systrar) på Pelle Sandstrak/Mr Tourette, världens enligt mig mest otroliga människa. Sist jag var och lyssna på honom fick jag en massa ny kämparkraft med mig därifrån. Så jag hoppas det ska hända igen... så först får jag ju bara se till att ta mig så långt....

God natt alla där ute!!  Kram

I want, I can't

I want to scream, I want to cry 
I want to tell, I want to lie 
I want to live, I want to die 

I can’t scream, I can’t cry 
I can’t tell, I can’t lie 
I can’t live, I can’t die

Det är så rörigt i min hjärna just nu. Det känns som jag bara upprepar mig. Jag upptäcker saker jag glömt hela tiden. Men framförallt är det det där att jag är så splittrad. Å ena sidan vill jag kämpa för att allt ska bli bättre, å andra sidan vill jag bara ge upp. Ena stunden planerar jag min framtid, nästa stund planerar jag min död. -Ja, så är det. Jag vill inte skrämma någon. Jag säger bara rakt ut som det är, öppet och ärligt. Men jag lovar också att jag i nuläget inte har några planer på att ta livet av mig, men tankarna finns där.

Imorgon är det meningen att jag ska ha min sista ECT innan utvärdering. Å ena sidan vill jag ha fler behandlingar för jag tror att jag nog skulle kunna va hjälpt av det. Plus att det är så skönt att bli sövd den där stunden ;) Å andra sidan börjar jag bli less på all minnesförlust och jag vill komma igång med den vanliga terapin vilket jag inte får under tiden ECT:n pågår... så känner mig väldigt splittrad där med. Men får väl se vad läkarn säger.

Dagen idag har jag bara försökt vara här och nu och ägnat mig åt mina älskade hundar   

Tog en tur med kickbiken med Aslan så han fick göra av med lite extra energi. Men jag blev nog tröttast :P Sen klippte jag klor på begge hundarna. På eftermiddagen tog vi och åkte iväg och gick i skogen. Hur mysigt som helst. Men vi fick med oss lite objudna gäster hem så efteråt blev det bad för begge hundarna och sen på med nytt fästingmedel... otäcka djur!

En stund senare fick Pixie snuppan ett epilepsianfall så då fick hon lite extra uppmärksamhet 

- lilla älskade   

Idag har jag kännt ett kort sug av längtan efter hästarna med. Det gör mig också splittrad trots att det inte är speciellt långvarit... 

Och igår var det ett halvår sen jag tog bort Akita... fina fina Akita   ... saknar så hjärtat värker....     

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~    

Något helt annat jag bara måste få "avreagera" om som jag irriterat mig på så många gånger nu är en viss reklam på tv:n. Det har ingenting med mitt liv att göra men jag blir arg varenda gång jag ser den. Jag kan inte återge den här reklamen helt och hållet men det är i alla fall reklamen för barncancerfonden. Just nu kommer jag inte på vad det är dom säger först men dom pratar iaf om att få cancer och så säger dom "och allra värst är det när ett barn drabbas" för att trycka på varför man ska välja att skänka pengar till just barncancerfonden. Och detta gör mig fruktansvärt förbannad, jag förstår tanken, men jag håller inte med, och det gör mig arg. Cancer är en hemsk sjukdom oavsett, visst det kanske är värre om en ung människa drabbas än om nån på närmare 90 år blir sjuk och har levt ett helt liv redan. Men hur kan det vara värre att ett barn drabbas än om tex en mor med tre små barn blir sjuk? Eller mannen till en nygravid kvinna? Jag håller med om att det är värst när det är barn inblandade men det behöver inte va barnet som blir sjukt. Många gånger är det nog värre för ett barn att stå bredvid en sjuk förälder än att bli sjukt själv....

Var bara tvungen att poängtera detta..... 

Hoppas alla får en bra start på den nya veckan! 

Kram /S

Känns som det är dags att skriva ett inlägg igen men vet inte riktigt om vad... Hur mår jag för tillfället? Ja det kan man verkligen undra. Igår var jag iväg och fick ECT igen. Efter det blev jag av nån anledning väldigt ledsen, upprörd och ångestfylld, vet egentligen inte varför. Fick stanna där ett tag och prata med en läkare. På eftermiddagen pratade jag i telefon med Marie, min DBT-psykolog, efter det kändes det lite bättre. 

Idag har det känts lite lättare. Har varit och promenerat med hundarna i skogen. Aslan är helt vild ;P

Sen var jag och träffade en sjuksköterska som jag prata lite med och fick mina mediciner av. Jag får bara mediciner för en vecka i taget så jag inte har tillgång till för stora mängder tabletter ifall jag skulle få några självmordsimpulser.... 

Passade på att gå i lite affärer med när jag ändå var ute och åkte. Är på jakt efter en ny höst/regnjacka att ha när jag är ute med hundarna men hitta ingen. 

Som jag sagt innan så svänger det extremt mycket. Tankarna kan bli så mörka och uppgivna men också ljusa och hoppfulla. Jag blir rädd imellanåt när dom mörka tankarna kommer. Rädd för vad jag kan göra men också rädd för att bli inlagd igen om jag säger nåt eftersom jag har saker framöver jag faktiskt vill göra. Jag ska gå på kurs med Aslan och jag känner att jag behöver lägga ner tid på honom om han inte ska bli helt oregerlig. Vi vill ju ut och åka kickbike med :) Och jag vill inte vara borta från hundarna mer i övrigt heller.

Sen ska jag på SPA helg med familjen i början av november som jag heller inte vill missa. 

Och jag vill komma igång med terapin igen. 

Får helt enkelt försöka klamra mig fast vid dessa saker....

Slänger in en dikt till... Försökte hitte nån lite positiv men misslyckades :/  Får försöka skriva lite nya snart ;) 

                                                         Massa kärlek   /Susanne

Sitter och funderar på ord. Kände ett visst mod och en målmedvetenhet när jag startade bloggen, nu vet jag inte längre. Vad vågar jag skriva? Vad kan jag avslöja om mig själv, mina tankar och känslor? Jag vill säga så mycket, men känner ett visst motstånd och det tar stopp. Är rädd för vad folk och kanske farmförallt vad min familj ska tänka och tycka och känna kring det jag skriver. När det väl är ute för alla att läsa finns ju inte mycket till återvändo... 

Jag vill inte att folk ska ändra sitt sätt att bemöta mig pga det jag skriver, fast samtidigt är ju inte det helt sant heller, för jag vill ju att folk ska behandla mig för den jag verkligen är och inte den jag försökt låtsas vara i alla år. Men problemet är ju att jag själv inte vet vem "jag" är... Och jag vill inte bli behandlad som "skör", men heller inte bli pressad till mer än jag klarar för stunden.

Grejen är att det svänger så extremt just nu. Ena stunden känns det mycket bättre än på länge, jag känner en kort stund av ökad energi och mina tankar blir annorlunda, lite mer positiva även om det inte känns riktigt som rätt beskrivning. Är väl mera det att jag inte tänker så mycket negativt snarare än att jag tänker positivt om ni förstår hur jag menar... (flummigt jag vet) Och kanske vågar jag ett kort ögonblick tänka lite lite framåt, föreställa mig en framtid vilket för mig är väldigt skrämmande och svårt.

Men så kommer ångesten och hopplösheten igen och jag önskar bara att det här jävla livet ska va över. Sen blir jag ledsen över att jag funderar på att överge min familj och mina underbara hundar. I slutänden är det alltid hundarna som håller mig kvar och ibland hatar jag dem för det och sen hatar jag mig själv för att jag känner så. Som ni märker är mina tankar och känslor ganska röriga och svåra att förstå sig på. Man kanske inte helt får en tydlig bild av dem här, jag vet inte, allt är så svårt att förklara. Och så är det ju det där med hur mycket jag vågar säga...? 

Men vill ändå försöka ge en liten bild av vad jag kämpar med. Vad jag vill försöka få fram är hur mycket det växlar och vilket kaos det är inom mig. Ena stunden är jag full av ångest, nästa stund är jag glad och glömmer oron, för att sen bli ledsen eller arg, känna kärlek till mina hundar och hat mot mig själv. Vara i en konflikt med mig själv huruvida jag ska skada mig själv eller inte. Känna mig ensam och hata alla människor i hela världen på samma gång. Tankar om att äta eller inte äta. Försöka skjuta undan alla tankar som säger hur tjock, ful och äcklig jag är. Tänka på vad jag äter och riskera att hamna i ätsörningen igen eller bara äta det jag har lust till. Fast samtidigt använder jag chokladen för att lindra ångesten och sen får jag ångest över hur mycket jag ätit. Så på ett sätt är jag fortfarande ätstörd... men åtminstone äter jag och jag kräks inte. "Äta/svälta, skratta/gråta, skära/ta hand om mig själv, prata/tiga, vara aktiv/passiv, älska/hata, gömma mig/umgås, leva/dö", -i ständig inre konflikt med mig själv... Antagligen tänker jag alldeles för mycket... Och allt detta och mycket mer kan ske inom mig utan att något syns utanpå.

Herregud, jag har ingen aning om om något av detta är det minsta förståligt men många ord kom ju i alla fall ut till slut ;)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Massa kärlek /Susanne    (blundar och trycker på publicera -.-)

Av någon anledning ville inte mitt förra inlägg delas på facebook så jag gör ett litet extra här bara för att få ut det.

Så jag önskar allesamman en God Natt med söta drömmar!   

//S   

Här har jag lagt in några bilder jag tagit nere vid vattnet vid Danderyds sjukhus. Jag tycker de blev fantastiskt vackra. Kanske speciellt nummer tre och fem, men de andra också, -så spegelblanka. Jag har alltid älskat vatten på olika sätt... Det kan vara vackert och fridfullt eller mäktigt och kraftfullt. Skrämmande och lockande på samma gång. 

Jag avslutar med att lägga in en dikt jag skrev för många år sedan. Den är kanske också lite skrämmande men......

älskar dessa blommors färger så ville bara dela dem för att väga upp allt annat elende ;)

-För några år sedan var det en psykolog som bad mig beskriva min ångest på papper. Jag tänkte dela det jag skrev med er nu...

"Min Ångest"

Ångesten är ett monster, ett litet men ack så starkt monster. Min ångest har en lila färg, en mörk mörk lila med en något blåbrun ton. Den har ett stort trekantformat huvud men nästan ingen kropp. Fötterna kommer liksom direkt från halsen, med bara två mycket korta stubblika ben. Ansiktet är grymt, med en stor krökt mun och små sneda ögon av obestämbar färg. Huden är mjuk men seg och lite rynkig. Det växer rödbrunt hår på huvud och fötter.

Men det värsta med ångesten är inte hur den ser ut. Det som gör ångesten farlig är dess armar. Den har långa, seniga och starka armar som sitter fästa direkt i det som kanske skulle kunna kallas hals. Längst ut på armarna sitter groteskt stora händer med långa fingrar och naglar som mer kan kallas klor. Även fötterna bär sylvassa klor, om än något kortare. Med dessa vassa klor kan ångesten slita sönder din insida och din själ.

Den river, sliter och biter, lämnar dig trasig och svag.

Med armarna kan den hålla fast dig, krama luften ur dig, krossa dig så som en anakonda kväver sitt byte. Armarna är så långa att de räcker flera varv runt din kropp och kan hindra dig helt från att röra dig. 

Med sina långa starka kloliknande fingrar kan den gripa tag om ditt hjärta, hindra blodet från att pumpa och mosa all livskraft ur det.

Den kan ta tag om ditt struphuvud och kväva dig långsamt, slita ut dina stämband och göra dig stum. 

Ångesten ligger gärna på lur och smyger tätt inpå för att viska i ditt öra. Den är slug, snabb och oberäknelig. Ibland far den runt dig, genom dig och inom dig bara för att skapa kaos.

Ibland tar den en paus men är lättväckt och svarar på minsta signal. Vissa gånger jagar den dig, andra gånger fångar den dig.

Det gör ont att ha ett lila monster som trasar sönder ditt inre. Påminner dig om saker du helst vill glömma och övertalar dig att livet är farligt och världen är ond.

Det är svårt att få luft och hitta styrka att kämpa när den håller dig i sitt dödsgrepp...