Herrejösses det börjar bli riktigt frustrerande att ha minnesluckor pga av elbehandlingen. Jag har nog påverkats mer än många andra. Dom säger att det ska bli bättre med tiden, och lite bättre har väl närminnet blivit men har har fortfarande problem med det men framförallt har jag minnesluckor från tiden innan, under och veckorna närmst efter behandlingen. Ibland kan man skratta åt det, men ibland blir det problem och väldigt frustrerande. Just nu sitter jag och försöker komma på vad jag betalat 200 kr för via sms, kan inte riktigt släppa det. Igår var jag med Pixie till veterinären för att kolla om hennes juvertumörer behöver tas bort. Då frågade de om hur hennes epilepsi varit på sistone, hur ofta och när senaste anfallet var. Jag svara att hon hade ett för några veckor sen men att det var länge sen innan dess. När jag kommer hem får jag veta av familjen att hon haft tre stycken på ganska kort tid, jag kom bara ihåg det ena, nu har jag kanske ett svagt minne av de andra efter att ha blivit påmind om dem. 

Försäkringskassan ringde här om dagen och pratade om nån rapport de fått av en läkare som jag inte hade en aning om vem det var, men tydligen hade jag träffat honom efter jag kom hem från Danderyd. Och jag hade glömt att jag skulle träffa honom imorn igen - såklart, eftersom jag inte ens vet att jag träffat honom. Tack och lov för sms-påminnelser....

Jag glömmer bort att jag pratat med folk. Någon som jag pratat med i telefon bara nån vecka tidigare kan ringa och jag har ingen aning om vem människan är och måste fråga "ursäkta, men vem är du?". Jag skulle kunna rabbla liknande saker i en evighet... känns som jag får ett smakprov på hur det är att vara senildement... jag hoppas verkligen det ger sig snart, hade inte räknat med att det skulle orsaka så här mycket problem i efterhand. Jag kommer aldrig gå med på att göra en ECT-behandling igen.... men, men, nu är det gjort och jag får väl bara leva med det...

Som sagt var jag med lilla Pixie loppan till veterinären igår. Hon har två juvertumörer som behöver tas bort, förhoppningsvis godartade, men det vet man ju först efteråt. Men pga av hennes epilepsi vill dom inte göra operationen här hos den lokala veterinären för det innebär en ökad risk under narkosen. Så vi blev skickade till Ultuna istället. Vi ska dit för undersökning och röntgen nästa vecka så får vi se sen när operationen blir. Ska ju inte va nåt stort ingrepp men en liten oro finns ju där för min prinsessa   

Känns som att det är mycket just nu. Massa nytt som ska komma igång. Kontakter och möten med kommunen. Kontakt med försäkringskassan som vill göra upp en planering. Läkarbesök, hämta mediciner och träffa sjuksköterska en gång i veckan. Ovisshet i hur det blir med behandlingen när min psykolog går på mammaledighet. Ska börja träffa en till terapeut på sidan om för att hinna jobba med fler saker och kanske göra övergången lättare, men vet inte vem som kommer bli min nya behandlare än och det gör mig lite stressad. Händer massa annat med som jag känner att jag inte orkar ta här, iaf i nuläget.

Har mått rätt ok den senaste veckan men det har som sagt varit mycket med så idag har jag kännt mig lite lätt utmattad. Men jag känner mig fortfarande ändå starkare och stabilare än jag gjort på väldigt länge. Det kommer gå upp och ner, men jag hoppas ändå att det fortsätter vara hanterbart och att jag kan känna att det går åt rätt håll. Idag fick jag en "high five" av min psykolog ;)

Nu får jag bara försöka se till att ta en sak i taget...

Vill lägga in ett extra TACK till mina föräldrar som ställer upp och stöttar så otroligt mycket - ÄLSKAR ER!!      

**************************************************
**************************************************
*******

  MINA FINA   BÄST I VÄRLDEN  

Tjohoj!   

Haft ett par helt ok dagar faktiskt. Igår var jag och mamma ute på en långpromenad i skogen med alla hundarna. Hur mysigt som helst trots lite regn mot slutet. Hundarna var onekligen lyckliga, fick vara lösa och sprang som galningar :D

Idag träffade jag min nuvarande psykolog och vi hade ett ganska bra samtal. Så trots att allt känns osäkert och jobbigt just nu så känns det ändå bättre efter dagens möte. Det är så himla tråkigt att hon är gravid och bara jobbar fram till jul, det gör mig både ledsen och orolig. Hon är en av de härligaste människor jag träffat.

När jag kom hem hade jag en fin promenad med hundarna, men Aslans energi verkar aldrig ta slut ;P

Sen klippte vi klor vilket Aslan inte riktigt gillar men idag och förra gången har det gått riktigt bra.

Därefter städade jag till mina andra små finingar, gerbilerna. Jag älskar verkligen mina djur så himla mycket   Försöker hålla fast vid dem och känslan de kan ge mig, underbara varelser! 

Sitter här och funderar. Funderar över livet. Vad det innebär och hur jag ska klara av det. Tänker att ska jag leva så vill jag ju göra just det, inte bara existera. Men varje dag är en kamp bara att ta sig upp ur sängen. Som tur är har jag hundarna som hjälper mig med den biten i alla fall. Men sen är det ju så mycket mer jag skulle vilja göra, som jag tror jag skulle må bättre av men som jag ändå inte orkar.

Det känns inte som jag någonsin kommer klara av allt livet innebär; att jobba, att ha en fritid, ha vänner, sköta hushållssysslor osv. Jag vet inte hur det ska gå till, hur jag ska förmå mig själv och vad jag ska göra för att samtidigt må bra.

Jag vet att jag måste ta en dag i taget och inte fastna i för mycket oro inför framtiden men det är svårt. Och att jag dessutom måste acceptera saker för vad dom är, det är också svårt.

Jag önskar jag kunde gå och lägga mig om kvällen och vara nöjd med dagen som varit och kunna se fram emot nästa dag. Jag begär inte att det ska ske varje kväll men iaf oftare än att det inte sker. Som det är nu händer det ytterst sällan. 

I veckan måste jag försöka uttrycka för min nuvarande psykolog vad jag känner att jag behöver för hjälp. Om jag tror att den terapi jag går i är rätt för mig eller inte med tanke på hur svårt det varit den senaste tiden. Vi ska tillsammans försöka lista ut vad som är bäst för mig och hur vi ska gå vidare, men jag måste ge uttryck för min vilja. Det känns skitsvårt och jobbigt. Jag vet ju inte vad jag vill eller behöver, bara att nåt måste bli annorlunda. Men jag tycker heller inte om ovissheten. Jag försöker att inte tänka för mycket på det men samtidigt måste jag ju om jag ska kunna säga hur jag vill ha det. 

Det är så svår balansgång att inte tänka för mycket framåt men samtidigt ha något att sträva mot. Jag tycker inte om att tänka framåt för då kommer rädslan och hopplösheten över mig. Jag tycker inte om att sätta upp mål för jag tror inte på att jag kommer klara dem och jag känner mig värdelös när jag tänker på saker jag redan misslyckats med. Men utan mål har jag ju ingenting att sikta mot, ingen riktning att gå i. Men det är ju också svårt att sätta upp mål när jag inte vet vad jag vill. Samtidigt behöver jag ju stanna upp mer och vara här och nu, ta vara på de stunder i nuet som faktiskt är bra.

I terapin pratar man om att följa sina värderingar, men det ger mig ingen känsla av mening med livet. Det är just den där känslan av meningslöshet som ofta blir så svår. Att känna en massa svåra känslor, kämpa sig igenom varje dag, utan att det egentligen finns nån mening med det.

Just nu försöker jag nog ändå mest ta en dag i taget. Vissa stunder har jag till och med kunnat vara i nuet och inte tänka så mycket på annat. Alla tankar om att ge upp ser jag till att styra bort ifrån så fort jag kan, distraherar med något annat eller tänker på saker jag faktiskt har att se fram emot. 

Vissa stunder kan jag faktiskt till o med känna en gnutta hopp, vilket nästan är skrämmande, och det ska så lite till för att det hoppet ska raseras igen. Det svänger så snabbt. Ena stuinden känner jag att ok jag ska leva, jag ska göra så gott jag kan för att må bättre och kämpa för att göra saker jag vill, tänk om jag faktiskt kan lyckas uppnå de hemliga drömmar jag ibland tillåter mig att ha och att livet då faktiskt kan bli bättre. Tänk om.... 

Men så kommer tankar som att det kommer aldrig att gå, det spelar ingen roll, det kommer aldrig bli bättre, jag klarar det inte, det är hopplöst, meningslöst, alldeles för svårt, jag står inte ut att leva med mig själv. Listan kan göras lång....

Och när jag sen då ändå tänker att nej stopp nu, det där hjälper inte. Ta en sak i taget. Sätter upp små planer/mål för nästa dag, saker jag vill göra och saker jag tänker att jag skulle må bättre av. Men så kommer nästa dag och jag gör inget utav det och jag känner mig fullkomligt värdelös som inte ens klarar de där små sakerna. Eller också kanske jag lyckas göra något av det men så känner jag att det gör ingen skillnad och det är svårt att hålla motivationen uppe att fortsätta försöka. Samtidigt vet jag ju att förändring tar tid, jag har varit sjuk länge och det är inget man tar sig ur i en handvändning. Jag måste bygga nya färdvägar i min hjärna så jag kan lämna de gamla väl uppkörda tänkebanorna. Intellektet vet det, men som jag brukar säga: "Förnuftet flyr när känslorna styr..." ;) 

Men nånstans fortsätter jag ju ändå att försöka. Försöka hitta en balans mellan förnuft och känsla. Fortsätta försöka sätta den ena foten framför den andra...

Gud jag har så mycket jag skulle vilja skriva, men även här som så ofta annars orkar jag inte. Så detta får räcka för stunden.

Ha en fortsatt trevlig helg! Kram /S   

Hua vad trött jag är... helt omtumlad i huvudet och kroppen efter de senaste dagarna. Jag tänker inte gå in på några detaljer men i lördags var det nära att sluta illa. Så efter ett dygn på intensiven på Danderyd hamnade jag på Löwenströmska sjukhuset för att det inte fanns några platser på Danderyd. Och det var nåt riktigt skit, att det kan va sån skillnad mellan två avdelningar är helt sjukt. Jag har varit på Lövet en gång tidigare för några år sedan och hade lite samma upplevelse då. Man känner sig inte det minsta välkomnad när man först kommer dit. Man får ett rum och en handduk och sen blir man lämnad utan knappt nån information alls. Några i personalen säger hej och presenterar sig, några tittar inte ens på en. Det är meningen att personalen ska gå igenom ens saker för att ta hand om farliga föremål eftersom det är en slutenvårdsavdelning med flera självmordsnära patienter. Mig kollade dom inte alls, bara frågade om jag hade nåt. Man får inte ha laddare till mobilen på rummet, men när mamma och pappa kom med min fick jag själv lämna den till personalen. Ingen hade märkt om jag behållit den. Och det fanns mycket saker inne på avdelningen man kunde ha skadat sig med om man bara ville. En otrolig dubbelmoral, man fick som sagt tillexempel inte ha laddaren, men man fick ha hörlurar....

Man kan sitta på sitt rum hela dagen utan att nån kommer och kollar en. På Danderyd kollade de till en en gång i kvarten i början. Första gången jag var på Lövet hade jag smugglat in rakblad och satt och skar mig utan att nån märkte det. 

Det är jätte svårt att få fatt i personalen när man behöver hjälp. Stora delar av dagen finns det inte en enda personal ute på golvet utan alla sitter i personalrummet och fikar och flera är fruktansvärt otrevliga och behandlar patienterna respektlöst. 

Läkarsamtalen man fick var ca fem minuter. Maten var vidrig. Jag kan fortsätta i evigheter... men nu till den sak som gjorde mig allra mest förbannad. Andra kvällen jag var där så kom det en nattsjuksköterska, en lite äldre dam, jag vet inte vad hon hette för hon presenterade sig aldrig. När hon började dela ut nattmedicinerna så märker vi patienter att det inte stämmer, att vi inte får det vi brukar. Detta beror troligen på att någon korkad läkare har ordinerat fel, vilket i sig gör mig arg. Men sjuksköterskans reaktion är hemsk, när vi säger att det inte stämmer skriker hon "jag vet fan inte vilka jävla mediciner ni ska ha"! Ursäkta??! sa hon just det där är min första reaktion. Vi är flera som blir arga och hon tar in oss på expeditionen för att visa listan från läkaren som också visar sig vara fel, men det är ingen ursäkt för hennes beteende. Och värre blir det. Jag lyckas tillslut få rätt medicin men blir tvungen att skippa en tablett vilket gör att jag sover sämre, men det är ingen katastrof. 

Men så är det en av tjejerna som får extrem ångest lite senare och ber om något lugnande. Sköterskan säger att hon inte har något mer hon får ta och då frågar tjejen om hon inte kan ringa jourläkaren för att se om han kan skriva ut nåt, sköterskan säger att hon inte ska störa honom för småsaker... Tjejen får utslag när hon får ångest och håller på att klia sönder sig. Sköterskan säger åt henne att sluta gnälla, det finns faktiskt dom som har det värre...! Ingen av den övriga personalen bryr sig. Andra patienter lägger sig i. Men det dröjer till långt in på natten innan den stackars tjejen får nån hjälp. Vid det laget har jag gått och lagt mig.

Dagen därpå får jag höra att sköterskan sagt fler otrevligheter till en äldre kvinna, som att hon går henne på närverna och bara är till besvär.... Den där människan borde inte få jobba med andra människor! 

Jag skulle kunna skriva mer om detta men orkar inte just nu. Jag såg iaf till att bli utskriven samma dag för att vara på det där stället mår jag inte det minsta bättre av. 

Så nu är jag hemma, umgås med min familj och mina hundar och försöker återhämta mig och ta vara på de små bra sakerna i tillvaron även om det är svårt, men jag försöker verkligen. 

Det får räcka för stunden.

Ha det bra och ta hand om varandra!   

Blir inga långa inlägg just nu då jag bara har mobilen att skriva från... 

Önskar bara att jag kunde säga nåt bra till alla som stöttar o visar att de bryr sig. Men det ända jag kan säga är väl att jag ska göra mitt bästa för att kämpa vidare. Försöka hitta nån liten kraft till att ta nya tag. Min familj gör verkligen sitt bästa för att ge mig styrka -älskar er 💕

Jag vill inte ha det såhär mer. Jag vill inte vara sån här. 😟 Det finns inga ord som kan förklara. Jag bara hatar det här och jag hatar mig själv. Vart tog viljan att kämpa vägen? Jag orkar inte mer. Vill bara att allt ska va normalt, vad nu det är.... 

😳💘💕💕💕💕💕💕💕💕💕

FÖRLÅT till alla jag gör så illa hela tiden 😔 jag önskar så att allt var annorlunda. 💖

************************************************

munnen ler 

men själen 

är 
svart 

ett tomrum 

fyllt 
av 

ledsna skratt 

är 
ekot 

av tårar 

som fallit 

i

natt