Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill vara utåt heller. Men jag vill ju skriva. Jag vill dela. 

Jag tänker försöka fortsätta där jag slutade innan, men kanske försöka fatta mig lite kortare.

Juni 2009 flyttade jag hem till sverige igen. Åter 200 mil med häst på släp, bil full av två hundar och en katt. Min snälla pappa och syster kom hela vägen upp med ytterligare en bil och ett släp för att få hem alla saker med.

Jag flyttade hem till mamma och pappa eftersom jag inte hade nån annan stans att bo. Det blev en jobbig övergång. Det var skönt att va hemma igen men jag hade alla mina problem med mig hem. Jag mådde väldigt dåligt och jag var tvungen att börja "smussla" med maten. Planera hur jag skulle kunna hoppa över måltider och kunna kräkas när jag ätit utan att nån märkte. Jag försökte att inte visa för någon hur jag mådde. Långärmat för att dölja ärr, ett leende för att dölja ångesten och den mörka insidan. 

Jag hade inget jobb när jag kom hem, jag hade pengar från min slutlön i norge så jag klarade mig ett litet tag, men jag var ju tvungen att ha ett nytt jobb. Jag hade både häst och hundar som kostade pengar. Men jag klarade inte söka jobb. Jag låtsades att jag sökte jobb men inte fick komma till några intervjuer. Det var omöjligt för mig att skriva ett personligt brev och lyfta mina straka sidor när jag kände mig som sämst i världen, när jag kände att jag aldrig skulle klara av ett jobb. Tanken på att gå på en intervju fick ångesten att skjuta i höjden och jag ville bara försvinna. Dagarna bestod av ångest och mörka tankar. Jag tänkte mycket på att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna leva om jag inte kunde jobba?

Men så fick jag ett jobb ändå. Jag fick frågan om jag ville börja jobba på ridskolan där jag i princip vuxit upp. Jag ville inte. Men jag kunde inte säga nej, jag var ju tvungen att betala mina räkningar. 

Jag började jobba. Jag hade min häst. Jag hade mina hundar. Jag flyttade ut till ett litet hus på gården där jag hade hästen och jobbade av hyran genom att hjälpa till i stallet. Bättre kunde jag väl inte få det?

Jag hade så mycket ångest varje dag jag gick till jobbet. Jag kunde tycka det var kul att undervisa, men allt runt omkring, det sociala, kontorsarbete, läktaråskådare som iaktog en och hade åsikter. Prestationsångesten. Jag kände att jag var tvungen att ha toppen lektioner varje dag och att jag var tvungen att bli bättre och bättre hela tiden. Jag satte så höga krav på mig själv att de blev omöjliga att uppnå. 

Jag var så utmattad både fysiskt men framför allt psykiskt av att jobba att jag hade svårt att orka med min egen häst. Men jag försökte få allt att fungera.

Jag bodde ensam igen så ätstörningarna fick åter fritt spelrum.

Jag upptäckte efterhand att ägarna till gården där jag bodde var väldigt svåra att ha att göra med, (tänker inte skriva mer om det för jag vill inte hänga ut någon, men vissa av er kommer veta vad jag menar)... Det blev iaf väldigt jobbigt att bo där men jag ville inte heller flytta hem igen och hade inte råd att flytta nån annanstans. Så jag bet ihop. Och mådde allt sämre. 

Mitt liv bestod åter av ångest, hetsätning, kräkande, svält, träning, sömnlösa nätter, självhat, självskador och självmordstankar. 

Och jag fick höra hur glad jag var, hur bra jag hade det som fick jobba med min hobby, hur avundsjuka andra var att jag bodde på landet och hade egen häst. 

Dom skulle bara ha vetat...

Även nu var det mina djur och framförallt hundarna som höll mig i livet. Utan dem är jag ganska säker på att jag inte hade suttit här idag. 

Tillslut gick det dock inte längre. Jag bröt ihop hemma hos mamma och pappa och mamma hjälpte mig sen att ta kontakt med psykiatrin. Där tyckte dom att jag borde sjukskriva mig. Men jag ville inte. Då skulle ju alla få veta. Och hur skulle jag ha råd med allt på en sjukpenning. Så jag vägrade. Men jag åt inte och jag sov inte. Dom sa att om jag inte började äta och mina självmordstankar inte blev bättre skulle dom tvångsinlägga mig. Jag sa att det var omöjligt. Jag hade häst och hundar att ta hand om och jag kunde ju inte sjukskriva mig från mitt jobb i stallet som jag gjorde för att betala hyran. Det hände dock att jag sjukskrev mig några dagar här och där för att jag inte orkade, sa att jag var magsjuk eller hade ryggskott osv.

Tillslut blev jag dock tvungen att sjukskriva mig. Jag kunde inte gå till jobbet. Jag hade inte sovit på fyra dygn och inte ätit på en vecka och inte behållit någon mat på ännu längre. Jag började se saker som inte fanns, mest konstiga skuggor. Jag kommer ihåg den sista dagen jag jobbade. Jag var så svag att jag knappt kunde stå på benen. Hästarna som rörde sig runt mig blev bara en suddig röra, när jag skulle ge feedback i slutet av lektionerna hade jag ingen aning om hur det gått för mina elever, jag visste knappt deras namn. Sista lektionen var jag helt enkelt tvungen att sätta mig ner lutad mot väggen. Jag sa att jag hade ont i ryggen. Jag trodde att jag skulle svimma men försökte fortsatt dölja hur läget var.

På nåt vis sluförde jag dagen och tog mig hem. Jag var utmattad men var vaken hela natten.

Nästa dag hade jag en lång dag på jobbet framför mig. Men jag kunde inte gå dit, jag kunde inte röra mig, jag låg i fosterställning i soffan och kom inte därifrån. Men jag försökte tillslut ändå, jag behövde ju ta ut hundarna. Men jag hamnade sittandes på golvet, gråtande. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ringde tillslut mamma och berätta hur det var. Sen ringde jag psyk och jag blev sjukskriven från jobbet på ridskolan. Detta var i mars/april 2011. Trodde väl att jag skulle vara sjukskriven max ett par månader. Jag sa till andra att jag var sjukskriven pga att jag inte kunde sova på nätterna men inte visste varför. Jobbet i stallet för att betala hyran kunde jag som sagt inte sjukskriva mig från. -Jag råder alla till att aldrig jobba svart...

Men jag gick aldrig tillbaka till mitt ridlärarjobb och jag har nu var sjukskriven i över fyra år.

Men det var då, våren 2011 som min skakiga resa mot friskhet skulle börja. Framförallt var jag tvungen att erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt var sjuk.

I oktober samma år blev jag tvungen att ta det tunga beslutet att ta bort min häst. Under våren 2012 flyttade jag hem till mamma och pappa igen. 

Jag tänkte som sagt försöka fatta mig kort, det gick sådär... ;P

Jag har tänkt att jag senare ska fortsätta med att berätta om min kontakt med psykiatrin och åren som sjukskriven. Kanske kommer det ett och annat ämne imellan.

Men förhoppningsvis ska jag iaf försöka skriva ganska snart igen. Men man vet ju aldrig... 

Ha det bra tills vidare! :)

//Susanne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Att skriva om allt det som varit får mig att inse hur långt jag trots allt har kommit. Jag mår fortfarande ofta väldigt dåligt men min tillvaro är verkligen så mycket bättre och många av svårigheter har jag faktiskt tagit mig igenom. Det är lätt att ...