Herrejösses det börjar bli riktigt frustrerande att ha minnesluckor pga av elbehandlingen. Jag har nog påverkats mer än många andra. Dom säger att det ska bli bättre med tiden, och lite bättre har väl närminnet blivit men har har fortfarande problem med det men framförallt har jag minnesluckor från tiden innan, under och veckorna närmst efter behandlingen. Ibland kan man skratta åt det, men ibland blir det problem och väldigt frustrerande. Just nu sitter jag och försöker komma på vad jag betalat 200 kr för via sms, kan inte riktigt släppa det. Igår var jag med Pixie till veterinären för att kolla om hennes juvertumörer behöver tas bort. Då frågade de om hur hennes epilepsi varit på sistone, hur ofta och när senaste anfallet var. Jag svara att hon hade ett för några veckor sen men att det var länge sen innan dess. När jag kommer hem får jag veta av familjen att hon haft tre stycken på ganska kort tid, jag kom bara ihåg det ena, nu har jag kanske ett svagt minne av de andra efter att ha blivit påmind om dem. 

Försäkringskassan ringde här om dagen och pratade om nån rapport de fått av en läkare som jag inte hade en aning om vem det var, men tydligen hade jag träffat honom efter jag kom hem från Danderyd. Och jag hade glömt att jag skulle träffa honom imorn igen - såklart, eftersom jag inte ens vet att jag träffat honom. Tack och lov för sms-påminnelser....

Jag glömmer bort att jag pratat med folk. Någon som jag pratat med i telefon bara nån vecka tidigare kan ringa och jag har ingen aning om vem människan är och måste fråga "ursäkta, men vem är du?". Jag skulle kunna rabbla liknande saker i en evighet... känns som jag får ett smakprov på hur det är att vara senildement... jag hoppas verkligen det ger sig snart, hade inte räknat med att det skulle orsaka så här mycket problem i efterhand. Jag kommer aldrig gå med på att göra en ECT-behandling igen.... men, men, nu är det gjort och jag får väl bara leva med det...

Som sagt var jag med lilla Pixie loppan till veterinären igår. Hon har två juvertumörer som behöver tas bort, förhoppningsvis godartade, men det vet man ju först efteråt. Men pga av hennes epilepsi vill dom inte göra operationen här hos den lokala veterinären för det innebär en ökad risk under narkosen. Så vi blev skickade till Ultuna istället. Vi ska dit för undersökning och röntgen nästa vecka så får vi se sen när operationen blir. Ska ju inte va nåt stort ingrepp men en liten oro finns ju där för min prinsessa   

Känns som att det är mycket just nu. Massa nytt som ska komma igång. Kontakter och möten med kommunen. Kontakt med försäkringskassan som vill göra upp en planering. Läkarbesök, hämta mediciner och träffa sjuksköterska en gång i veckan. Ovisshet i hur det blir med behandlingen när min psykolog går på mammaledighet. Ska börja träffa en till terapeut på sidan om för att hinna jobba med fler saker och kanske göra övergången lättare, men vet inte vem som kommer bli min nya behandlare än och det gör mig lite stressad. Händer massa annat med som jag känner att jag inte orkar ta här, iaf i nuläget.

Har mått rätt ok den senaste veckan men det har som sagt varit mycket med så idag har jag kännt mig lite lätt utmattad. Men jag känner mig fortfarande ändå starkare och stabilare än jag gjort på väldigt länge. Det kommer gå upp och ner, men jag hoppas ändå att det fortsätter vara hanterbart och att jag kan känna att det går åt rätt håll. Idag fick jag en "high five" av min psykolog ;)

Nu får jag bara försöka se till att ta en sak i taget...

Vill lägga in ett extra TACK till mina föräldrar som ställer upp och stöttar så otroligt mycket - ÄLSKAR ER!!      

**************************************************
**************************************************
*******

  MINA FINA   BÄST I VÄRLDEN  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...