blääuu..... har blivit förkyld    Blir tvungen att skjuta på nästa ECT som skulle vart imorn.

Har egentligen inte mycket att skriva... Sitter och väntar på posten i hopp om att min kickbike ska komma :)

Men i brist på annat slänger jag in en till gammal dikt som fortsatt är väldigt aktuell...:

my battle

Running from the darkness, toward the light 
But I can’t escape, I have to fight 
Have to swallow my fear and be brave 
Fight for my life and get out of this cave 
Get free from this place of self-made walls 
Where the devil and his demons are guarding the halls 
I have to be strong and I have to be clever 
Otherwise I’ll be trapped here forever 
I will continue this battle until it’s over 
Then I can slowly begin to heal and recover 

I can do this….

                                                               (Susanne 2011)

Imorgon är det dags för första ECT behandlingen efter utskrivning. Jobbigt att gå upp och varken få äta eller dricka på morgonen, att inte dricka är väl värst. 

Just nu är mitt humör ganska svängande. Vissa stunder mår jag mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Antagligen är det depressionen som har lättat något. Jag känner att jag har mer energi. De nya sömnmedicinerna gör dessutom att jag sover bättre. Det är skönt. Men så kommer ångesten och griper tag om mig, drar ner mig i mörkret och sliter sönder mig inifrån. Allt känns meningslöst igen... Men så plötsligt släpper den lika fort som den kom. Jag hoppas även det kommer bli bättre såsmåningom....

Nu blir det en sista kvällspromenad med de som ger mig en liten gnista hopp även i de mörkaste av stunder.

Slänger in "två" ytterligare gamla dikter som passar ganska bra in på hur det känns just nu, hur det växlar.... och hur några få ord kan ändra hela betydelsen... 

Idag har vi myst hela dagen, njutit av det vackra vädret.    På fm gick vi i skogen och på åkern och Aslan fick springa lös, vilket han inte alltid får eftersom han är en riktig tonåring med egna idéer ;) -och som han sprang. Så mycket energi i dom benen.

På em var vi till hundrastgården och socialtränade lite. Blir social träning både för mig och hundarna ;P Aslan tycker de andra hundarna är smått otäcka och jag kan tycka människorna är lite otäcka ;) Pixie tar det hela med ro och värdighet.

Underbara hundar. Bästa vänner man kan ha!     Love     

jag känner mig så trasig 
försöker förgäves att hålla ihop 
men faller isär, bit för bit 
tills inget finns kvar 
bara delar av mig själv 
spridda för vinden 
utan möjlighet att bli hel igen 
min själ svävar hjälplöst omkring 
utan någon fast punkt att hålla sig till 
den försvinner in i mörkret 
och kan inte hitta ut 
den längtar efter ljuset 
men vet att det endast går att finna 
vid livets slut 
jag känner mig så trasig

                                     (Susanne 2011)

Huff, det blev lite tufft nu på kvällen. Dagen har egentligen varit bra men intensiv. Har fått sålt en hel del av hästgrejerna redan. Och det är toppen, nu har jag beställt en kickbike så jag ska kunna motionera hundarna i lite högre tempo. Min lille kille har en del överskottsenergi... Tror dessutom det kan va riktigt kul att åka  wohoo! 

Just nu är dom dock helt slut. Vi har varit ute på en lång tur "off road" i skogen. Mycket springande, klättrande och hoppande blev det :) jätte mysigt, men kunde kanske ha valt en något enklare väg   

Men på det hela taget har ju dagen varit ganska bra.

Nu på kvällen blev det som sagt ändå jobbigt. Kände ångesten stiga och blev plötsligt väldigt ledsen. Tröttheten efter de senaste dagarna kom också över mig. Blev lite handlingsförlamad och visste inte hur jag skulle hantera det så ringde till MAK = "akutpsyk" för att få prata med någon. När jag då fick nån att ventilera med och sätta ord på vad jag kände och tänkte så insåg jag att känslorna som kom kanske inte var så obegripliga som jag först tyckte. I och med att jag idag började sälja av mina hästgrejer så avslutade jag ju mera defenitivt ett stort och viktigt kapitel i mitt liv. Att jag känner sorg över det är kanske inte så konstigt. Att jag känner ångest är kanske inte heller konstigt. Åter igen stiger rädslan för vad som kommer nu. Frågorna: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? dyker åter upp i mitt huvud. Vem är jag utan hästar och vad innebär det att såsmåningom bli frisk? Känner mig vilsen och rädd. Och ledsen. Och kanske är det som sagt inte så konstigt. Att jag fick prata om det, tillåta mig själv att va lite ledsen och nu skriva om det gör att det känns lite bättre igen. Känner mig dock väldigt trött.

Så nu ska jag ta sista kvällsrundan med hundarna och sen tänker jag faktiskt försöka sova.

God natt alla där ute! Massa kärlek   S

(slänger in en gammal dikt med..)

whoop whoop..!    

Känner att jag går lite på högvarv just nu. Lite som att ska jag leva ska jag göra det ordentligt. Samtidigt är jag livrädd. Livrädd för att inte klara av det. Att inte orka. Rädsla för vad som händer om jag rasar igen. Rädsla för vad det innebär att kämpa mot friskhet och sen försöka stanna där. Jag har mått dåligt så länge nu att det är som den jag är. Vem är jag utan ångesten? Hur ska jag bete mig bland andra människor utan att sätta upp en fasad? Vad ska jag göra med mitt liv? Vem är jag? Vad vill jag? Jag vet inte om jag klarar det. Hjärtat slår hårt och paniken börjar stiga ju mer jag tänker på det. Jag har inte kunnat tänka framåt på mycket länge. En timme i taget är i princip vad jag klarar. Ju mer jag försöker tänka framåt ju starkare blir ångesten och de negativa tankarna. Och automatiskt börjar jag leta efter nåt vasst att hålla i, något som kan orsaka smärta för att stoppa tankeflödet och få något annat att lägga fokus på. Men jag har städat undan och gett ifrån mig allt sådant för att göra det svårare för mig själv, för jag vill ju egentligen inte...

Varför började jag egentligen skära mig? Det har jag egentligen inget bra svar på. Jag hade en vän som skar sig innan jag började och dom säger ju att sånt beteende kan va "smittsamt". Men jag vet inte om det egentligen hade något med saken att göra. Det var ju inte direkt så att jag tänkte "hon gör så när hon mår dåligt så det måste jag oxå pröva"... Jag kommer ihåg första gången jag skadade mig själv. Jag hade lagat ett par byxor och satt med en nål i handen. Jag hade stark ångest och var inte medveten om vad jag höll på med. Plötsligt upptäckte jag att jag stuckit in nålen under huden flera gånger och dragit loss den så det blivit ganska djupa sår. Av nån anledning kändes det skönt. Sen eskalerade det bara därifrån. Jag började skära mig med rakblad men försökte att göra det så sällan och osynligt som möjligt för jag skämdes och visste ju att det inte är ett bra sätt att hantera ångesten på och jag ville inte att nån skulle veta hur jag mådde.

Men när det blev som värst, när självmordstankarna var starka, ja då skar jag mig ändå. Det var det ända jag kunde göra för att stå ut och inte ge efter för impulserna att avsluta mitt liv. Hellre skära mig än lämna min familj och Akita <3 Akita som betydde allt för mig under den perioden, utan henne hade jag aldrig överlevt. Och ändå var det mycket nära att jag faktiskt inte gjorde det.... 

Under den här perioden var maten katastrof, jag kräktes och jag svälte mig regelbundet och jag gick ner mycket i vikt. Ju mer jag hanterade ångesten genom maten ju mindre behövde jag skära mig. När jag senare bestämde mig för att börja äta för att klara prestera på jobbet, ja då blev skärandet tusen gånger värre och rakbladen byttes mot en skalpell -den gav fina sårkanter och därmed mindre synliga ärr. Mer tänker jag inte gå in på det just nu. Men jag vill ändå ge en liten bild av hur mitt liv sett ut. Mer kommer troligen växa fram med tiden... Och..........

-det kan kanske bli mycket att smälta ändå...   

Att ta sitt liv. Att säga jag vill inte leva. Förbjuden handling. Förbjudna ord. Vems är egentligen rätten att bestämma? Vem har makten över liv och död? Du? Jag? Vem är egoistisk eller till och med ond när det handlar om att ta ett liv eller önska någon död? Är jag egoistisk om jag väljer att ta mitt liv och lämna min familj? Eller är min familj egoistiska om de håller mig kvar i ett liv jag inte vill ha? För att själva slippa sorgen? Är jag ond om jag dödar en annan varelse för att själv överleva? Är jag ond om jag önskar en annan människa död? Någon som gjort mig riktigt riktigt illa? När har vi rätt att säga "jag önskar jag vore död" eller "jag önskar hen vore död"? 

Jag har önskat att jag vore död såå många gånger. Och jag har försökt ta mitt liv vid flera tillfällen... är jag en dålig, svag, egoistisk och feg människa? För det är ord man ofta hör i samband med självmord. Är det inte i själva verket precis tvärt om? Jag kämpar och kämpar för att vara andra till lags, jag lever för andras skull, för att inte såra och orsaka smärta, jag kämpar mot inre demoner och jag möter dagligen stark ångest och rädsla? Och ändå fortsätter jag. Är det feghet eller egoism? 

Nu vet jag att inte alla tänker så här, men jag vet också att det är få som vågar lyfta frågorna... nu gör jag det... 

Vad är det då som gör att jag finns kvar..? Ibland vet jag inte själv. Men många gånger är det just för min familjs skull. För att jag älskar dem och inte vill lämna dem. Och för mina hundars skull. Många gånger är det bara tanken på dem som fått mig att hålla fast vid livet. Och så försöker jag hålla fast vid hoppet om att det faktiskt kanske kan bli bättre. Och så är det nog oxå liiite granna nyfikenhet ;P vad kommer hända sen? imorn? om ett år? Ja, den som lever får se säger man ju :) 

Nu har jag en hund som absolut vill gå ut och inte verkar kunna vänta en minut till ;) så jag avslutar kvällens filosofering här och återkommer en annan gång :)

massa kärlek till alla där ute    KRAM