Imorgon är det dags för första ECT behandlingen efter utskrivning. Jobbigt att gå upp och varken få äta eller dricka på morgonen, att inte dricka är väl värst. 

Just nu är mitt humör ganska svängande. Vissa stunder mår jag mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Antagligen är det depressionen som har lättat något. Jag känner att jag har mer energi. De nya sömnmedicinerna gör dessutom att jag sover bättre. Det är skönt. Men så kommer ångesten och griper tag om mig, drar ner mig i mörkret och sliter sönder mig inifrån. Allt känns meningslöst igen... Men så plötsligt släpper den lika fort som den kom. Jag hoppas även det kommer bli bättre såsmåningom....

Nu blir det en sista kvällspromenad med de som ger mig en liten gnista hopp även i de mörkaste av stunder.

Slänger in "två" ytterligare gamla dikter som passar ganska bra in på hur det känns just nu, hur det växlar.... och hur några få ord kan ändra hela betydelsen... 

 

mamma

15 september 2014 07:11

Den sista kör vi på nästan alla dagar tycker jag.

 

Moster Eva

15 september 2014 08:42

Så fint du skriver och vi tror absolut på den andra versen. Kram :-)

http://Eva Karlsson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...