älskar dessa blommors färger så ville bara dela dem för att väga upp allt annat elende ;)

-För några år sedan var det en psykolog som bad mig beskriva min ångest på papper. Jag tänkte dela det jag skrev med er nu...

"Min Ångest"

Ångesten är ett monster, ett litet men ack så starkt monster. Min ångest har en lila färg, en mörk mörk lila med en något blåbrun ton. Den har ett stort trekantformat huvud men nästan ingen kropp. Fötterna kommer liksom direkt från halsen, med bara två mycket korta stubblika ben. Ansiktet är grymt, med en stor krökt mun och små sneda ögon av obestämbar färg. Huden är mjuk men seg och lite rynkig. Det växer rödbrunt hår på huvud och fötter.

Men det värsta med ångesten är inte hur den ser ut. Det som gör ångesten farlig är dess armar. Den har långa, seniga och starka armar som sitter fästa direkt i det som kanske skulle kunna kallas hals. Längst ut på armarna sitter groteskt stora händer med långa fingrar och naglar som mer kan kallas klor. Även fötterna bär sylvassa klor, om än något kortare. Med dessa vassa klor kan ångesten slita sönder din insida och din själ.

Den river, sliter och biter, lämnar dig trasig och svag.

Med armarna kan den hålla fast dig, krama luften ur dig, krossa dig så som en anakonda kväver sitt byte. Armarna är så långa att de räcker flera varv runt din kropp och kan hindra dig helt från att röra dig. 

Med sina långa starka kloliknande fingrar kan den gripa tag om ditt hjärta, hindra blodet från att pumpa och mosa all livskraft ur det.

Den kan ta tag om ditt struphuvud och kväva dig långsamt, slita ut dina stämband och göra dig stum. 

Ångesten ligger gärna på lur och smyger tätt inpå för att viska i ditt öra. Den är slug, snabb och oberäknelig. Ibland far den runt dig, genom dig och inom dig bara för att skapa kaos.

Ibland tar den en paus men är lättväckt och svarar på minsta signal. Vissa gånger jagar den dig, andra gånger fångar den dig.

Det gör ont att ha ett lila monster som trasar sönder ditt inre. Påminner dig om saker du helst vill glömma och övertalar dig att livet är farligt och världen är ond.

Det är svårt att få luft och hitta styrka att kämpa när den håller dig i sitt dödsgrepp...

blääuu..... har blivit förkyld    Blir tvungen att skjuta på nästa ECT som skulle vart imorn.

Har egentligen inte mycket att skriva... Sitter och väntar på posten i hopp om att min kickbike ska komma :)

Men i brist på annat slänger jag in en till gammal dikt som fortsatt är väldigt aktuell...:

my battle

Running from the darkness, toward the light 
But I can’t escape, I have to fight 
Have to swallow my fear and be brave 
Fight for my life and get out of this cave 
Get free from this place of self-made walls 
Where the devil and his demons are guarding the halls 
I have to be strong and I have to be clever 
Otherwise I’ll be trapped here forever 
I will continue this battle until it’s over 
Then I can slowly begin to heal and recover 

I can do this….

                                                               (Susanne 2011)