-För några år sedan var det en psykolog som bad mig beskriva min ångest på papper. Jag tänkte dela det jag skrev med er nu...

"Min Ångest"

Ångesten är ett monster, ett litet men ack så starkt monster. Min ångest har en lila färg, en mörk mörk lila med en något blåbrun ton. Den har ett stort trekantformat huvud men nästan ingen kropp. Fötterna kommer liksom direkt från halsen, med bara två mycket korta stubblika ben. Ansiktet är grymt, med en stor krökt mun och små sneda ögon av obestämbar färg. Huden är mjuk men seg och lite rynkig. Det växer rödbrunt hår på huvud och fötter.

Men det värsta med ångesten är inte hur den ser ut. Det som gör ångesten farlig är dess armar. Den har långa, seniga och starka armar som sitter fästa direkt i det som kanske skulle kunna kallas hals. Längst ut på armarna sitter groteskt stora händer med långa fingrar och naglar som mer kan kallas klor. Även fötterna bär sylvassa klor, om än något kortare. Med dessa vassa klor kan ångesten slita sönder din insida och din själ.

Den river, sliter och biter, lämnar dig trasig och svag.

Med armarna kan den hålla fast dig, krama luften ur dig, krossa dig så som en anakonda kväver sitt byte. Armarna är så långa att de räcker flera varv runt din kropp och kan hindra dig helt från att röra dig. 

Med sina långa starka kloliknande fingrar kan den gripa tag om ditt hjärta, hindra blodet från att pumpa och mosa all livskraft ur det.

Den kan ta tag om ditt struphuvud och kväva dig långsamt, slita ut dina stämband och göra dig stum. 

Ångesten ligger gärna på lur och smyger tätt inpå för att viska i ditt öra. Den är slug, snabb och oberäknelig. Ibland far den runt dig, genom dig och inom dig bara för att skapa kaos.

Ibland tar den en paus men är lättväckt och svarar på minsta signal. Vissa gånger jagar den dig, andra gånger fångar den dig.

Det gör ont att ha ett lila monster som trasar sönder ditt inre. Påminner dig om saker du helst vill glömma och övertalar dig att livet är farligt och världen är ond.

Det är svårt att få luft och hitta styrka att kämpa när den håller dig i sitt dödsgrepp...

 

mamma

18 september 2014 07:56

:'( '

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...