Att ta sitt liv. Att säga jag vill inte leva. Förbjuden handling. Förbjudna ord. Vems är egentligen rätten att bestämma? Vem har makten över liv och död? Du? Jag? Vem är egoistisk eller till och med ond när det handlar om att ta ett liv eller önska någon död? Är jag egoistisk om jag väljer att ta mitt liv och lämna min familj? Eller är min familj egoistiska om de håller mig kvar i ett liv jag inte vill ha? För att själva slippa sorgen? Är jag ond om jag dödar en annan varelse för att själv överleva? Är jag ond om jag önskar en annan människa död? Någon som gjort mig riktigt riktigt illa? När har vi rätt att säga "jag önskar jag vore död" eller "jag önskar hen vore död"? 

Jag har önskat att jag vore död såå många gånger. Och jag har försökt ta mitt liv vid flera tillfällen... är jag en dålig, svag, egoistisk och feg människa? För det är ord man ofta hör i samband med självmord. Är det inte i själva verket precis tvärt om? Jag kämpar och kämpar för att vara andra till lags, jag lever för andras skull, för att inte såra och orsaka smärta, jag kämpar mot inre demoner och jag möter dagligen stark ångest och rädsla? Och ändå fortsätter jag. Är det feghet eller egoism? 

Nu vet jag att inte alla tänker så här, men jag vet också att det är få som vågar lyfta frågorna... nu gör jag det... 

Vad är det då som gör att jag finns kvar..? Ibland vet jag inte själv. Men många gånger är det just för min familjs skull. För att jag älskar dem och inte vill lämna dem. Och för mina hundars skull. Många gånger är det bara tanken på dem som fått mig att hålla fast vid livet. Och så försöker jag hålla fast vid hoppet om att det faktiskt kanske kan bli bättre. Och så är det nog oxå liiite granna nyfikenhet ;P vad kommer hända sen? imorn? om ett år? Ja, den som lever får se säger man ju :) 

Nu har jag en hund som absolut vill gå ut och inte verkar kunna vänta en minut till ;) så jag avslutar kvällens filosofering här och återkommer en annan gång :)

massa kärlek till alla där ute    KRAM

En dag hemma. Eller hemma och hemma. Har mest varit ute och flängt. Först var jag med hundarna till brukshundsklubben och lekte lite på agilitybanan med båda och la ett spår till Aslan. Det gick bra och  vi hade kul  :)    

Sen åkte jag till centrum för att handla lite och hämta ut mediciner... då strulade det med recepten så det slutade med att jag blev tvungen att ta en tripp till Danderyd för att hämta mediciner från avdelningen jag låg inne på istället. Men nu är vi i alla fall hemma igen och matade och rastade allihop. Ni anar inte vilken lycka det är att äta mammas mat efter en månads sjukhusmat.... ;) fina mamma <3

På måndag ska jag ha min första elbehandling efter utskrivning. Fram till dess ska jag nog mest mysa med djuren.

Jag har så mycket jag vill skriva men det tar lite stopp när jag väl sätter mig här, ni får ha överseende med det. Kommer väl efterhand eller i perioder.

Tänker lägga in lite dikter och texter imellanåt som jag skrivit tidigare genom åren. Här kommer en som passar lite på hur jag kännt..:

what do you see?

When you look at me, what do you see? 
Do you see a girl with a smile so bright? 
Or do you see that girl who cries at night? 
Do you see someone who´s confident and strong? 
Or do you see the one who does everything wrong? 
Do you see a girl who embraces all that life has to give? 
Or do you see the girl who doesn’t want to live? 
Do you see someone who´s laughing in the rain? 
Or do you see the one who´s screaming in pain? 

Do you see the one that you want me to be? 
Or do you see the one that’s actually me?

                                                     (Susanne 2011)