Direktlänk till inlägg 10 september 2014
Att ta sitt liv. Att säga jag vill inte leva. Förbjuden handling. Förbjudna ord. Vems är egentligen rätten att bestämma? Vem har makten över liv och död? Du? Jag? Vem är egoistisk eller till och med ond när det handlar om att ta ett liv eller önska någon död? Är jag egoistisk om jag väljer att ta mitt liv och lämna min familj? Eller är min familj egoistiska om de håller mig kvar i ett liv jag inte vill ha? För att själva slippa sorgen? Är jag ond om jag dödar en annan varelse för att själv överleva? Är jag ond om jag önskar en annan människa död? Någon som gjort mig riktigt riktigt illa? När har vi rätt att säga "jag önskar jag vore död" eller "jag önskar hen vore död"?
Jag har önskat att jag vore död såå många gånger. Och jag har försökt ta mitt liv vid flera tillfällen... är jag en dålig, svag, egoistisk och feg människa? För det är ord man ofta hör i samband med självmord. Är det inte i själva verket precis tvärt om? Jag kämpar och kämpar för att vara andra till lags, jag lever för andras skull, för att inte såra och orsaka smärta, jag kämpar mot inre demoner och jag möter dagligen stark ångest och rädsla? Och ändå fortsätter jag. Är det feghet eller egoism?
Nu vet jag att inte alla tänker så här, men jag vet också att det är få som vågar lyfta frågorna... nu gör jag det...
Vad är det då som gör att jag finns kvar..? Ibland vet jag inte själv. Men många gånger är det just för min familjs skull. För att jag älskar dem och inte vill lämna dem. Och för mina hundars skull. Många gånger är det bara tanken på dem som fått mig att hålla fast vid livet. Och så försöker jag hålla fast vid hoppet om att det faktiskt kanske kan bli bättre. Och så är det nog oxå liiite granna nyfikenhet ;P vad kommer hända sen? imorn? om ett år? Ja, den som lever får se säger man ju :)
Nu har jag en hund som absolut vill gå ut och inte verkar kunna vänta en minut till ;) så jag avslutar kvällens filosofering här och återkommer en annan gång :)
massa kärlek till alla där ute KRAM
Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...
För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...
Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 | 6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 |
16 |
17 | 18 |
19 | 20 | 21 |
|||
22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
27 |
28 | |||
29 |
30 |
||||||||
|