(slänger in en gammal dikt med..)

whoop whoop..!    

Känner att jag går lite på högvarv just nu. Lite som att ska jag leva ska jag göra det ordentligt. Samtidigt är jag livrädd. Livrädd för att inte klara av det. Att inte orka. Rädsla för vad som händer om jag rasar igen. Rädsla för vad det innebär att kämpa mot friskhet och sen försöka stanna där. Jag har mått dåligt så länge nu att det är som den jag är. Vem är jag utan ångesten? Hur ska jag bete mig bland andra människor utan att sätta upp en fasad? Vad ska jag göra med mitt liv? Vem är jag? Vad vill jag? Jag vet inte om jag klarar det. Hjärtat slår hårt och paniken börjar stiga ju mer jag tänker på det. Jag har inte kunnat tänka framåt på mycket länge. En timme i taget är i princip vad jag klarar. Ju mer jag försöker tänka framåt ju starkare blir ångesten och de negativa tankarna. Och automatiskt börjar jag leta efter nåt vasst att hålla i, något som kan orsaka smärta för att stoppa tankeflödet och få något annat att lägga fokus på. Men jag har städat undan och gett ifrån mig allt sådant för att göra det svårare för mig själv, för jag vill ju egentligen inte...

Varför började jag egentligen skära mig? Det har jag egentligen inget bra svar på. Jag hade en vän som skar sig innan jag började och dom säger ju att sånt beteende kan va "smittsamt". Men jag vet inte om det egentligen hade något med saken att göra. Det var ju inte direkt så att jag tänkte "hon gör så när hon mår dåligt så det måste jag oxå pröva"... Jag kommer ihåg första gången jag skadade mig själv. Jag hade lagat ett par byxor och satt med en nål i handen. Jag hade stark ångest och var inte medveten om vad jag höll på med. Plötsligt upptäckte jag att jag stuckit in nålen under huden flera gånger och dragit loss den så det blivit ganska djupa sår. Av nån anledning kändes det skönt. Sen eskalerade det bara därifrån. Jag började skära mig med rakblad men försökte att göra det så sällan och osynligt som möjligt för jag skämdes och visste ju att det inte är ett bra sätt att hantera ångesten på och jag ville inte att nån skulle veta hur jag mådde.

Men när det blev som värst, när självmordstankarna var starka, ja då skar jag mig ändå. Det var det ända jag kunde göra för att stå ut och inte ge efter för impulserna att avsluta mitt liv. Hellre skära mig än lämna min familj och Akita <3 Akita som betydde allt för mig under den perioden, utan henne hade jag aldrig överlevt. Och ändå var det mycket nära att jag faktiskt inte gjorde det.... 

Under den här perioden var maten katastrof, jag kräktes och jag svälte mig regelbundet och jag gick ner mycket i vikt. Ju mer jag hanterade ångesten genom maten ju mindre behövde jag skära mig. När jag senare bestämde mig för att börja äta för att klara prestera på jobbet, ja då blev skärandet tusen gånger värre och rakbladen byttes mot en skalpell -den gav fina sårkanter och därmed mindre synliga ärr. Mer tänker jag inte gå in på det just nu. Men jag vill ändå ge en liten bild av hur mitt liv sett ut. Mer kommer troligen växa fram med tiden... Och..........

-det kan kanske bli mycket att smälta ändå...