Vill bara önska alla en riktigt God Jul och tacka för allt stöd från familj, vänner och alla som läser min blogg och hejar på mig. Det betyder massor!

Ta hand om varandra och hoppas ni får en lugn och skön Jul!

Kramar från mig och Pussar från hundarna   

Ok, så, var ska jag börja... Jag var som sagt redan tidigt missnöjd med min kropp och tänkte mycket på mat och liknande. Men det var först efter gymnasiet som det tog fart ordentligt. Jag trivdes väldigt bra på gymnasiet, jag mådde nog bättre då än jag någonsin gjort. Jag hade underbara vänner och superhärliga lärare. Det var en avspänd stämning och vi hade mycket roligt tillsammans. Till trots av detta hade jag redan då självmordstankar även om dom inte var alls så frekventa som senare. Jag tänkte mycket på döden men hade väl kanske inte direkt några planer på att ta mitt liv. Jag trivdes ju som sagt väldigt bra. Men jag mådde också väldigt dåligt i perioder. Utåt sett var jag en glad, omtänksam, social tjej med mycket humor och ett ganska bra självförtroende. Jag var utåt så positiv att en av lärarna kallade mig "den odödliga" för att jag alltid var glad och kunde hitta något bra i alla situationer. Men detta var många gånger bara en fasad för hur jag egentligen kände. Ju sämre jag mådde ju positivare var jag. Men i ensamhet grät jag och skakade av ångest, för att i nästa stund dra fram ett leende och glada skratt. Ingen fick veta hur det egentligen stod till. Ingen skulle tycka om mig om dom visste om mitt sanna jag, om dom såg mig svag. Det var tankar som fanns i mitt huvud. Ingen skulle förstå, ingen skulle ens tro mig om jag talade om hur dåligt jag mådde. Jag var den där glada tjejen. Duktig i skolan, såväl i de vanliga ämnena som i ridningen. Jag sa till mig själv att jag inte hade någon rätt att må dåligt. Jag hade ju ett bra liv.

Sista året på gymnasiet började jag få en enorm separationsångest som bara blev värre och värre. Det gjorde det svårt att njuta fullt ut av hur kul det faktiskt var. Eftersom vi gick på internat så skulle ju alla spridas över hela landet igen, jag skulle behöva lämna hästarna som jag älskade och separeras från lärare och andra elever. Det var otroligt jobbigt, ännu mer eftersom jag verkligen känt mig som en del av något och det varit det jag räknade som den bästa tiden i mitt liv. 

Efter gymnasiet kom jag in på Hippologutbildningen, inriktning ridlärare. Jag hoppades att det skulle bli ungefär som gymnasiet. Men det blev det inte.

Jag vill här påminna om att det jag skriver är min verklighet, hur jag upplevde allt. Det finns säkert andra omkring mig som hade en helt annan upplevelse.

Min hippologklass bestod av många utåt sett väldigt starka personligheter. Jag upplevde de andra som väldigt självsäkra, högpresterande personer som visste vad dom ville. Jag kände att det blev en väldigt tävlingsinriktad miljö. Och jag hade ingen möjlighet att hävda mig och jag var bara en i mängden. Alla andra var så himla mycket bättre allting. Jag upplevde att jag bara fick negativ kritik av lärarna. Tempot var högre än på gymnasiet och pressen högre. Detta gjorde att mitt självförtroende och min självkänsla sjönk drastiskt och mitt mående rasade i en snabbt nedåtgående spiral. Jag försökte ändå göra mitt bästa men det kändes inte som det räckte. Jag började mixtra med maten för att dämpa min ångest och försöka gå ner i vikt. Jag böjade även få mig själv att kräkas men det hände inte så ofta i början. Alla andra var ju inte bara bättre än mig, de var dessutom så mycket smalare och snyggare än vad jag var. 

Jag började dra mig undan och mådde bara sämre och sämre. Men fortfarande döljde jag allt med ett leende och falsk positivitet. I slutet av året på Flyinge var första gången jag på allvar var påväg att ta mitt liv, det tänker jag dock kanske berätta mer om vid ett annat tillfälle.

När jag började på Strömsholm hoppades jag på att allt skulle bli bättre, alla som gått utbildningen tidigare som jag pratat med sa att året på Strömsholm var det bästa och jag hoppades på en nystart. Jag hade dessutom under sommarn skaffat Akita som var mitt allt. Jag hade väldigt länge velat ha hund och nu kände jag att jag behövde något att leva för och hon har varit min räddning många gånger. Men året på Strömsholm blev inte bättre. Jag mådde bara sämre och blev allt sjukare. Jag var deprimerad och konstant full av ångest. Ätstörningarna hade succesivt smygit sig på mig och nu eskalerade de helt utav kontroll och tog totalt över mitt liv. I början kräktes jag ofta för att den starka ångesten helt enkelt gjorde mig illamående. Jag började svälta mig själv i perioder men det ledde bara till att jag tappade kontrollen och hetsåt så jag började kräkas allt oftare. Och plötsligt märkte jag att jag faktiskt gick ner i vikt, vilket även andra noterade. Tillslut började jag kräkas upp allt jag åt, inte bara efter jag hetsätit, utan allt om det så bara var en banan. Jag blev tvungen att hela tiden ha en plan för hur jag skulle kunna kräkas om det var så att jag åt ihop med andra. Jag hade också efterhand längre perioder av svält imellan.

Här vill jag stoppa upp lite och prata om ätstörningar lite allmänt. Jag har största delen av mitt liv varit bulimisk med anorektiska perioder. Att ha anorexi är i dagens samhälle väldigt vanligt och på ett sätt ganska accepterat. Att ha anorexia innebär kortfattat att man svälter sig själv och är som en följd av detta väldigt underviktig. Ens självkänsla och självbild är direkt kopplad till den egna vikten. Många anorektiker tränar mycket och har ett enormt kontrollbehov. Många gånger saknar man helt sjukdomsinsikt. Man "mår bra" så länge man lyckas gå ner eller hålla sin vikt. Man blir glad av kommentarer som "vad smal du har blivit", "vad vältränad du ser ut", "vad duktig du är som lyckats gå ner så mycket" och andra positiva kommentarer kring vikt och utseende. Man blir nöjd av att gå ner ett halvt kilo men går man upp tre hekto så är det som att hela världen går under, och dom hektona kan skapa en enorm ångest. Att fokusera på sin vikt ger en känsla av kontroll i en värld som annars egentligen är ganska kaotisk. Att få en ätstörning är ofta ett symptom på att man mår dåligt på något sätt, man blir nog sällan anorektiker bara pga att man vill vara smal. Att svälta gör också att alla känslor dämpas så man slipper hantera ångest och liknande. 

Att vara bulimisk är dock en skammens sjukdom. Det syns sällan utåt då man ofta är helt normalviktig. Man är mycket medveten om att det man gör är fel och man skäms över sitt beteende. Som bulimiker känner man sig oftast totalt misslyckad. Jag och många jag träffat utrycker känslan av att man är en misslyckad anorektiker. Man försöker svälta och gå ner i vikt men man klarar det inte, man faller alltid offer för hungern och suget. Man hetsäter och försöker sedan kompensera de stora mängderna mat eller oftast godis och liknande genom att kräkas eller åter svälta sig eller träna överdrivet mycket. Man hamnar i en ond cirkel. Hetsäter gör man för att det ger ett lugn och tar för en liten stund bort alla problem och all ångest. Nästan omedelbart efter får man dåligt samvete över allt man ätit och måste göra sig av med det. Att kräkas ger sen också en lättnad, tröttheten som följer och känslan av att magen är tom känns skön. Men senare kommer skammen igen. Man känner sig totalt misslyckad som människa. 

Detta är skrivet baserat på egna erfarenheter och sådant andra berättat för mig eller som jag läst någonstans. Alltså inget baserat på något vetenskapligt. Alla ätstörningar ser olika ut för olika individer. 

Tillbaka till mig själv. Året på Strömsholm blev jag alltså riktigt sjuk. Jag tänker försöka berätta lite hur mina dagar kunde se ut. Vi hade varannan vecka stalltjänst vilket innebar till största delen mockning och in och utsläpp av hästar. Hästarna gick bara ute två timmar i taget eftersom det inte fanns tillräckligt med hagar så vi var tvugna att ta in ock släppa ut hästar i varje rast. De veckor jag hade stalltjänst svalt jag mig själv största delen av tiden. Eftersom jag var upptagen med att springa med hästar och liknande var det lättare att ignorerera hunger och det fanns inte så mycket tid att kräkas så jag var tvungen att låta bli att äta. När jag var klar i stallet blev det ofta långpromenad med hundarna. Jag bodde ihop med en kompis från gymnasiet som också hade hund. När jag kom in hände det att jag hetsåt på kvällen, var jag ensam hemma kräktes jag efter på toaletten. Var jag inte ensam satte jag antingen på duschen eller tappa upp ett bad under tiden jag kräktes eller så tog jag med mig Akita på en till promenad så jag kunde kräkas ute. 

De veckor jag inte hade stalltjänst åt jag ofta choklad och bullar i rasterna som jag sedan kräktes upp. Jag hade hittat ett sällan använt omklädningsrum där jag kunde göra detta utan att någon märkte. Och så hetsåt jag hemma på em/kvällen och kräktes igen. Jag gick långa promenader och började ge mig ut och springa. Detta gjorde att jag inte hade varken tid eller ork att umgås med andra och jag kände mig mer och mer ensam. Mina dagar bestod helt i att delta i mina lektioner för att ingen skulle märka något, ta hand om hundarna, träna och att äta/hetsäta och kräkas. Jag kunde kräkas upp till åtta gånger under en dag, oftast var det väl dock 3-5 gånger om jag inte var helt inne i en svältperiod. 

Dessutom skar jag mig imellanåt och hade extrema självmordstankar och planer om hur jag skulle ta livet av mig. Men utåt var det forfarande ingen som märkte något.

Jag ville inte leva som jag gjorde men saknade helt förmåga att bryta det. Helst ville jag som sagt inte leva alls och jag försökte även tillslut ta mitt liv och det var först då som min omgivning fick veta att jag inte mådde bra, men ingen förstod nog ändå vidden av hur illa det var. Och jag fortsatte att hålla uppe en fasad och låtsas att allt var bättre igen ganska snart efter mitt självmordsförsök. Och alla ville nog så gärna tro att det var sant att ingen ifrågasatte det. Jag var/är otroligt duktig på att dölja mitt mående. Och många gånger kunde jag nog lura mig själv också. 

Nu börjar jag bli lite lätt trött och seg i huvudet så jag tänker avsluta här för den här gången.

Tänkte avsluta med något uppmuntrande till de som läser detta och själva lever med ätstörningar, men mitt huvud hittar inget bra. Men kom ihåg att ni inte är ensamma och det finns hjälp att få.

Fortsättningen på mitt liv med ätstörningar kommer senare för tyvärr tar det inte slut här...

Kramar till er alla! /S

Idag har jag tänkt ägna bloggen till ett annat ämne än mig själv, nämligen Ceasar -"mannen som talar med hundar". Jag har på sistone stött på en hel del kritik mot honom på facebook, filmer som cirkulerar där han målas upp som en djurmisshandlare till exempel. Och jag blir så less på alla kommentarer om detta att jag nu måste skriva min åsikt. 

Jag tror att de som lägger kommentarer om att han misshandlar hundarna, att hundarna blir som lobotomerade och aldrig får ha kul, att han använder våld och ström för att få hundarna att lyda och så vidare inte har sett tillräckligt av hans program för att förstå allt och få hela bilden av hur han jobbar. Man har antagligen bildat sig en uppfattning utifrån de ihopklippta filmerna som svartmålar honom, lyssnat på andra eller bara sett snuttar av programmen och därifrån bestämt sig för att hans metoder är grymma. Jag anser att dessa människor är trångsynta... 

Jag har nog sett de flesta av hans program och det har väl redan framkommit att jag inte är en av hans kritiker ;) jag anser nog mig själv som väldigt öppen inför att det finns flera sätt att åstakomma samma sak. Och jag är ingen expert på något av det, jag tänker bara säga vad jag lagt märke till och själv anser.

Om vi ser på hur Ceasar jobbar och vad han förespråkar så har vi ju det återkommade Motion, Diciplin/Uppfostran och Kärlek/Uppskattning, att det är vad alla hundar behöver i den ordningen. Han pratar också om att han ser på hundar som Djur i första hand, sen Hund och sen Ras. Och jag förstår inte att man skulle kunna motsäga sig detta oavsett vilket metod man använder för att träna sin hund. Alla som har hunderfarenhet och något sorts vett förstår väl att alla hundar behöver motion och aktivering på olika sätt. Det finns de som hävdar att vissa raser inte skulle behöva motion men jag anser som Ceasar att alla hundar är hundar och de behöver rörelse. Sen hur mycket är individuellt och beror på rasen.

Diciplin betyder inte att man är elak mot sin hund, det innebär att man har regler som man ser till att hunden ska följa. Till exempel att den inte får vara i soffan, inte får tugga på dina skor och så vidare. Men ska hunden klara följa regler får den inte va understimulerad och full av energi, därav kommer motionen först. En trött hund är en glad hund :) Sen kommer kärlek. Man visar kärlek och uppskattning när hunden gör något bra. Det kan vara att den kommer när du ropar, att den går fint intill dig eller att den kanske bara ligger lugnt vid din sida. Att visa uppskattning och kärlek mot sin hund kan man göra på flera sätt, genom klappar och kel, genom ord som "bra, duktig" osv. Genom lek, mat/godis eller att bara vara tillsammans. Ceasar förespråkar ju ofta att belöning inte betyder att man ska vara uppspelt, men han förkastar inte något av sakerna. Han vill dock att hunden ska vara lugn innan berömmet kommer. Men vill inte vi alla det? Tränar vi inte på att hunden ska kunna gå från att vara uppspelt till att vara passiv och lugn när vi vill det? Vi berömmer inte en hund för att den morrar eller bits, snurrar hysteriskt i kopplet och skäller på andra hundar eller cyklister. Vi vill kunna stå och prata med en annan människa med hunden lugnt vid vår sida. För att uppnå detta måste hunden ha fått motion, den behöver ha diciplin som vi egentligen också kan kalla träning. Vi ber helt enkelt hunden göra det vi vill i olika situationer, och vi gör det om och om igen. Vi visar sen uppskattning när hunden gör rätt. 

Det är egentligen precis det samma som Ceasar gör, bara det att han möter hundar som inte fått rätt uppfostran från början och är väldigt understimulerade och frusterade.

Om vi tittar på några exempel på hundar som Ceasar hjälper så kan det tillexempel vara hundar som aldrig fått en ordentlig promenad, kanske inte ens är rumsrena pga att de inte får komma ut varje dag. Hundar som är aggressiva mot människor och/eller andra hundar. Hundar som släpar runt sina ägare och själva håller på att strypas på kuppen. Hundar som äter upp hela huset pga av separationsångest. Och det alla dessa hundar har gemensamt är att det inte får motion och stimulans. Ceasar ser nästan alltid till att de får utlopp för den energin innan han börjar jobba med dem. Han ser till att ägarna börjar motionera sina hundar genom promenader, cykling, jogging och dyl. Han ger också tips på aktiviteter som kan stimulera de olika raserna. En beagle behöver få använda nosen medans en husky behöver få mycket motion genom tex cykling och gärna drag osv. 

Sen ger han ägarna verktyg att hantera olika problembeteenden, hur dom kan ta kommandot innan hunden har hunnit hamna i slagsmål eller liknande. Det är väl här många kritiker kan tycka att han använder "hårda metoder". Jag kan tycka att hinner man fånga upp problemet i tid kan man använda sig av enbart positiv förstärkning, men har beteendet eskalerat så att hunden blir farlig för andra eller sig själv kan den behöva tillrättavisas på något sätt, men jag tycker väl att det kan ske i tidigare skeden med. Jag ser inget fel i ett snabbt ryck i kopplet och en lätt "stöt" med foten. Det är bra mycket bättre än att ha någon hängande i en strypkedja i 2 km för att hunden tagit över och ägaren saknar kontroll. Det Ceasar gör är ju också att han alltid behåller lugnet när han tillrättavisar. Jag tror vi är många som kan bli tex frusterade när hunden inte gör som vi vill, eller kanske till o med rädda om hunden beter sig aggressivt.

Ceasar är heller inte främmande för att skicka sina "klienter" vidare till andra tränare som använder andra metoder som tex klickerträning. Att se tex ett välsynkat freestylepar eller en arbetande narkotika hund visar han massa glädje inför.

Jag tror vi är flera som kan rycka tag i kopplet, ryta till ordentligt eller stampa i backen när hunden inte lyssnar. Är vi djurmisshandlare..? 

Det är just den där anklagelsen mot Ceasar som jag har svårast för. Ceasar hjälper massa hundar genom att se till att ägarna ger dem motion, låter dem komma ut och träffa andra hundar, få dem att slappna av och ge dem utmaningar.

Hans egna hundar lever i stora flockar, dom får långa promenader, dom får simma, dom får leka, dom får bra mat, är blanka och fina i pälsen, är lugna och balanserade, listan kan göras lång... om han sen använder ström vid vissa tillfällen eller inte det vet jag inte, men om han gör det så är det nog för hundens bästa. Vi har ström i staketen till våra hästar, jag kan inte se nån större skillnad i det. Jag kan inte tro att Ceasar skulle använda det lättvindigt. Så som sagt, jag tycker hans hundar verkar ha det bättre än majoriteten av alla hundar i världen. Så djurmissandlare?! Det är ren bullshit! Jag kan bara tro att okunnighet är vad som leder till sådana uttalanden. 

Gå istället till attack mot de som håller stora antal djur på små utrymmen, med varken mat eller vatten, sovandes i sin egen avföring. Hundar fastkedjade på en bakgård utan skydd för varken sol eller regn. För att inte tala om de som bedriver dogfighting eller "valpfabriker". Se till att världen får upp ögonen för dessa och gör något för att stoppa dem. Se till att utbilda och sprida kunskap till blivande och befintliga hundägare för att minska de problembeteenden som vi faktiskt ser öka bland våra hundar pga okunskap. Det skulle vara så mycket bättre än att angripa någon som faktiskt gör ett jävligt bra jobb för att hjälpa våra hundar till ett bättre liv.

Det är i alla fall min åsikt.

Själv älskar jag att skämma bort mina hundar, men det finns fortfarande regler för dem. Jag använder en salig blandning av positiv förstärkning, klicker, godis, lek och tillrättavisande. Jag försöker göra så gott jag kan för att mina hundar ska få det dom behöver. Ibland är det dock lite svårare pga av mitt mående. Ceasar pratar ju mycket om att ha rätt energi och det är så himla sant och viktigt. Jag märker direkt på mina hundar när jag har en dålig dag/period. Då tappar jag genast en hel del av mitt ledarskap.

När jag inte orkar annat så ser jag iaf till att dom får röra på sig ordentligt.

Jag har ingen aning om hur detta inlägg egentligen blev för jag är för trött för att läsa igenom ;P känns dock som det kanske blev lite rörigt och inte helt som jag tänkt, men har iaf fått skriva av mig lite onödig frustration.

ˆˆˆˆˆ

Fortsättning på min ätstörninghistoria kommer en annan dag... :)

Ta det lugnt i julstressen!

"Hahaha, kolla! Det ser ut som du är med barn!" Några av de andra flickorna i omklädningsrummet pekar och fnissar till varandra, åt mig. Jag minns så väl den där kommentaren... Jag gick i lågstadiet, tror det var första eller andra klass. Jag vill inte säga att jag var mobbad för det var jag inte, men småtjejer kan ibland va riktigt elaka mot varandra. Jag var inte mobbad men jag var ofta för mig själv. Jag kom överrens med dom flesta men var inte direkt vän med någon. Lite senare kom jag att få en "bästis" men det var också min ända riktiga vän, en som delade mitt hästintresset. Dom första åren i skolan höll jag mig ofta för mig själv, jag var blyg och kände mig redan då annorlunda eftersom jag inte tyckte om att göra samma saker som de andra barnen. På rasterna brukade jag ofta låsa in mig på toaletten för jag tyckte det var jobbigt med allt skrik och liv på skolgården. Där inne satt jag och dagdrömde, hittade på historier och funderade över livet. 

Sen hittade jag hästarna och började hänga i stallet på riktigt. Jag älskade att vara där, i början var jag nog ganska mycket i bakgrunden där med men efterhand ökade mitt självförtroende och jag vågade ta lite mer plats. Det var lättare att umgås med andra som hade samma intresse och jag kände att jag var bra på något. Och med hästarna kunde jag vara mig själv. Dom fanns alltid där, lyssnade och dömde aldrig.

I skolan var jag duktig men fick ofta höra av lärarna att jag måste våga prata mer. Jag fortsatte att vara vän med alla och samtidigt ingen. Min sociala fobi fanns nog där redan då, men när man är liten så kallas det för att vara blyg. Jag var väldigt hård och dömande mot mig själv. Kände att jag aldrig var bra nog. Och så kom den där kommentaren... Jag tyckte redan illa om min kropp men då fick jag bekräftat att andra tyckte likadant. Jag kände mig tjock och ful jämfört med de andra tjejerna. Så jag ville bli smal men lyckades inte med det. Kommer ihåg att jag ett tag längtade efter att få bröst för då skulle inte min mage se lika stor ut i förhållande till resten av kroppen. Men när brösten väl kom så såg jag ju bara ännu tjockare ut. Jag hatade min kropp mer och mer. Och efterhand kom det hatet att gälla hela mig. Jag hatade att jag inte kunde va som alla andra, vara smal, snygg och ha lätt för att prata. 

Utåt sett var jag nog en helt vanlig tjej. Inom mig började kaoset titdigt men jag lärde mig snabbt att trycka undan alla känslor. Jag ville inte dra uppmärksamhet till mig och jag ville inte ses som svag eller konstig, men det var just konstig jag kände mig. 

För ett tag sen läste jag i gamla dagböcker från när jag var i 10-11 års åldern. Då upptäckte jag att jag skrivit otroligt mycket om vad jag ätit och inte ätit och var väldigt nöjd när jag knappt ätit alls. Det är inget jag egentligen kommer ihåg att jag var så fokuserad på då, men tydligen så var jag det. Däremot kommer jag ihåg en insident på ett ridläger när jag kanske var runt 12år. Vi var några tjejer som pratade om mjölkallergi eftersom jag och en annan tjej var känsliga mot mjölk. Och jag säger något om att fördelen med det är att vill man gå ner i vikt så är det ju bara dricka lite mjölk så kräks man upp allt man ätit. De andra tjejerna tittade konstigt på mig och sa att om man gjorde nåt sånt är man ju sjuk... jag sa att jag skämta ju bara men tanken hade nog funnits där ett tag. Vet inte om jag faktiskt till o med gjorde det nån gång. 

Min fixering vid maten och mitt hat mot min kropp var aldrig något som märktes utåt. Jag lyckades aldrig bli sådär smal som jag ville, men nu i efterhand kan jag ju se på kort att jag heller inte var så tjock som jag tyckte då. Jag var helt normalviktig. 

Det var först efter gymnasiet som mina ätstörningsproblem bröt ut ordentligt och jag efterhand blev riktigt sjuk, men det skulle dröja lång tid innan någon visste hur det egentligen stod till med mig. 

Fortsättning följer..... 

Det här är början på ett försök att berätta om mitt liv. Jag kommer nog försöka dela upp det lite. Nu först tänker jag att jag ska försöka skriva om hur det är att leva med en ätstörning. Sedan kanske mer inrikta mig på hur det är att leva med borderline och depressioner Men självklart kan jag inte skriva om det ena och helt utesluta det andra eftersom allt hänger ihop. Vi får helt enkelt se hur det tar form efterhand. Jag ska försöka att inte dröja allt för länge innan jag skriver igen ;)

I övrigt mår hundarna bra och jag själv har haft en liten svacka men är påväg upp igen. Jag är urless på vädret, mörkret och leran. Jag vill ha snööööööööööö!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ha en fortsatt trevlig kväll! KRAM /S 

Jag började blogga och visste inte riktigt vart det skulle leda, men jag hade väl ändå nån sorts vision med det. Men det har varit svårt, det ÄR svårt. Har inte bloggat alls så mycket som jag tänkt och jag har svårt att veta vad jag ska skriva. Vad vill jag dela med mig av? Hur mycket vågar jag öppna mig? Har försökt några gånger att börja skriva om mitt liv men jag fastnar varje gång. Det är också svårt att veta hur jag ska skriva för att inte lämna ut någon annan i mitt liv. 

Jag hade också tänkt använda bloggen som ett sätt att uttrycka mig eftersom jag tycker det är lättare att skriva än att prata. Ge min omgivning en chans att förstå mig bättre. Men som sagt, det är svårt att veta hur mycket jag vågar skriva. Hur kommer det att tas emot? Kommer det att ändra hur folk bemöter mig på ett positivt eller ett negativ sätt? Än så länge har det dock bara känts positivt. Det jag är rädd för är nog också att jag ska göra min familj orolig om jag skriver något om att jag kanske mår sämre igen eller så. Samtidigt som jag ju vet att de hellre vill veta än att gå i ovisshet och att vi alla nog är medvetna om att det kommer gå upp och ner. Men jag vill att alla ska veta att om jag mår dåligt är det inte likamed att jag vill ta livet av mig eller att jag kommer skada mig själv på annat sätt. Rädslan och oron kommer troligtvis finnas med oss länge, men jag känner ändå att jag litar mer på mig själv nu och att även de runt omkring mig litar mer på mig. Men det är så skört ändå, finns alltid en risk att allt ska rasa igen. Men jag är mer uppmärksam själv på tecken att det går åt fel håll och försöker be om hjälp i tid. 

Jag önskar som sagt att jag kunde blogga mer, men vet inte om jag kommer lyckas.... Jag har egentligen så himla mycket jag vill skriva att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, och som sagt vad jag ska ta med.

Jag har som sagt försökt börja skriva om tidigare delar av mitt liv men fastnat. Dels av de anledningar jag redan nämnt, men också för att jag vill skriva på ett sätt som kan vara hjälpsamt för andra som läser det. Jag vet av egna erfarenheter att det kan vara triggande att läsa om andras destruktiva beteenden om man själv mår dåligt. Så jag vill skriva på ett sätt som andra kan relatera till, känna igen sig i för att veta att man inte är ensam eller konstig och på ett sätt som kan få andra att orka kämpa vidare. En svår balansgång... Kanske ska jag tänka mindre och bara skriva..? 

Den tanken får avsluta för denna gången. Jag har iaf bara skrivit utan att tänka så mycket idag ;P 

Ha en fin kväll!! kram /S   

Blir lite långt mellan inläggen... men som sagt skriver jag när jag har lust om det jag känner för.

Nu tänker jag bara lägga upp lite fler bilder på mina fantastiska hundar    Var ute och gick här om dagen och hade med mig kameran för att försöka fota lite... Men blev väl inte så bra som jag tänkt mig. Hundarna var inte helt sammarbetsvilliga och jag hade glömt en hel del av hur jag ändrar inställningarna. Så först blev det mesta suddigt eller för mörkt, sen blev det grumliga bilder och jag hade svårt att hinna ändra inställningarna när jag flyttade mig från sol till skugga eller tvärt om. Så bilderna blev grumliga och antingen för ljusa eller för mörka. Måste nog sätta mig någon dag och pilla lite med kameran så jag kommer ihåg hur jag ska göra ;P 

Men här kommer iaf några hyffsade bilder.....

Kung Aslan!   

Prinsessan Pixie!   

Var bara tvungen att lägga till denna bilden med, den första jag tog... Tyckte "farteffekten" blev ganska häftig. Hade bara Aslans huvud varit i fokus kunde den ha blivit riktigt cool :)

Sitter här och tänker lite, tänker tillbaka på åren som gått, på vad som hänt de senaste månaderna och var jag är nu. (och försöker ignorera doften från en hund som fiser ;P) Nej men seriöst, det har hänt så otroligt mycket över lång tid och på kort tid. Jag har aldrig vetat vem jag är, men nu när jag plötsligt börjar må bättre är jag ännu mer förvirrad. Jag har gått från att vara totalt i botten till att nu må så väldigt mycket bättre på mindre än en vecka. Jag vet att jag har en lång resa framför mig för att bli frisk, men jag börjar samtidigt tro att det faktiskt kan va möjligt. Men jag är också så himla rädd. Jag vet inte vem jag är och jag tvivlar på mig själv i så många sammanhang. Kommer jag verkligen klara av att ta mig igenom allt som krävs av mig för att få ett "normalt" liv? 

Men samtidigt tänker jag tillbaka på de senaste åren och inser hur mycket jag faktiskt redan tagit mig igenom. Jag har verkligen varit så himla sjuk i så många år. Det har varit olika perioder som dominerats av olika sjuka och destruktiva beteenden, men det är på ett sätt också de som fått mig att överleva. För de överröstade och lindrade den inre smärtan. Det var till exempel lättare att må dåligt för att jag ätit för mycket än att må dåligt och trasas sönder inifrån utan att egentligen veta varför. Att svälta dämpade alla känslor för kroppen orkar tillslut inte framkalla dem. Jag ville inte leva, men jag överlevde. Idag vill jag leva, inte bara överleva...

Men det är en känsla som kommit nu senaste veckan. Eftersom jag försökt ta mig ur de destruktiva beteendena har jag inte haft något som dämpat känslorna vilket har gjort att det känts som jag mått sämre. Ångesten har varit outhärdlig och hopplösheten total. Smärta, rädsla, sorg, ilska, skam, skuld, självhat -allt har blandats i ett enda kaos av känslor som för mig blivit ohanterbara. Jag har kännt att det inte finns något som gör livet värt att leva. Jag har gjort mer drastiska saker den senaste tiden men jag har ändå under många år varit sjukare i många avseenden. Hade någon vetat hur jag mådde hade jag nog kunnat bli tvångsinlagd... 

Jag måste ha något i mig som ändå driver mig att fortsätta. Jag vet inte själv vad det är men det har i alla fall blivit starkare nu än innan. Samtidigt är jag rädd att jag nu trycker undan massa av det som är jobbigt, men jag vet inte om det är så. Kanske är jag bara rädd för att faktiskt tillåta mig att må bättre. Att det på nåt sätt är lättare att tänka att det inte är "på riktigt". Jag har ingen aning om det jag skriver nu ens går att begripa för någon utifrån men känner ett behov av att få skriva av mig. 

Just nu får jag väl bara försöka stanna i känslan av att må bättre och att det finns hopp, inte fastna i oro över att det kan bli värre igen, vilket det kanske inte ens blir. En dag i taget. Sätta den ena foten framför den andra. Ta emot hjälp. Njuta av sånt som får mig mig att må bra och ta vara på det som är viktigt för mig. Påminna mig själv om de sakerna när jag känner att mörkret börjar ta tag i mig igen.

Möta problemen först när/om de kommer och inte ta ut dem i förskott. Allt detta är svårt men jag ska i alla fall försöka... 

Jag funderar på att i omgångar börja skriva ner och berätta lite om hur de olika perioderna i mitt liv sett ut. Men vi får se. Vet inte riktigt var jag ska börja och hur öppen jag vill vara än. Så än så länge är det bara en tanke, vi får se om den blir mer än så efterhand :)

Ta hand om varandra och ta vara på det som är viktigt för just er!

Massa kärlek /S   

...och gör som Aslan - ta en paus då och då...

Jag har bestämt mig för att innan jag dör SKA jag skriva en bok! :)  -så ni får räkna med att jag kommer hänga i ett tag ;P

(drömma kan man ju alltid.....)