En dag hemma. Eller hemma och hemma. Har mest varit ute och flängt. Först var jag med hundarna till brukshundsklubben och lekte lite på agilitybanan med båda och la ett spår till Aslan. Det gick bra och  vi hade kul  :)    

Sen åkte jag till centrum för att handla lite och hämta ut mediciner... då strulade det med recepten så det slutade med att jag blev tvungen att ta en tripp till Danderyd för att hämta mediciner från avdelningen jag låg inne på istället. Men nu är vi i alla fall hemma igen och matade och rastade allihop. Ni anar inte vilken lycka det är att äta mammas mat efter en månads sjukhusmat.... ;) fina mamma <3

På måndag ska jag ha min första elbehandling efter utskrivning. Fram till dess ska jag nog mest mysa med djuren.

Jag har så mycket jag vill skriva men det tar lite stopp när jag väl sätter mig här, ni får ha överseende med det. Kommer väl efterhand eller i perioder.

Tänker lägga in lite dikter och texter imellanåt som jag skrivit tidigare genom åren. Här kommer en som passar lite på hur jag kännt..:

what do you see?

When you look at me, what do you see? 
Do you see a girl with a smile so bright? 
Or do you see that girl who cries at night? 
Do you see someone who´s confident and strong? 
Or do you see the one who does everything wrong? 
Do you see a girl who embraces all that life has to give? 
Or do you see the girl who doesn’t want to live? 
Do you see someone who´s laughing in the rain? 
Or do you see the one who´s screaming in pain? 

Do you see the one that you want me to be? 
Or do you see the one that’s actually me?

                                                     (Susanne 2011)

Så skönt att va hemma i egen säng igen. Hemma med hundarna    

Hade tänkt skriva ett längre inlägg men tröttheten håller på att ta överhanden så det får bli imorgon....

God Natt och tack för all support jag får   

Sitter här i min säng igen. Väntar på att allt ska bli klart för att jag ska bli utskriven. Min snälla pappa kommer och hämtar mig ikväll. Jag är så glad över all stöttning jag fått efter att jag starta upp bloggen. Jag har så mycket jag vill skriva men kan ju inte skriva allt på en gång och vet inte riktigt vilken ordning jag vill ta allt. Men som sagt det blir som det blir. Ni får ha överseende med att det blir lite rörigt så här i början (och kanske hela tiden ;P ) 

Men nu väntar jag som sagt iaf på att få åka hem, jag känner mig väldigt redo för det nu. Sen kan det alltid vända snabbt, men det är helt klart ett steg i rätt riktning. 

Jag vill klargöra en sak, eller åtminstone ge alla nåt att tänka på. Jag har berättat att jag blivit våldtagen och det är något många reagerar väldigt starkt på.... av naturliga skäl... Jag vill att alla ska veta att det inte var en våldsam händelse på så sätt att jag blev överfallen av en okänd man utan så som oftast sker var det en ytligt bekant som tvingade sig på mig efter en kväll på krogen, för att fatta det kort. Det tog mig lång tid att erkänna för mig själv och någon annan vad det faktiskt var jag utsatts för. Nu har jag börjat bearbeta händelsen men har en lång bit kvar där med. 

Men vad jag också vill att ni ska veta är att jag var sjuk och mådde psykiskt dåligt redan innan den händelsen vilket i sig gjorde att jag nog påverkades ännu mer utav den. Men jag tror många kopplar mitt nuvarande mående till att det är en effekt av våldtäkten. Att ha något hemskt som förklarar det hela är lättare att greppa, det finns nåt att skylla på. Att någon mår dåligt utan svåra livshändelser är svårare att förstå och för vissa även att acceptera. Men jag mådde som sagt dåligt redan innan och det gjorde mig om nåt bara mer sårbar. 

Jag har slitit med självmordstankar sen många, många år tillbaka, ända sen jag var liten. Jag har haft dålig självkänsla, problem med förhållandet till mat, kännt starkt självhat och många negativa tankar -och döljt allt ihop med ett leende och glada skratt...  Jag har minnen redan sen 8 års ålder att jag önskade att jag inte skulle vakna upp på morgonen. Sen har vissa perioder varit bättre än andra och djuren har alltid varit det som hållit mig uppe. Så som sagt, det finns mycket jag har hållit för mig själv upp genom åren... 

Nu måste jag förbereda mig för hemgång :D fortsättning följer en annan dag...

Massa Kärlek   Susanne

Tack för all positiv respons jag fått på bloggen och att jag delar med mig. Det värmer och stärker      

Jag sitter och funderar lite på hur jag ska lägga upp det hela men tror helt enkelt den får växa sig fram.

Jag har träffat läkare nu och kommer troligtvis få åka hem imorn eller på onsdag. Men det beror lite på när kommunen har möjlighet att ha ett möte för att jag ska kunna få stödinsattser därifrån. Så än är det lite vänta och se. Men jag känner mig verkligen redo att åka hem till mina älskade hundar nu. Redo att åka hem och fortsätta kämpa. 

Jag har även fått besked att jag kommer få fortsätta ECT behandlingen ett par veckor efter jag åkt hem, sk. polikliniskt. Grejen med elbehandlingen är att man tappar närminnet, så jag glömmer alla möjliga saker under tiden den pågår. Men det är det värt. Och nu vet ni ju så är det ingen som behöver bli förolämpad om att jag glömmer nåt ;)

Tack igen för allt stöd!   Kram

fortsättning följer...... 

Just nu i skrivandets stund sitter jag i min säng på Danderyds sjukhus avdelning 161. Här har jag nu varit i en månads tid. Varför är jag här? Av det enkla faktum att jag velat ta mitt eget liv. Det är den krassa sanningen, och det är den jag tänker börja göra ett försök att dela med mig av till er i min närhet och alla som kan vara intresserade. Mest för min egen skull men kan jag i samma veva också hjälpa någon annan på vägen blir jag såklart glad och ställer gärna upp och svarar på frågor i den mån jag kan och orkar. 

Det är bara svårt att veta vilken ände jag ska börja i. Jag är alltså inlagd på en psykiatrisk avdelning sen några veckor tillbaka och jag har varit sjuk i många år. En del av er vet lite och nån kanske lite mer men ingen vet nog allt. Jag har inte vågat berätta och jag har sett på mig själv som svag, även om jag vet att det inte är det som det handlar så är det så det har känts. Men nu vill jag lite börja om och jag vill gå ut och vara öppen med vem jag är och hur jag mår. Frågan är som sagt bara vilken ände jag ska börja. Ska jag bara börja rabbla mina diagnoser eller ska jag lite mer beskrivande förklara hur jag känner och tänker? Ska jag börja med hur det är nu eller ska jag börja med hur det har varit? Som sagt svårt att veta... blir nog lite av en blandning. Att rabbla diagnoser blir lite som att sätta stämplar men att samtidigt inte nämna dem blir också fel, så jag tänker att jag kanske får berätta lite kring dem och kanske i flera omgångar.

För många i min omgivning kommer detta vara svårt att förstå och kanske till och med tro på, medans för andra kommer nog bitar falla på plats och bli mer förståeliga. 

Jag tänker börja nu så får vi se hur långt jag orkar och hinner, men jag vill inte skjuta på det för då kanske jag bangar :P

Just nu väntar jag på besked om när jag kan tänkas bli utskriven, vilket förhoppningsvis blir idag eller imorn...

Jag har som sagt varit sjuk i många år. Jag har varit sjuk i svåra depressioner och ätstörningar, både anorexi och bullimi. Jag sliter med svår ångest i många sammanhang bland annat har jag en stark social fobi vilket jag vet många har svårt att tro på. Men mig påverkar det otroligt mycket på många plan, jag blir tillexempel extremt självmedveten när jag pratar och interagerar med andra. Och drar mig därför ofta undan sociala sammanhang. 

Jag har diagnosen Borderline personlighetsstörning vilket jag tänker förklara och berätta mer om vid ett senare tillfälle. 

Något jag också sliter med är något jag har haft väldigt svårt att prata om, men jag nu tänker "riva plåstret av" och nämna, är att jag, jag tror det var sommaren 2006, (det var i alla fall mellan det att jag gick på Flyinge och Strömsholm) så blev jag våldtagen, något som har lämnat djupa spår i form av PTSD -posttraumatiskt stressyndrom. Vilket innebär att olika saker triggar minnen och gör att jag kan återuppleva händelsen väldigt tydligt. Det har tillexempel gjort att jag känner en rädsla för män och för beröring från andra människor. 

Allt detta och en del andra saker har tillsammans bidragit till att jag nu varit sjukskriven i över tre år och kommer fortsätta vara troligtvis en ganska lång tid framöver. Men nu ska jag göra en riktig kraftansträgning till att bli bättre och så småningom frisk, så frisk jag kan bli... Denna blogg är en del i den ansträgningen. Jag känner mig i nuläget piggare och starkare än på länge. Jag har fått nya mediciner flera behandlingar med ECT (el) medans jag varit inlagd vilket verkar ha gett resultat och jag hoppas det håller i sig. Men än har jag en lång väg kvar.... Och det är på den resan jag tänkt försöka låta er följa mig. Jag hoppas jag ska kunna bjuda på "trevlig läsning" ;) men jag har också bestämt mig för att inte ha några krav på mig själv gällande skrivandet här. Varken hur jag skriver eller hur ofta, för att helt enkelt inte hamna i att det blir något som väcker press och ökar ångesten. Det ska bara vara något jag gör för att jag vill när jag vill.

Däremot får ni jätte gärna skicka frågor så svarar jag i den mån jag kan. 

Vi hörs och ses! 

                                                                                                    Massa kärlek   Susanne