Känns som det är dags att skriva ett inlägg igen men vet inte riktigt om vad... Hur mår jag för tillfället? Ja det kan man verkligen undra. Igår var jag iväg och fick ECT igen. Efter det blev jag av nån anledning väldigt ledsen, upprörd och ångestfylld, vet egentligen inte varför. Fick stanna där ett tag och prata med en läkare. På eftermiddagen pratade jag i telefon med Marie, min DBT-psykolog, efter det kändes det lite bättre. 

Idag har det känts lite lättare. Har varit och promenerat med hundarna i skogen. Aslan är helt vild ;P

Sen var jag och träffade en sjuksköterska som jag prata lite med och fick mina mediciner av. Jag får bara mediciner för en vecka i taget så jag inte har tillgång till för stora mängder tabletter ifall jag skulle få några självmordsimpulser.... 

Passade på att gå i lite affärer med när jag ändå var ute och åkte. Är på jakt efter en ny höst/regnjacka att ha när jag är ute med hundarna men hitta ingen. 

Som jag sagt innan så svänger det extremt mycket. Tankarna kan bli så mörka och uppgivna men också ljusa och hoppfulla. Jag blir rädd imellanåt när dom mörka tankarna kommer. Rädd för vad jag kan göra men också rädd för att bli inlagd igen om jag säger nåt eftersom jag har saker framöver jag faktiskt vill göra. Jag ska gå på kurs med Aslan och jag känner att jag behöver lägga ner tid på honom om han inte ska bli helt oregerlig. Vi vill ju ut och åka kickbike med :) Och jag vill inte vara borta från hundarna mer i övrigt heller.

Sen ska jag på SPA helg med familjen i början av november som jag heller inte vill missa. 

Och jag vill komma igång med terapin igen. 

Får helt enkelt försöka klamra mig fast vid dessa saker....

Slänger in en dikt till... Försökte hitte nån lite positiv men misslyckades :/  Får försöka skriva lite nya snart ;) 

                                                         Massa kärlek   /Susanne

 

Johanna

23 september 2014 21:40

Hej, intressant läsning. Hejar på dig! Du ska vinna mot monstret!
När jag läser dina inlägg låter det som ni har ett väl fungerande psykvårds system...glädjer mig. Här hör man så ofta att det brister i bl.a psykvården.
Vad har du för terapi annat än ECT? Skälv jobbar jag numera som fysioterapeut (sjukgymnast)...har dock ej jobbat med psykofysisk terapi utan mest neurologisk...men psyk.fyss är ett intressant o berörande område.

Susanne Nordström

24 september 2014 21:25

Tack!
Jo jag tycker psykvården i sthlm är ganska välfungerande även om man hör mycket om hur det brister med. Men det kan verkligen skilja mkt mellan olika landsting.
Förutom att jag får ECT går jag i DBT. Har tidigare även gått i KBT men det funka inte. Jag har oxå gått en 4 månaders ddagvårdsbehandling för min ätstörning. Där hade vi flera typer av terapi, bland annat kroppskännedom med sjukgymnast :)

 

Ylva

26 september 2014 14:23

Susanne, när du skriver såhär: "Rädd för vad jag kan göra.." så tänk istället på vad du faktiskt gör! Du delar med dig av nåt som är oerhört privat, svårt och obegripligt för många av oss, men du gör det med fantastiska dikter och en öppenhet som är beundransvärd! Jag vet att de mörka tankarna är svåra att mota bort men i jämförelse med vad du faktiskt redan klarat av och gör så kommer de att övervinnas! Stor kram Ylva

Susanne Nordström

27 september 2014 19:52

Tack Ylva! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...