Sitter och funderar på ord. Kände ett visst mod och en målmedvetenhet när jag startade bloggen, nu vet jag inte längre. Vad vågar jag skriva? Vad kan jag avslöja om mig själv, mina tankar och känslor? Jag vill säga så mycket, men känner ett visst motstånd och det tar stopp. Är rädd för vad folk och kanske farmförallt vad min familj ska tänka och tycka och känna kring det jag skriver. När det väl är ute för alla att läsa finns ju inte mycket till återvändo... 

Jag vill inte att folk ska ändra sitt sätt att bemöta mig pga det jag skriver, fast samtidigt är ju inte det helt sant heller, för jag vill ju att folk ska behandla mig för den jag verkligen är och inte den jag försökt låtsas vara i alla år. Men problemet är ju att jag själv inte vet vem "jag" är... Och jag vill inte bli behandlad som "skör", men heller inte bli pressad till mer än jag klarar för stunden.

Grejen är att det svänger så extremt just nu. Ena stunden känns det mycket bättre än på länge, jag känner en kort stund av ökad energi och mina tankar blir annorlunda, lite mer positiva även om det inte känns riktigt som rätt beskrivning. Är väl mera det att jag inte tänker så mycket negativt snarare än att jag tänker positivt om ni förstår hur jag menar... (flummigt jag vet) Och kanske vågar jag ett kort ögonblick tänka lite lite framåt, föreställa mig en framtid vilket för mig är väldigt skrämmande och svårt.

Men så kommer ångesten och hopplösheten igen och jag önskar bara att det här jävla livet ska va över. Sen blir jag ledsen över att jag funderar på att överge min familj och mina underbara hundar. I slutänden är det alltid hundarna som håller mig kvar och ibland hatar jag dem för det och sen hatar jag mig själv för att jag känner så. Som ni märker är mina tankar och känslor ganska röriga och svåra att förstå sig på. Man kanske inte helt får en tydlig bild av dem här, jag vet inte, allt är så svårt att förklara. Och så är det ju det där med hur mycket jag vågar säga...? 

Men vill ändå försöka ge en liten bild av vad jag kämpar med. Vad jag vill försöka få fram är hur mycket det växlar och vilket kaos det är inom mig. Ena stunden är jag full av ångest, nästa stund är jag glad och glömmer oron, för att sen bli ledsen eller arg, känna kärlek till mina hundar och hat mot mig själv. Vara i en konflikt med mig själv huruvida jag ska skada mig själv eller inte. Känna mig ensam och hata alla människor i hela världen på samma gång. Tankar om att äta eller inte äta. Försöka skjuta undan alla tankar som säger hur tjock, ful och äcklig jag är. Tänka på vad jag äter och riskera att hamna i ätsörningen igen eller bara äta det jag har lust till. Fast samtidigt använder jag chokladen för att lindra ångesten och sen får jag ångest över hur mycket jag ätit. Så på ett sätt är jag fortfarande ätstörd... men åtminstone äter jag och jag kräks inte. "Äta/svälta, skratta/gråta, skära/ta hand om mig själv, prata/tiga, vara aktiv/passiv, älska/hata, gömma mig/umgås, leva/dö", -i ständig inre konflikt med mig själv... Antagligen tänker jag alldeles för mycket... Och allt detta och mycket mer kan ske inom mig utan att något syns utanpå.

Herregud, jag har ingen aning om om något av detta är det minsta förståligt men många ord kom ju i alla fall ut till slut ;)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Massa kärlek /Susanne    (blundar och trycker på publicera -.-)

 

Maie

20 september 2014 22:36

Du är modig <3 Jag vet att alla brottas med sitt och en del har mer och starkare saker att brottas med. Du klarar det här, du är stark....

 

Vibeke

21 september 2014 17:53

Modige du, skriv hva du føler... om noen ikke tåler det så kan de la være å lese <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...