Att ta sitt liv. Att säga jag vill inte leva. Förbjuden handling. Förbjudna ord. Vems är egentligen rätten att bestämma? Vem har makten över liv och död? Du? Jag? Vem är egoistisk eller till och med ond när det handlar om att ta ett liv eller önska någon död? Är jag egoistisk om jag väljer att ta mitt liv och lämna min familj? Eller är min familj egoistiska om de håller mig kvar i ett liv jag inte vill ha? För att själva slippa sorgen? Är jag ond om jag dödar en annan varelse för att själv överleva? Är jag ond om jag önskar en annan människa död? Någon som gjort mig riktigt riktigt illa? När har vi rätt att säga "jag önskar jag vore död" eller "jag önskar hen vore död"? 

Jag har önskat att jag vore död såå många gånger. Och jag har försökt ta mitt liv vid flera tillfällen... är jag en dålig, svag, egoistisk och feg människa? För det är ord man ofta hör i samband med självmord. Är det inte i själva verket precis tvärt om? Jag kämpar och kämpar för att vara andra till lags, jag lever för andras skull, för att inte såra och orsaka smärta, jag kämpar mot inre demoner och jag möter dagligen stark ångest och rädsla? Och ändå fortsätter jag. Är det feghet eller egoism? 

Nu vet jag att inte alla tänker så här, men jag vet också att det är få som vågar lyfta frågorna... nu gör jag det... 

Vad är det då som gör att jag finns kvar..? Ibland vet jag inte själv. Men många gånger är det just för min familjs skull. För att jag älskar dem och inte vill lämna dem. Och för mina hundars skull. Många gånger är det bara tanken på dem som fått mig att hålla fast vid livet. Och så försöker jag hålla fast vid hoppet om att det faktiskt kanske kan bli bättre. Och så är det nog oxå liiite granna nyfikenhet ;P vad kommer hända sen? imorn? om ett år? Ja, den som lever får se säger man ju :) 

Nu har jag en hund som absolut vill gå ut och inte verkar kunna vänta en minut till ;) så jag avslutar kvällens filosofering här och återkommer en annan gång :)

massa kärlek till alla där ute    KRAM