munnen ler 

men själen 

är 
svart 

ett tomrum 

fyllt 
av 

ledsna skratt 

är 
ekot 

av tårar 

som fallit 

i

natt 

Jag är ute på djupt vatten 
Långt ifrån land 
Månen lyser blek i natten 
Någon sträcker ut en hand 
Försöker hålla fast 
Men tappar greppet 
Sjunker i en hast 
Bort seglar skeppet 
Lämnar mig ensam kvar 
Ropar i förtvivlan 
Men får inget svar 
Döden tar mig i sin kalla famn 
Sveper in mig i sin svarta kappa 
Och lovar ta mig in till hamn

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har en dålig dag idag, så slänger in en gammal dikt som känns passande...

Har försökt ägna dagen åt hundarna och hålla fast vid dem. Men önskar jag kunde göra ännu mer för dem, inte ge dom det här instabila, osäkra. 

Vissa stunder har jag verkligen lust att ge upp    Men försöker sätta upp delmål. Nu närmast har jag kursen med Aslan och på lördag ska vi spåra, det ska bli kul. Sen senare blir det SPA-helg med familjen och efter det ska vi (jag, mamma, mina systrar) på Pelle Sandstrak/Mr Tourette, världens enligt mig mest otroliga människa. Sist jag var och lyssna på honom fick jag en massa ny kämparkraft med mig därifrån. Så jag hoppas det ska hända igen... så först får jag ju bara se till att ta mig så långt....

God natt alla där ute!!  Kram

Sitter och funderar på ord. Kände ett visst mod och en målmedvetenhet när jag startade bloggen, nu vet jag inte längre. Vad vågar jag skriva? Vad kan jag avslöja om mig själv, mina tankar och känslor? Jag vill säga så mycket, men känner ett visst motstånd och det tar stopp. Är rädd för vad folk och kanske farmförallt vad min familj ska tänka och tycka och känna kring det jag skriver. När det väl är ute för alla att läsa finns ju inte mycket till återvändo... 

Jag vill inte att folk ska ändra sitt sätt att bemöta mig pga det jag skriver, fast samtidigt är ju inte det helt sant heller, för jag vill ju att folk ska behandla mig för den jag verkligen är och inte den jag försökt låtsas vara i alla år. Men problemet är ju att jag själv inte vet vem "jag" är... Och jag vill inte bli behandlad som "skör", men heller inte bli pressad till mer än jag klarar för stunden.

Grejen är att det svänger så extremt just nu. Ena stunden känns det mycket bättre än på länge, jag känner en kort stund av ökad energi och mina tankar blir annorlunda, lite mer positiva även om det inte känns riktigt som rätt beskrivning. Är väl mera det att jag inte tänker så mycket negativt snarare än att jag tänker positivt om ni förstår hur jag menar... (flummigt jag vet) Och kanske vågar jag ett kort ögonblick tänka lite lite framåt, föreställa mig en framtid vilket för mig är väldigt skrämmande och svårt.

Men så kommer ångesten och hopplösheten igen och jag önskar bara att det här jävla livet ska va över. Sen blir jag ledsen över att jag funderar på att överge min familj och mina underbara hundar. I slutänden är det alltid hundarna som håller mig kvar och ibland hatar jag dem för det och sen hatar jag mig själv för att jag känner så. Som ni märker är mina tankar och känslor ganska röriga och svåra att förstå sig på. Man kanske inte helt får en tydlig bild av dem här, jag vet inte, allt är så svårt att förklara. Och så är det ju det där med hur mycket jag vågar säga...? 

Men vill ändå försöka ge en liten bild av vad jag kämpar med. Vad jag vill försöka få fram är hur mycket det växlar och vilket kaos det är inom mig. Ena stunden är jag full av ångest, nästa stund är jag glad och glömmer oron, för att sen bli ledsen eller arg, känna kärlek till mina hundar och hat mot mig själv. Vara i en konflikt med mig själv huruvida jag ska skada mig själv eller inte. Känna mig ensam och hata alla människor i hela världen på samma gång. Tankar om att äta eller inte äta. Försöka skjuta undan alla tankar som säger hur tjock, ful och äcklig jag är. Tänka på vad jag äter och riskera att hamna i ätsörningen igen eller bara äta det jag har lust till. Fast samtidigt använder jag chokladen för att lindra ångesten och sen får jag ångest över hur mycket jag ätit. Så på ett sätt är jag fortfarande ätstörd... men åtminstone äter jag och jag kräks inte. "Äta/svälta, skratta/gråta, skära/ta hand om mig själv, prata/tiga, vara aktiv/passiv, älska/hata, gömma mig/umgås, leva/dö", -i ständig inre konflikt med mig själv... Antagligen tänker jag alldeles för mycket... Och allt detta och mycket mer kan ske inom mig utan att något syns utanpå.

Herregud, jag har ingen aning om om något av detta är det minsta förståligt men många ord kom ju i alla fall ut till slut ;)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Massa kärlek /Susanne    (blundar och trycker på publicera -.-)

Här har jag lagt in några bilder jag tagit nere vid vattnet vid Danderyds sjukhus. Jag tycker de blev fantastiskt vackra. Kanske speciellt nummer tre och fem, men de andra också, -så spegelblanka. Jag har alltid älskat vatten på olika sätt... Det kan vara vackert och fridfullt eller mäktigt och kraftfullt. Skrämmande och lockande på samma gång. 

Jag avslutar med att lägga in en dikt jag skrev för många år sedan. Den är kanske också lite skrämmande men......

-För några år sedan var det en psykolog som bad mig beskriva min ångest på papper. Jag tänkte dela det jag skrev med er nu...

"Min Ångest"

Ångesten är ett monster, ett litet men ack så starkt monster. Min ångest har en lila färg, en mörk mörk lila med en något blåbrun ton. Den har ett stort trekantformat huvud men nästan ingen kropp. Fötterna kommer liksom direkt från halsen, med bara två mycket korta stubblika ben. Ansiktet är grymt, med en stor krökt mun och små sneda ögon av obestämbar färg. Huden är mjuk men seg och lite rynkig. Det växer rödbrunt hår på huvud och fötter.

Men det värsta med ångesten är inte hur den ser ut. Det som gör ångesten farlig är dess armar. Den har långa, seniga och starka armar som sitter fästa direkt i det som kanske skulle kunna kallas hals. Längst ut på armarna sitter groteskt stora händer med långa fingrar och naglar som mer kan kallas klor. Även fötterna bär sylvassa klor, om än något kortare. Med dessa vassa klor kan ångesten slita sönder din insida och din själ.

Den river, sliter och biter, lämnar dig trasig och svag.

Med armarna kan den hålla fast dig, krama luften ur dig, krossa dig så som en anakonda kväver sitt byte. Armarna är så långa att de räcker flera varv runt din kropp och kan hindra dig helt från att röra dig. 

Med sina långa starka kloliknande fingrar kan den gripa tag om ditt hjärta, hindra blodet från att pumpa och mosa all livskraft ur det.

Den kan ta tag om ditt struphuvud och kväva dig långsamt, slita ut dina stämband och göra dig stum. 

Ångesten ligger gärna på lur och smyger tätt inpå för att viska i ditt öra. Den är slug, snabb och oberäknelig. Ibland far den runt dig, genom dig och inom dig bara för att skapa kaos.

Ibland tar den en paus men är lättväckt och svarar på minsta signal. Vissa gånger jagar den dig, andra gånger fångar den dig.

Det gör ont att ha ett lila monster som trasar sönder ditt inre. Påminner dig om saker du helst vill glömma och övertalar dig att livet är farligt och världen är ond.

Det är svårt att få luft och hitta styrka att kämpa när den håller dig i sitt dödsgrepp...

blääuu..... har blivit förkyld    Blir tvungen att skjuta på nästa ECT som skulle vart imorn.

Har egentligen inte mycket att skriva... Sitter och väntar på posten i hopp om att min kickbike ska komma :)

Men i brist på annat slänger jag in en till gammal dikt som fortsatt är väldigt aktuell...:

my battle

Running from the darkness, toward the light 
But I can’t escape, I have to fight 
Have to swallow my fear and be brave 
Fight for my life and get out of this cave 
Get free from this place of self-made walls 
Where the devil and his demons are guarding the halls 
I have to be strong and I have to be clever 
Otherwise I’ll be trapped here forever 
I will continue this battle until it’s over 
Then I can slowly begin to heal and recover 

I can do this….

                                                               (Susanne 2011)

Imorgon är det dags för första ECT behandlingen efter utskrivning. Jobbigt att gå upp och varken få äta eller dricka på morgonen, att inte dricka är väl värst. 

Just nu är mitt humör ganska svängande. Vissa stunder mår jag mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Antagligen är det depressionen som har lättat något. Jag känner att jag har mer energi. De nya sömnmedicinerna gör dessutom att jag sover bättre. Det är skönt. Men så kommer ångesten och griper tag om mig, drar ner mig i mörkret och sliter sönder mig inifrån. Allt känns meningslöst igen... Men så plötsligt släpper den lika fort som den kom. Jag hoppas även det kommer bli bättre såsmåningom....

Nu blir det en sista kvällspromenad med de som ger mig en liten gnista hopp även i de mörkaste av stunder.

Slänger in "två" ytterligare gamla dikter som passar ganska bra in på hur det känns just nu, hur det växlar.... och hur några få ord kan ändra hela betydelsen... 

whoop whoop..!    

Känner att jag går lite på högvarv just nu. Lite som att ska jag leva ska jag göra det ordentligt. Samtidigt är jag livrädd. Livrädd för att inte klara av det. Att inte orka. Rädsla för vad som händer om jag rasar igen. Rädsla för vad det innebär att kämpa mot friskhet och sen försöka stanna där. Jag har mått dåligt så länge nu att det är som den jag är. Vem är jag utan ångesten? Hur ska jag bete mig bland andra människor utan att sätta upp en fasad? Vad ska jag göra med mitt liv? Vem är jag? Vad vill jag? Jag vet inte om jag klarar det. Hjärtat slår hårt och paniken börjar stiga ju mer jag tänker på det. Jag har inte kunnat tänka framåt på mycket länge. En timme i taget är i princip vad jag klarar. Ju mer jag försöker tänka framåt ju starkare blir ångesten och de negativa tankarna. Och automatiskt börjar jag leta efter nåt vasst att hålla i, något som kan orsaka smärta för att stoppa tankeflödet och få något annat att lägga fokus på. Men jag har städat undan och gett ifrån mig allt sådant för att göra det svårare för mig själv, för jag vill ju egentligen inte...

Varför började jag egentligen skära mig? Det har jag egentligen inget bra svar på. Jag hade en vän som skar sig innan jag började och dom säger ju att sånt beteende kan va "smittsamt". Men jag vet inte om det egentligen hade något med saken att göra. Det var ju inte direkt så att jag tänkte "hon gör så när hon mår dåligt så det måste jag oxå pröva"... Jag kommer ihåg första gången jag skadade mig själv. Jag hade lagat ett par byxor och satt med en nål i handen. Jag hade stark ångest och var inte medveten om vad jag höll på med. Plötsligt upptäckte jag att jag stuckit in nålen under huden flera gånger och dragit loss den så det blivit ganska djupa sår. Av nån anledning kändes det skönt. Sen eskalerade det bara därifrån. Jag började skära mig med rakblad men försökte att göra det så sällan och osynligt som möjligt för jag skämdes och visste ju att det inte är ett bra sätt att hantera ångesten på och jag ville inte att nån skulle veta hur jag mådde.

Men när det blev som värst, när självmordstankarna var starka, ja då skar jag mig ändå. Det var det ända jag kunde göra för att stå ut och inte ge efter för impulserna att avsluta mitt liv. Hellre skära mig än lämna min familj och Akita <3 Akita som betydde allt för mig under den perioden, utan henne hade jag aldrig överlevt. Och ändå var det mycket nära att jag faktiskt inte gjorde det.... 

Under den här perioden var maten katastrof, jag kräktes och jag svälte mig regelbundet och jag gick ner mycket i vikt. Ju mer jag hanterade ångesten genom maten ju mindre behövde jag skära mig. När jag senare bestämde mig för att börja äta för att klara prestera på jobbet, ja då blev skärandet tusen gånger värre och rakbladen byttes mot en skalpell -den gav fina sårkanter och därmed mindre synliga ärr. Mer tänker jag inte gå in på det just nu. Men jag vill ändå ge en liten bild av hur mitt liv sett ut. Mer kommer troligen växa fram med tiden... Och..........

-det kan kanske bli mycket att smälta ändå...