Just nu i skrivandets stund sitter jag i min säng på Danderyds sjukhus avdelning 161. Här har jag nu varit i en månads tid. Varför är jag här? Av det enkla faktum att jag velat ta mitt eget liv. Det är den krassa sanningen, och det är den jag tänker börja göra ett försök att dela med mig av till er i min närhet och alla som kan vara intresserade. Mest för min egen skull men kan jag i samma veva också hjälpa någon annan på vägen blir jag såklart glad och ställer gärna upp och svarar på frågor i den mån jag kan och orkar. 

Det är bara svårt att veta vilken ände jag ska börja i. Jag är alltså inlagd på en psykiatrisk avdelning sen några veckor tillbaka och jag har varit sjuk i många år. En del av er vet lite och nån kanske lite mer men ingen vet nog allt. Jag har inte vågat berätta och jag har sett på mig själv som svag, även om jag vet att det inte är det som det handlar så är det så det har känts. Men nu vill jag lite börja om och jag vill gå ut och vara öppen med vem jag är och hur jag mår. Frågan är som sagt bara vilken ände jag ska börja. Ska jag bara börja rabbla mina diagnoser eller ska jag lite mer beskrivande förklara hur jag känner och tänker? Ska jag börja med hur det är nu eller ska jag börja med hur det har varit? Som sagt svårt att veta... blir nog lite av en blandning. Att rabbla diagnoser blir lite som att sätta stämplar men att samtidigt inte nämna dem blir också fel, så jag tänker att jag kanske får berätta lite kring dem och kanske i flera omgångar.

För många i min omgivning kommer detta vara svårt att förstå och kanske till och med tro på, medans för andra kommer nog bitar falla på plats och bli mer förståeliga. 

Jag tänker börja nu så får vi se hur långt jag orkar och hinner, men jag vill inte skjuta på det för då kanske jag bangar :P

Just nu väntar jag på besked om när jag kan tänkas bli utskriven, vilket förhoppningsvis blir idag eller imorn...

Jag har som sagt varit sjuk i många år. Jag har varit sjuk i svåra depressioner och ätstörningar, både anorexi och bullimi. Jag sliter med svår ångest i många sammanhang bland annat har jag en stark social fobi vilket jag vet många har svårt att tro på. Men mig påverkar det otroligt mycket på många plan, jag blir tillexempel extremt självmedveten när jag pratar och interagerar med andra. Och drar mig därför ofta undan sociala sammanhang. 

Jag har diagnosen Borderline personlighetsstörning vilket jag tänker förklara och berätta mer om vid ett senare tillfälle. 

Något jag också sliter med är något jag har haft väldigt svårt att prata om, men jag nu tänker "riva plåstret av" och nämna, är att jag, jag tror det var sommaren 2006, (det var i alla fall mellan det att jag gick på Flyinge och Strömsholm) så blev jag våldtagen, något som har lämnat djupa spår i form av PTSD -posttraumatiskt stressyndrom. Vilket innebär att olika saker triggar minnen och gör att jag kan återuppleva händelsen väldigt tydligt. Det har tillexempel gjort att jag känner en rädsla för män och för beröring från andra människor. 

Allt detta och en del andra saker har tillsammans bidragit till att jag nu varit sjukskriven i över tre år och kommer fortsätta vara troligtvis en ganska lång tid framöver. Men nu ska jag göra en riktig kraftansträgning till att bli bättre och så småningom frisk, så frisk jag kan bli... Denna blogg är en del i den ansträgningen. Jag känner mig i nuläget piggare och starkare än på länge. Jag har fått nya mediciner flera behandlingar med ECT (el) medans jag varit inlagd vilket verkar ha gett resultat och jag hoppas det håller i sig. Men än har jag en lång väg kvar.... Och det är på den resan jag tänkt försöka låta er följa mig. Jag hoppas jag ska kunna bjuda på "trevlig läsning" ;) men jag har också bestämt mig för att inte ha några krav på mig själv gällande skrivandet här. Varken hur jag skriver eller hur ofta, för att helt enkelt inte hamna i att det blir något som väcker press och ökar ångesten. Det ska bara vara något jag gör för att jag vill när jag vill.

Däremot får ni jätte gärna skicka frågor så svarar jag i den mån jag kan. 

Vi hörs och ses! 

                                                                                                    Massa kärlek   Susanne

 

Storasyster

8 september 2014 15:10

❤️ Min älskade lilla lillasyster! Finns inte ord, men jag finns här och jag är inte rädd!! Älskar dig så!

 

Jennifer

8 september 2014 15:16

Jag vet inte vart jag ska börja eller riktigt vad jag ska skriva... Jag gråter... Vi har känt varandra sjukt länge även fast kontakten senaste året varierat men vetskapen om att du inte skulle finnas mer är fruktansvärd! Du är sjukt stark som skrivit detta! Krya på dig nu och kämpa på och lova att du ringer mig någon dag när du orkar! Jätte kram till dig!

 

Lilla storasyster

8 september 2014 17:43

Jag finner inte ord just nu men du ska veta att jag älskar dig så otroligt mycket och jag finns här och inte heller jag är rädd för att dela din resa framåt ❤️❤️❤️

 

Britt i Hammerfest

8 september 2014 17:56

Kjære Susanne ! Så sterkt å lese - og så tøff du er som deler. Tenker ofte på deg - minnes mye trivelig mens du jobbet her - og vi er mange her som er glad i deg :) Stor klem

 

Frida

8 september 2014 18:41

Det skär i hjärtat att läsa det du skriver kära kusin. Samtidigt blir jag stolt o fylls av beundran. Du är otroligt stark som vågar öppna dina tankar och ditt liv för andra. Jag tror många det kan hjälpa dig såväl som många andra i liknande situationer. Kämpa på för du är värdefull för så många, även om vi inte alltid syns. ❤️
Noterar ett antal hashtaga på din sida o tipsar om "prataomdet" som är en hashtag om negativ sexuell upplevelse och idag är det många kända o okända som använder den.
Stor kram från kusinvitamin!

 

Emme

8 september 2014 19:24

F*n Suss vet inte vad jag skall säga, saknar ord å tårarna bara rinner:'( Älskade du <3 <3 <3 så många gånger du muntrat upp mej när jag vart nere Önskar verkligen LOVA att säga till om jag kan göra något för dej!! Var snäll mot dej själv - det ÄR du värd!! Massa massa Kramar <3 <3 <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Idag har jag tänk försöka berätta om Borderline Personlighetsstörning eller Emotionellt Instabil Persolighetsstörning som det numera kallas. Men man säger nog ändå oftare Borderline. Jag kommer försöka berätta hur det påverkat mig men det är svå...

Det är alltid lika spännande och intressant att bläddra och läsa i min egen blogg då jag hela tiden upptäcker inlägg som jag glömt att jag skrivit. Antagligen pga Ect:n. Men kan tänka oj har jag vågat skriva det här... Men det känns ganska bra ԅ...

För ett tag sen såg jag dokumentärserien "Mina två liv" som handlar om personer med bipolär sjukdom. I ett av avsnitten var det en kille som sa "jag var påväg att göra något jäkligt dumt". Efter det tänkte jag lite på det där, varför vi uttrycker oss...

Tänkte slänga in ett inlägg även om jag inte har nåt speciellt att skriva. Tycker värmen som är nu är lite för mycket och det värsta är ju att det ska bli värre. Jag tycker om lagom värme, sol men så att man ändå kan orka gå långa promenader med hund...

Jag kom av mig i mitt skrivande. Vet egentligen inte varför. Orkade väl inte. Kanske blev det för svårt. För skrämmande. Det jag skriver här blir ju på ett sätt min identitet. Men jag vet inte vem jag är och är väl inte helt säker på vem jag vill var...